SHL-ikonen: Per Svartvadet

”Guldet går till Modo. Modos andra i historien och helt enorma scener, 1979 och nu 2007” utbrister Kanal 5:s kommentator Tommy Åström, när Modo vunnit med 3-2 i den sjätte finalen mot Linköping och därmed säkrat klubbens andra SM-guld inför hemmapubliken.

– Att det blev en sådan stor grej var väl för att Modo inte hade vunnit på länge. Klubben hade fostrat många bra spelare till NHL under en lång tid, men det hade inte räckt hela vägen, säger Per Svartvadet.

Svartvadet var lagkapten i Modo den här säsongen och det är ingen underdrift att påstå att det var han som visade vägen. Han vann poängligan i slutspelet med sina 18 poäng, och fick Guldpucken, men Svartvadets kanske starkaste minne från säsongen var när han avgjorde den sjunde och avgörande kvartsfinalen mot Timrå i förlängningen.

– Det var en fantastiskt serie. Det svängde fram och tillbaka och var bra stämning. Att få avgöra en sådan match, när jag inte var någon större målskytt, i det läget och i en nybyggd hemmaarena är ett jättebra minne, säger han.

"Gav dem chansen i något byte i alla fall"

I förlängningen i den sjunde matchen hade Timrås Jonathan Hedström ett skott i ramen, men kort därefter klev Per Svartvadet fram och satte avgörandet 4.20 in i förlängningen. Faktum är att Svartvadet redan inför förlängningen hade förvarnat sina lagkamrater om att han hade tänkt ta på sig hjälterollen.

– Jag var en av de äldre, surrade på och peppade alla. På något sätt blev det att jag sa: ”Om någon ska bli matchhjälte i kväll måste den rappa på, annars tänker jag bli det”. Jag gav dem chansen i några byten i alla fall, säger Svartvadet.

Per Svartvadet är uppvuxen i Sollefteå och inledde sin hockeykarriär i Sollefteå HK. Hans pappa hade dock hellre sett att sonen skulle satsa på en annan idrott.

– Jag har alltid varit en sportkille. Min farsa ville att jag skulle åka skidor, men jag har alltid gillat lagsporter mer. Han tyckte jag var lite fjantig som behövde en massa kompisar runtomkring mig. ”Det är möjligt att det är så, men jag gillar lagkompisar”, sa jag.

Fick du honom att ändra åsikt kring det?

– Skidåkare är hårda rackare, men jag gillar lagsport och hockey är både roligt att utföra och följa. Det var ett rätt enkelt val, säger han.

Valde mellan Modo och Leksand

När det hade blivit dags för hockeygymnasiet stod valet mellan Leksand och Modo, och Svartvadet valde som bekant det sistnämnda – och det var inget dåligt juniorlag han hamnade i. Han var med och vann J18-guld både 1992 och 1993. 1993 var han även med och vann J20-guld och några av spelarna i det laget var Andreas Salomonsson, Magnus Wernblom, Anders Eriksson och Mikael Pettersson, men även Mattias Timander, Niklas Sundström, Peter Forsberg samt Hans Jonsson gjorde några J20-matcher den säsongen.

– Modo hade ett aktat hockeygymnasium. Vi tränade hårdare än seniorerna då. Vi var många i samma ålder som inte såg någon begränsning. Vi satt och såg på film och sedan tränade vi tillsammans, såg film och tränade. Peter (Forsberg) och Markus (Näslund) satte någon nivå och standard för vad som gällde kring noggrannhet, inställning och träning. De banade vägen och visade att det gick även fast man var en bondgrabb från Övik. Alla körde på, säger Svartvadet.

Går det att beskriva hur ni påverkades av den här pushen ni fick av varandra?

– Det var inget som någon lärde oss eller som någon sa åt oss. Det var tävling och man ville vara bättre än polaren, även om det var ens bästa kompis. När man gick ut på isen tävlade man stenhårt. Träningarna var hårdare än matcherna, och det är ingen klyscha. Så var det. När någon kom upp i a-laget tänkte vi andra: ”Vi är inte sämre än honom.” Då någon blev NHL-proffs tänkte man ”det kan jag också bli” och hux flux var vi sju, åtta stycken som var i NHL, säger han.

"Kom inte till en väloljad organisation"

För Svartvadet blev NHL-drömmen verklighet 1999 då han flyttade över till USA för att spela med Atlanta Thrashers. Då hade han gjort sex säsonger i SHL, tagit två SM-silver (1994 samt 1999) och spelat ett VM (1997).

– Jag var en relativt färdig spelare då. Jag kände att det var bra läge och lämpligt att åka över. Atlanta var ett nytt lag då och det var tufft för vi förlorade mycket. Jag kom inte till en väloljad organisation. Det var ingen dans på rosor, men det var nyttigt och lärorikt att vara med om det, säger Svartvadet.

Minns du något från de första NHL-matcherna du gjorde?

– Nja, men det är klart att jag minns när jag mötte spelare som (Mario) Lemieux eller (Eric) Lindros vid tekning. Det var superstjärnor. Sedan är det roliga minnen när jag mötte Modokillarna. Teka mot ”Foppa” i Colorado. Eftersom jag spelade i en kedja som skulle plocka bort motståndarnas bästa spelare möttes vi mycket och det var kul.

Lyckades du stänga ner ”Foppas” kedja?

– Nja, hyfsat förmodligen. Det var mycket powerplay och de gjorde mycket mål där, men det var kul att vara lite underdog och möta de här stjärnorna, säger Svartvadet.

"Trodde att jag skulle drömma mig tillbaka mer"

Efter fyra säsonger i världens bästa hockeyliga flyttade Svartvadet hem till Modo igen och där gjorde han åtta raka säsonger innan han avslutade karriären 2011.

Var det någon gång nära att du lämnade Modo, förutom när du spelade i Thrashers?

– Jag var trogen under hela 90-talet. Hade jag inte blivit NHL- proffs då hade det kanske kunnat bli något byte. Linköping var ganska på då. När jag flyttade hem fanns det andra klubbar och Schweiz, men då var det lockouten och vi hade fått barn.

Hur ser du tillbaka på din karriär?

– Jag trodde att jag skulle drömma mig tillbaka mer än vad jag gör. Jag har knappt sett några matcher alls. Priser, medaljer och hjälmar har jag dålig koll på. Jag sprang på Guldpucken och någon tröja när vi flyttade.

– Jag brukar tycka att jag inte hade någon märkvärdig karriär egentligen, men när man sätter sig ner och tänker på det blev det ganska bra ändå.

Men medaljerna har ingen speciell plats alltså?

– Vi har bytt hus och då hittade jag några grejer i barnens hobbyrum. Jag har inte vårdat grejerna så bra, men det är ju bra om de har kommit till användning. Nu tror jag att jag har fått ordning på det mesta, säger Svartvadet.

Jobbar på Radiosporten

Efter karriären gjorde han fem säsonger som ledare i Modos organisation, först som junioransvarig och därefter som sportchef, men numera har 44-åringen två andra yrken. Dels är han hockeyexpert på Radiosporten och dels har han ett företag som coachar arbetslösa (”lite som Manpower”).

– Det är jättebra. Träffa människor, coacha, hjälpa, inspirera och motivera. Ingen dag är den andra lik. Det passar perfekt, säger han.

Hur trivs du på Radiosporten?

– Jag trodde inte att det skulle vara så roligt som det är. Radio låter inte så sexigt, men det är faktiskt jättemycket folk som lyssnar och kommer fram och säger att de har hört mig på radio, vilket är kul, säger Svartvadet.

Har du någon kontakt med de andra Modospelarna från din generation?

–Ja, absolut. Timander och jag har grabbar i samma lag och Markus Näslunds grabb har gått i samma klass som min grabb. Niklas Sundström och jag har döttrar i samma ålder. Vi springer på varandra. Jag har bott granne med Pierre Hedin och Hans Jonsson. Även fast vi inte är bästa polare och umgås dagligen har vi en enorm respekt för varandra och kompisandan finns kvar, säger Svartvadet.

Fyller 45 år på söndag

För Svartvadet är det en speciell dag på söndag, och det är inte för att det är Norges nationaldag utan för att han fyller 45 år.

– Min farfar var från Norge. Det har alltid varit lite speciellt. Sedan har jag en äldre bror som också är född 17 maj, men 1972, men hur firandet blir i år vet jag inte, men det blir nog norskt tema och 45 är inte superjämnt. Det blir nog ganska chill, säger han.

Hur har det varit att dela födelsedag med brorsan genom uppväxten?

– Jag vet inget annat. Det är bra. Han är tre år äldre och har aldrig varit någon sportkille. Han hade inte lika många kompisar, medan jag alltid ville ha folk omkring mig. Vi har aldrig bråkat och tjafsat, utan det var en ömsesidig respekt.

Är det din farfar som har fått in att det ska vara lite norskt tema på födelsedagen?

– Han gick bort ganska tidigt, men eftersom det är ett norskt efternamn är det lite kul. Att dessutom bägge grabbarna är födda 17 maj, hur vanligt är det? säger Svartvadet.

Per Svartvadets drömfemma med spelare han har spelat ihop med i SHL:

Målvakt: Petter Rönnqvist.

Backar: Mattias Timander och Marcus Karlsson

Forwards: Andreas Salomonsson, Niklas Sundström och Anders Söderberg.