Möt människan: Tex Williamsson

Den gångna veckan var en minst sagt speciell vecka för alla med någon som helst anknytning till IK Oskarshamn, och för Tex Williamsson, 28, var det en vecka han aldrig kommer att glömma. Förra tisdagen gjorde han äntligen SHL-debut, mot Leksand, i den första SHL-matchen någonsin i Oskarshamn. IKO vann med 4-1, och Williamsson räddade 32 skott. Han följde upp det med att rädda 40 skott och hålla nollan mot Rögle. Mot Djurgården i lördags blev det 29 räddningar i 3-2-segern.

– Mot Leksand var det mycket känslor, det var första SHL-matchen för mig och första hemmamatchen för klubben. Efter den var det en stor sten som släppte för egen del. Jag visade att jag klarar av att spela på den här nivån, säger Williamsson, ett knappt dygn efter vinsten mot Djurgården.

Tack vare Williamssons storspel och vinsterna den gångna veckan är Oskarshamn nu är tvåa i tabellen. Ett Oskarshamn som inför säsongen var tippat sist av i stort sett alla.

– Rent generellt har vi varit dåliga, eller jag vet inte om det är dåligt, men vi har inte lyssnat på vad andra säger. Utan vi har fokuserat på vad vi ska göra. Vi hade en rätt bra försäsong och vi visade att vi kunde slåss med SHL-lagen. Vi visade att vårt spelsystem funkar. Sedan brukar nykomlingar kunna vara bra i början, men nu gäller det att vi kan hålla i det här, säger han.

Vad talar för att ni inte ska dippa senare under säsongen, som vissa andra nykomlingar har gjort?

– Det känns som att vi har fyra starka femmor, alla vet vad de ska göra. Det är mer slitvargar i vårt lag. Alla offrar sig och det är något vi kan bygga på. Ju längre serien går desto mer kommer alla att komma in i spelsystemet. Jag tror på det här väldigt mycket, men hur långt det räcker är svårt att säga, säger Williamsson.

Kontaktade själv IKO-tränarna

Att han hamnade i Oskarshamn den här säsongen berodde på rätt många tillfälligheter. Han hade egentligen skrivit på ett treårskontrakt med Pantern i allsvenskan, men Malmöklubben tvångsnedflyttades på grund av ekonomiska bekymmer. Då var det Williamsson själv som kontaktade IKO-tränarna Håkan Åhlund och Fredrik Hallberg, som Williamsson haft som tränare i Pantern tidigare.

– Jag skrev på med Pantern lite för att sambon är därifrån och för att vi fick barn (Sigge) för någon vecka sedan. Pantern lockade om jag skulle spela i allsvenskan. Sedan fick vi i laget reda på att det var lite strul ekonomiskt och jag fick nys om att Rifalk (tidigare IKO-målvakten, som nu är i Rögle) var på väg bort. Då hörde jag av mig, och sedan gick allt snabbt. Därefter tog agenten över och allt löste sig bra. Det var så allt började, säger Williamsson.

Det låter som att du skulle bli en bra agent när spelarkarriären är över.

– Haha, jag är väldigt nöjd med min agents jobb. Men ibland är det en fördel att känna lite folk, säger Williamsson.

Flytten till Oskarshamn resulterade alltså i att Lammhultsonen fick göra SHL-debut vid 28 års ålder, men han hade personligen hoppats få debutera i högstaligan redan för något år sedan. Han skrev på för Malmö 2017, men han fick aldrig göra någon match i SHL.

– Det var tuff konkurrens med Alsenfelt och Nihlstorp. Två stora namn. Det kostade lite mer att göra sig av med någon av dem, men det löste sig bra med Leksand och jag var glad att komma dit, men jag hade hoppats på att få min SHL-chans där. Malmö var inte det enda laget jag pratade med då, men jag kände att det var där jag skulle få mest förtroende. Det blev som det blev, men alla motgångar stärker en på många andra sätt, säger han.

På vilka sätt har motgångarna stärkt dig?

– Nu i Oskarshamn är det visserligen många som gör SHL-debut. Kanske är det fel att säga, för alla älskar hockey, men för vissa blir det mer en dag på jobbet, men för mig blir det en väldigt stor grej. Jag har drömt om det här sedan jag var liten. Jag uppskattar det väldigt mycket mer än många andra. Jag är ändå 28 år och att då få göra SHL-debut är häftigt, säger Williamsson.

Funderade på att sluta

Att inte få debutera i SHL med Malmö är långt ifrån den enda motgången som Williamsson haft under karriären. Hans resa mot högstaligan har varit minst sagt krokig. Så sent som säsongen 2014/15 spelade han i Division 2 med Tyringe. Säsongen därpå, i Ettan, fick han dåligt med speltid inledningsvis, men även om det gick emot gav han inte upp.

– Jag har haft bra hjälp från min familj, som stöttat mig både hemma och med pengar, och allt vad det kan vara. Man lever inget glamoröst liv i de där ligorna. Man har heltidsjobb och tränar lika mycket som alla andra. Men det var tungt då. Jag var lite till åren och funderade lite på vad jag skulle göra med mitt liv, säger han och fortsätter:

– Jag hade lite tur. Jag stod egentligen inte så mycket när vi gick upp i Ettan med Tyringe. Jag var lite besviken då och flyttade faktiskt hem till Växjö och pendlade ner för jag visste in vad jag skulle göra med mitt liv, vart jag skulle ta vägen. Sedan fick jag en match efter jul och sedan flöt det på och jag stod de flesta matcherna, säger han.

Var du nära att sluta då?

– Ja, det var jag väl. Jag kände att händer det inget nu får jag hitta något annat att göra, säger han.

Dina föräldrar fick hjälpa dig med pengar under den här tiden alltså?

– Så var det absolut. Då kanske det var två månader där du inte hade jobb och då skulle du leva på en lön från hockeyn som kanske var ett matkort på Ica på 2000 kronor och 3000 kronor vid sidan, som du skulle skatta på. Föräldrar och vänner fick hjälpa till på alla möjliga sätt, pengar, skjutsa en, låna ut bilar och saker, säger han.

Vad har du jobbat med vid sidan av hockeyn?

– Jadu, allt möjligt. Senast i Tyringe jobbade jag på en skola. Innan det har jag varit städare, levererat vatten till olika butiker och min mammas sambo skaffade mig ett jobb där de håller på med lasermaskiner. Alla roliga jobb man kan tänka sig, säger han och skrattar.

Oskarshamnsmålvakten hoppas att han kan visa andra spelare som har lite motgångar att en karriär inte behöver gå spikrakt, och att man kan nå rätt långt ändå.

– Jag hoppas att fler kan göra samma sak, att man inte ger upp direkt. Allt är inte en dans på rosor. Jag är jätteglad att jag har fått stöttningen hemifrån, som har gjort att man orkat hålla på hela den här tiden, säger han.

Det låter som du är stark mentalt. Är du det?

– Ja, det det måste jag nog säga, men det gör mycket när man får hjälp från alla håll och kanter. Det hade nog varit en annan sak om familjen sagt: ”Du kanske ska börja tänka i andra banor”. De har sagt att ”klart att du inte ska ge upp”. Även om jag har känt mig gammal har de sagt att det inte är någon ålder. Det har varit skönt. Det har varit många tuffa perioder, men jag har lärt mycket av det. Även om det är på lägre nivåer, men det har gett ett annat perspektiv på livet. Allt är inte så lätt alltid, säger han.

Spelade fotboll också

Tex Williamsson berättar att det var hans pappa som fick honom att testa hockey som barn, och Tex stod gärna i mål redan under de första åren.

– När vi var små skulle alla testa allt. Sedan var det alltid de första som kom till hallen som fick välja. Jag ville alltid att vi skulle åka tidigt så man fick ta den där utrustningen, säger han.

Vad lockade med att vara målvakt?

– Från första början var det nog att man hade en häftig hjälm. Jag vet att det var någon äldre kille som hade en lackerad hjälm och det tyckte jag var häftigt. Det såg häftigt ut. Jag spelade fotboll också, men som fotbollsmålvakt kunde man få tre skott på sig under en match, men det var lite mer att göra i hockey, säger Williamsson.

28-åringen säger att han aldrig haft någon målvaktsförebild, men han inspireras lite av Viktor Fasths resa, som också slog igenom rätt sent och SHL-debuterade som 26-åring. På torsdag kan det bli en målvaktsduell mellan just Fasth och Williamsson, då Växjö tar emot IK Oskarshamn.

– Starstrucked är kanske fel ord att säga, men många av de lite större namnen i ligan, som exempelvis Fasth, Lassinantti och Alsenfelt, är ändå spelare man sett upp till. Det känns häftigt att man ska spela mot dem, säger Williamsson.