Grattis Tony Mårtensson på 40-årsdagen! Vi firar med en lång intervju med den förre poängkungen. Här berättar han bland annat om faxet som förändrade hans liv, varför han inte åkte över till NHL en andra gång, förlusten som fortfarande gnager och vad han vill göra i framtiden.
I 21 år har Tony Mårtensson spelat hockey på allsvensk nivå eller högre, men för 111 dagar sedan spelade den passningsskicklige centern sin sista match – och han säger att det är först nu har har ”landat lite”.
– När sista matchen var spelad var det tufft känslomässigt. Jag har spelat hockey varje dag på hög nivå i över 20 år. Det var tufft, men nu ser jag framåt, säger Mårtensson.
När dina tidigare lagkamrater nu är mitt i förberedelserna inför nästa säsong, känns det konstigt att inte vara med?
– Nej. Just nu gör det inte det. Det är speciellt i de här tiderna. Det har varit skönt att inte behöva oroa sig för jobb. Jag har fått vara med och hjälpa till att bygga Almtunas lag. Jag håller på att lära mig hur det fungerar runtomkring, säger Mårtensson.
Vill gärna vara kvar i Almtuna
Hans nuvarande kontrakt med Almtuna sträcker sig juli ut och han gör ingen hemlighet av att han gärna fortsätter i Uppsalaföreningen.
– Vi får som om vi kommer överens om en fortsättning. Om jag kan vara med på hockeygymnasiet eller något sådant. Jag vill gärna vara kvar i Almtuna och hjälpa till. Det är det jag kan och sedan vill jag se om det är något jag vill göra framöver. Vi får se om det går att hitta en tjänst, säger Mårtensson.
Var det givet att du skulle ta klivet in i en ledarroll, eller hur har du tänkt kring vad du ska göra efter karriären?
– Jag har nog tänkt att jag vill fortsätta på något sätt. Sedan har jag inte haft som mål att blir tränare, utan mer kanske något övergripande eller något kring talangutveckling. Jag är inte så sugen på att flytta runt. Det har jag gjort i 20 år. Det skulle vara skönt om det blev lite mer stabilt för mig och familjen. Almtuna hade varit perfekt med tanke på att jag varit här i två år och har lärt känna föreningen, säger Tony Mårtensson, som bor i Sigtuna tillsammans med sin fru och deras två barn (fyra och två år gamla).
Var det nära att du skulle fortsätta spela en säsong till?
– Jag bestämde rätt tidigt att det här skulle bli sista året. Dels har jag en fru som jobbar mycket kvällar och helger. Dels kände jag själv att det roliga kring själva spelandet har avtagit lite sista året. För oss i Almtuna blev det en bra säsong och jag känner mig fräsch i kroppen. Jag var klar helt enkelt, säger han.
Vann Guldhjälmen
Tony Mårtensson kan se tillbaka på en väldigt framgångsrik karriär. Två gånger har han vunnit Gagarin Cup (KHL) och 2006 var han med i det svenska VM-guldlaget, men det är inget av dessa grejer som Mårtensson nämner när han får frågan om karriärens höjdpunkt. I stället lyfter han fram säsongen 2007/08, med Linköping. Mårtensson var en stor anledning till att östgötarna för andra året i rad tog sig hela vägen fram till SM-final. Han gjorde hela 67 poäng i grundserien och med det vann han poängligan. Något som resulterade i att han fick Guldhjälmen, som SHL:s mest värdefulle spelare.
– Det var en jäkla häftig säsong. Det var ett otroligt drag i dåvarande Cloetta Center. Vi hade hela staden bakom oss kände vi. Det var andra året i rad vi var i final, men det är den säsong jag kommer ihåg mest, dels för att det gick jättebra personligen och dels för att jag spelade med Mattias Weinhandl och ”Musse” (Mikael Håkanson). Det var inget som gick emot, förutom det viktigaste – att vi förlorade finalen, säger Mårtensson.
Har du kommit över det?
– Det gnager definitivt fortfarande. Det är tufft att tänka på. Alla svenska spelares dröm är att vinna SM-guld och att ha torskat två finaler, båda på hemmaplan, är något som verkligen gnager, säger Mårtensson, som inte har sett sina silvermedaljer från 2007 och 2008 på många år.
– Jag har inte letat, men det var inget jag sparade. Just då var känslan ännu värre. När man är ung tänker man att det kommer fler chanser. Efter andra finalen kom det inga fler chanser för mig, säger Mårtensson.
Vann titel med Ak Bars Kazan
Supersuccén i Linköping resulterade i att han lånades ut till Ak Bars Kazan säsongen 2008/09. Det var första säsongen för KHL och det blev ett minnesvärt år för Mårtensson. Efter två raka finalförluster med Linköping kunde Märstasonen äntligen titulera sig mästare.
– Än en gång blev det en match sju på hemmaplan, mot Jaroslavl. Jag vet att jag innan tänkte: ”Förlorar vi den här kommer jag aldrig någonsin att vinna något.” Men vi vann med 1–0 mot Markus Nilson och Johan Åkerman. Det är stort att vinna i Ryssland. Personligen var det skönt att visa att jag kunde vinna, säger Mårtensson.
Vad gjorde det med dig att äntligen få vinna en titel på klubblagsnivå?
– Det var en lättnad. Att gå långt i slutspel och förlora sista matchen, då blir allt bara skit. När man väl vinner blir det en lättnad. Man mår rätt bra direkt efter matchen, säger Mårtensson.
Efter den säsongen återvände Mårtensson till Linköping, men det blev bara ett år i Östergötland. Därefter blev det SKA St. Petersburg. Där blev han mästare en gång till – 2015, och bland lagkamraterna fanns spelare som Ilya Kolvachuk, Roman Cervenka, Viktor Tichonov, Vadim Schipachyov, Patrick Thoresen, Yevgeni Dadonov, Jimmie Ericsson och Artemi Panarin, som den här säsongen står noterad för 95 poäng på 69 matcher med New York Rangers.
– Han var en talang utan dess like. Jag spelade med (Vladimir) Tarasenko något år tidigare. Man såg även på honom att det var något extra. Sjukt kul att båda har lyckats så bra i NHL, säger Mårtensson.
"Calgary visade intresse"
Precis som sina tidigare lagkamrater har även Mårtensson åkt över till Nordamerika. Han tillhörde Anaheim Ducks mellan 2002 och 2004. Han gjorde sex matcher i NHL, men resten av tiden spenderade han i AHL. När lockouten kom 2004 flyttade Mårtensson hem och därefter har han inte gjort några försök att slå sig in i världens bästa hockeyliga, men det har inte saknats intresse.
– Jag har haft några anbud, men jag har valt KHL eller att vara kvar i KHL. Det är inget jag ångrar, men det klart att jag har funderat på vad som hade hänt om jag hade testat igen. Jag var mycket bättre när jag var 29 år än när jag var 22 och hockeyn ändrades rätt mycket på den tiden. 2002 var det rätt tufft i NHL, speciellt om man var mindre och inte vägde så mycket. Men jag var inte tillräckligt bra när jag var i NHL, säger Mårtensson.
Vilken NHL-klubb var det närmast att du skrev på för?
– Calgary visade intresse efter något av KHL-åren, med det var aldrig riktigt nära. Jag trivdes så pass bra i Ryssland och hade tryggheten där, säger Mårtensson.
"Linköping kommer alltid vara speciellt"
Efter fem säsonger i SKA St. Petersburg gjorde Mårtensson två säsonger i schweiziska Lugano innan han återigen återvände till Linköping inför säsongen 2017/18. Där blev det inte riktigt som Mårtensson hade hoppats. Han snittade drygt 15 minuters istid per match (13:e mest i laget) och stannade på 13 poäng på 48 matcher. Att hans sjätte och sista säsong i Linköping blev den minst lyckade är dock inget som har påverkat Mårtenssons känslor för föreningen.
– Linköping kommer alltid att vara en jättespeciell plats. Jag bodde där sex, sju år och det var där karriären tog fart. Jag var faktiskt nere för att träffa ”Mange” (Johansson) ”Pajen” (Niklas Persson, Linköpings GM) och ”Sebbe” (Karlsson) förra veckan. Jag är jättenyfiken på hur de jobbar. Sedan surrar jag med ”Pajen” lite nu och då. Det var tråkigt att sista året inte blev så bra, men så är det ibland, säger Mårtensson.
Är det jobbrelaterat när du snackar med Niklas Persson?
– Både och. Nu när jag har slutat och ska börja jobba vid sidan är jag jättenyfiken på hur de jobbar. Jag har spelat med många sportchefer i SHL, som ”Tjomme” (Thomas Johansson, Leksand) och Jocke Eriksson (Djurgården). Det gäller att suga åt sig så mycket man kan, säger Mårtensson.
Med tanke på hur det blev i Linköping sista säsongen. Var det skönt för dig att leverera så pass bra under två år i Almtuna?
– Nja. När jag flyttade till Almtuna var det mest för min egen del. Jag ville få en bättre känsla innan jag slutade. Allsvenskan är inte SHL, men personligen är jag jättenöjd att jag tog det beslutet. Jag tyckte att jag bevisade att jag kan ta en sådan roll. Jag själv tror att jag hade kunnat göra det i SHL också, säger Mårtensson.
Fick 24 000 kronor i lön första SHL-året
När Mårtensson tidigare i år meddelade att han skulle sluta var det ungefär 20 år efter att han skrev sitt första proffskontrakt, med Brynäs, en dag han aldrig kommer att glömma.
– Jag jobbade som elektriker på heltid då och spelade med Arlanda i allsvenskan. Det var sjukt häftigt att skriva på. Jag fick 24 000 kronor i lön och jag kommer så väl ihåg när jag fick faxet med kontraktet. Jag skulle sluta jobba, flytta hemifrån och tjäna pengar på det jag älskar. De hade spelare som Tom Bissett, Ove Molin, Pär Djoos, Tommy Sjödin… Det var idoler för mig och att komma till en storklubb som Brynäs var häftigt, säger Mårtensson.
Minns du var du var när du skrev kontraktet?
– Jag var i Väsby på jobb. Agenten ringde och sa ”du måste kolla det här faxet.” Det är något jag alltid kommer att komma ihåg, säger Mårtensson, som jobbade 1,5 år som elektriker innan han kunde skriva ”hockeyspelare” på sitt CV.
Om du behöver fixa något elrelaterat i huset. Gör du det själv då?
– Jag ringer brorsan. Annars hade huset brunnit ner, säger Mårtensson och skrattar.
Lugnt 40-årsfirande
I dag fyller det förre passningsgeniet 40 år, men han har inte planerat något storslaget firande.
– Det blir lugnt med familjen bara, säger Tony Mårtensson.
Har du någon åldersnoja?
– Nej, jag är tillfreds än så länge. Vi får se hur jag känner mig efter att jag har fyllt, säger han.
Tony Mårtenssons drömfemma, med sig själv och spelare han har spelat tillsammans med i SHL:
Målvakt: Fredrik Norrena, Linköping
Backar: Tommy Sjödin, Brynäs, Magnus Johansson, Linköping.
Forwards: Mattias Weinhandl, Linköping, Tony Mårtensson, Mikael Håkanson, Linköping.