Det har gått 25 år sedan HV71 vann sitt första SM-guld. SHL.se ringde upp Boo Ahl, en av guldhjältarna 1995, för att prata om hans minnen från säsongen, Henriks Zetterbergs sommarjobb som junior och hur den förre målvaktshjältens liv ser ut i dag. "Så länge jag orkar spela golf är det lugnt", säger 50-åringen.
Boo Ahl spelade sin sista match i HV71 2005 och 15 år har gått sedan dess, men när SHL.se får tag i den förre stormålvakten sitter han i Kinnarps Arena och dricker kaffe.
– Jag har hand om inköp för klubbens ungdoms- och juniorlag. Jag håller koll att det finns utrustning och lagar även grejerna när de blir trasiga. Sedan hoppar jag in i a-laget när det behövs. Lite allt i allo i alla lagen kan man säga, säger han.
Det är något han har jobbat med sedan 2010.
– Jag trivs jättebra. Ett tryggt och bra jobb. Jag får sköta mig själv. Bara de kommer ut på isen har jag gjort mitt, säger Ahl.
Utbildade sig till ortopedtekniker
Annars var tanken att han skulle bli ortopedtekniker.
– Det skulle jag nog ha kunnat jobba med, men när jag hade jag gått ut utbildningen fanns det inga jobb i Jönköping och jag hade ingen lust att flytta runt, men nu har jag lite nytta av det. Annars har jag hållit på med takläggning, mekanisk verkstad och packat pengar på G4S. Jag har hållit på med allt möjligt, säger Ahl.
Du har aldrig varit sugen på att bli tränare?
– Jag utbildade mig till målvaktstränare, men jag fick förträngning i ryggen och nerven ner till vaden slutade fungera. Då var det svårt för mig att sätta på mig skridskorna. Det går inte att hålla på om man inte kan hålla balansen på isen, säger han.
Hur är det med ryggen nu?
– Det är ganska bra. Jag ska inte klaga. Jag har gjort två steloperationer och tagit bort lite ärrvävnad några gånger. Det är mer att jag inte har någon kraft i vaden. Jag får gå med en skena för att slippa halta. Annars viker sig bara foten för mig. Men så länge jag kan spela golf är det lugnt, säger han och skrattar.
Slog ur underläge guldsäsongen
Han inledde sin karriär i HV71 och han gick hela vägen från ungdomslag till a-laget. Han gjorde sin första match i högsta serien säsongen 1989/90. Året därpå var han utlånad till Mörrum i Hockeyettan. Därefter blev det två säsonger med drygt tio SHL-matcher innan han fick sitt stora genombrott 1994/95, en säsong som slutade på bästa tänkbara sätt för Boo Ahl och hans HV71. Inför slutspelet var det dock ingen som trodde att Jönköpingslaget, som slutade åtta i grundserien, skulle gå hela vägen.
– Tänker man tillbaka på den säsongen hade vi inte ett så dåligt lag att vi skulle sluta åtta. Vi hade en landslagsmålvakt i Peter Åslin, Kenneth Kennholt, Stefan Örnskog, Esa Keskinen, Patric Kjellberg… Många bra spelare. Att vi kom åtta var egentligen en besvikelse, säger Ahl.
I kvartsfinalen mötte de seriesegraren Djurgården.
– En på Expressen skrev att det skulle bli en skrattmatch för Djurgården. Det skulle gå så lätt för dem, men sedan slog vi ut dem med 3-0 i matcher.
Använde ni den artikeln som tändvätska?
– Det blev lite så. Det taggade oss till att vi skulle göra ett försök och det gick lite bättre än vi trodde.
Fick chansen i landslaget
Av bara farten slog HV sedan ut Malmö i semifinalen (3-2 i matcher) och i finalen besegrades Brynäs.
– Efteråt blev det mycket firande, men jag blev uttagen till landslaget och kunde därför inte vara med alla dagar. Jag fick vara med fredag och lördag, på de stora banketterna. Efter det vet jag inte vad som hände för söndag fick jag packa grejerna. Det var en upplevelse att vara med där, säger Ahl, som därmed fick göra Tre Kronor-debut.
Hur fick du beskedet?
– Nästan direkt efter SM-guldet, när vi var på väg till bussen. Då kom andretränaren Bengt Halvardsson med telefonen och då var det Curre Lundmark i andra änden. Det hade inte jag inte alls väntat mig. Jag tyckte det fanns så många andra bra målvakter, säger Ahl.
Tänker du tillbaka mycket på den guldsäsongen?
– Ibland dyker det upp bilder på C More och då ser man vilken utveckling det har varit på hockeyn. Det var roligt, men annars tänker jag inte på det så mycket, säger han.
Ahl skulle hinna med ett SM-guld till med HV71, säsongen 2003/04, men då var han tredjemålvakt.
– Det var roligt, men sämre från min sida. Det var Stefan (Liv) och (Jarmo) Myllys som stod. Jag ska inte säga att jag var besviken. Det är bara att medge att de var bättre än mig. Jag var inte hemma för att stå utan mer vara backup till Stefan (Liv). I och med att han skadade sig förstår jag att de tog in en mer meriterad målvakt, säger Ahl.
Zetterberg tog hand om tvätten
Totalt blev det nio säsonger i HV71:s a-lag för Ahl. Han spelade även tre säsonger med Timrå och var med och spelade upp dem i SHL 2000.
– Det var inte lika roligt som SM-guld, men inte långt därifrån. Jag har fått vara med om det man kan vinna i svensk hockey, vilket är kul, säger Ahl.
En annan som hade en stor roll i Timrås avancemang var en viss Henrik Zetterberg, som då var 19 år.
– Han hade som sommarjobb att ta hand om a-lagets tvätt första året jag var uppe och han gjorde det med bravur. En oerhört ödmjuk kille. Han var jätteduktig. Efter första året han var med i a-laget blixtrade det bara till och han tog enorma steg. Häftigt att se, säger Ahl.
"Det påverkade mig rätt mycket"
En säsong blev det utomlands för Ahl och närmare bestämt i tyska Nürnberg Ice Tigers, men året där blev inte som han hade tänkt sig.
– Jag hade en liten korsbandsskada när jag åkte ner. Knäet var inte tipptopp, men det fungerade med sommarträningen. Förmodligen var det någon liten vridning som gjorde att det blev värre. Jag blev inlagd och sedan fick de rätta till något runt korsbandet. Sedan körde jag med ett skydd. Det var många grejer som gjorde att det inte gick bra i Tyskland. Min pappa gick bort under hösten och min dåvarande frus pappa gick bort under sommaren, säger Ahl.
– Det blir jobbigt när man inte får vara med dem när de är så nära döden. Det var många tankar som for genom huvudet när man var i ett annat land. Det påverkade rätt mycket tror jag.
Vad har din pappa betytt för din karriär?
– Han har varit med hela tiden och jämnt stått på läktaren. Han hade säkert följt med till Tyskland också om han varit frisk, men nu gick inte det. Han fick vara med när vi vann SM-guld, men sedan blev han sjuk under sommaren 1996 och sedan gick det ett år till, säger han.
Hann du med att ta farväl?
– Två veckor innan sa läkaren att han inte hade så långt kvar och att det var dags att komma hem för att säga adjö. Ungefär två veckor efter att jag hade varit där gick han bort och sedan kom jag hem igen för begravningen, säger Ahl.
50-åringen tillhör som sagt återigen HV71:s organisation och han följer hockeyn och dess utveckling på nära håll.
– Det är fruktansvärt fartfyllt. Jag kan sakna playmakerspelarna som har lite finess och hittar fina passningar, men de hinner inte riktigt med. De blir överkörda, men jag kan sakna de publikdragande spelarna. De flesta är stöpta i samma form. Jag gillar att se en som Mattias Tedenby, som kör lite dragningar, säger Boo Ahl.
Boo Ahls drömfemma med spelare han spelat tillsammans med i SHL
Målvakt: Stefan Liv, HV71 (”Jag kan öppna båsdörren”)
Backar: Fredrik Stillman, HV71, Kari Eloranta, HV71.
Forwards: Esa Keskinen, HV71, Henrik Zetterberg, Timrå, Mikael Lindholm, Timrå.