Få personer utanför isen är så förknippade med den svenska hockeyn som Lasse Granqvist. SHL.se har tagit sig ett snack med en av svensk idrotts största profiler.
– Du är som Fröken Ur! säger han när jag har presenterat mig. Vi har sagt 9:15 och det är då jag ringer. Han ursäktar sig med att han står i kön för att köpa fikabröd till sin mor. Det är naturligtvis inga problem. Familjen kommer alltid först. Han ber att få ringa upp.
Ett par minuter senare ringer han upp. Med en sprudlande stämma förkunnar han att han nu kan kombinera Stockholmstrafikens monotoni med ett härligt telefonsamtal. Få är som han. Nästan alla svenska sportfans har någon form av relation till honom.
I över 30 år har Lars "Lasse" Granqvist hörts och synts i sportetern som reporter, kommentator och programledare. Drygt tio år tidigare, i slutet påp 1970-talet, såg han sin första hockeymatch på plats:
– Jag var där med min numera bortgångne pappa och min mamma. Det är en ganska stor historia egentligen. Mamma är oerhört ointresserad av idrott men hon var med vid två tillfällen. Det var den här matchen och så var vi på en fotbollsmatch också, det var en födelsedagspresent från mig till min pappa, säger han och fortsätter:
– Men för att återgå till hockeyn: Det var AIK - Skellefteå på 70-talet, jag kommer faktiskt inte ihåg årtalet, men jag skulle tro att det var 1977 eller 1978. Något sådant. Matchen spelades på Johanneshov, som den hette då och jag har starka minnen därifrån.
Han berättar att han och hans föräldrar anlände till Johanneshov precis efter att lagen genomfört sina uppvärmningar.
– Jag minns att jag sa till pappa: ”Vad mörkt det är!” varpå han svarade: ”Ja, det är så det är. Det är TV-ljuset som gör att det ser så bra ut. Det här är det ljuset som är när man går på idrott på riktigt". Så jag fick ju en smärre chock när de tände upp och började lira på riktigt! säger han och skrattar.
Hans far var mer en fotbollsmänniska och det var runt Råsundas gräsplaner en ung Granqvist spenderade tiden med sin pappa. Hockeyintresset växte dock:
– Hockeyn var ju lite större för oss när vi gick i skolan och fick tillstånd att gå på matcherna själva. Vi åkte med buss från Solna till Hovet.
Så du formade ditt eget hockeyintresse, kan man säga?
– Ja, jag gjorde nog det. Hockeyn var ju större än fotbollen när vi gick i plugget. Fotbollen drog inte mycket folk. Ett derby drog kanske 10-12 tusen åskådare. Det var inte alls samma drag runt fotbollen som det är idag. Då ska man också veta att alla Stockholmsklubbarna - AIK, Djurgården och Hammarby - var med däromkring. Det kvalades mellan AIK och Hammarby – det var väl Boorken som hade Hammarby då? Ja, jag kommer inte ihåg. Men hur som helst, trycket var enormt. AIK vann, Hammarby vann omvartannat.
Kommer du ihåg den första matchen du kommenterade eller var reporter på?
– Min första match som kommentator minns jag inte. Men min första match som reporter var AIK mot Djurgården i SM-slutspelet 1988. Djurgården hade vunnit serien med en fasansfull massa poäng men de hade tappat formen i slutet av ligan och ställdes mot AIK, som slutade åtta. Då jobbade jag som intervjureporter i samband med match 2, tror jag att det var. Det var bäst av tre som gällde i kvartsfinalspel då. Jag minns att jag fick dra en kabel från den tekniska hytten på ena sidan av Hovet hela vägen runt rinken med intervju-mikrofon för att intervjua Djurgårdens tränare - det var ”Putte” Carlsson – och Djurgården förlorade den matchen.
Han växlar över till en annan anekdot som utspelade sig samma vår i den svenska hockeyhistorien: Vilda Väsbys öden och äventyr, säger han och laddar upp för en sidohistoria:
– Jag minns att jag hade en match mellan Väsby och Rögle och det var ett samarbete med Radio Kristianstad, så det var fokus på Rögle. Då var avtalen väldigt hårda - man fick inte sända mer än 15 minuter allsvensk hockey per match. Den klassiska radioprofilen Torsten von Wachenfeldt rasslade till i mina lurar och sa: ”Lars Granqvist! Det här är så jävla bra så jag skiter i alla regler! Nu kör vi på!” säger Granqvist och skrattar högt.
– Det var Radio Kristianstad och Radio Malmöhus som samkörde sina sändningar och då gjorde jag jobbet för dom i den matchen, men det blev lite livat om det där med avtalet efteråt. Men det var ju rekorderliga herrar involverade så det löste sig nog.
Mer livsstil än jobb
Vid tidpunkten för vårt samtal är såväl fotbollsallsvenskan som hockeyserierna igång och det gör att det finns något att kolla på varje dag.
Hur mycket tid tror du att du lägger på att kolla på sport?
– Jag ser det inte så. Det är ju mitt jobb. Jag kan inte räkna på det viset. Igår flippade jag mellan fotbollen och hockeyn omvartannat hela kvällen. Det här är ligor jag har vuxit upp med och de ligger mig varmt om hjärtat. De är alltid med mig. När jag reser, när jag är hemma.
Det är en livsstil...
– Ja precis. Det kan ju vara en tränare som får sparken, en spelare som byter klubb eller vad som helst när du inte jobbar men du är ändå närvarande och uppkopplad.
Vårt samtal glider tillbaka mot SHL och den svenska hockeyeliten. Med drygt 30 år i sportens tjänst och 40 på läktarna har Lasse Granqvist upplevt mycket, vilket föder frågan:
Om du får plocka ut några guldkorn som du har upplevt sedan du satt där på läktaren med din far och mor. Går det att göra det?
Det är en fråga som jag inför vårt samtal tänkte skulle framhäva åtminstone ett eftertänksamt "Oj" från honom, men jag hinner knappt tystna förrän han har ett svar laddat och klart. Den passion många av oss inte bara gillar, kanske till och med älskar, i Granqvists kommentering kommer fram till fullo:
– Det är två saker som är löpande. Den ena är hockeyn i sig. Att den finns där för oss. Nu är det oktober och fotbollen är inte avslutad än. Men att ha november, december och januari… den här mörka årstiden… Vi tillbringar mycket tid med att hitta ljuset, vi ägnar en hel månad åt att tända ljus! Hockeyns naturliga del i vardagen räddar mycket av det mörka i Sverige. Det är något i det pågående spelet som är spännande, som är roligt. Det är någon veteran som har varit bra eller dålig. Det blir omsättning på tränarmarknaden och så vidare. Det är snygga mål, det är matcher varje dag. Ibland är det från Nordamerika, ibland är det Allsvenskan och ibland är det SHL. Men det är alltid någonting. Hockeyn är den goda kompisen i det mörka vi har i Sverige.
– Det är en enorm spänning och dramatik som uppstår när slutspelet och kvalet börjar. Skickliga lag som spelar långa serier, säger han och tar sats i en sådan där typisk Granqvist-laddning:
– Ta Färjestad mot HV71 som gick till sju matcher förra året. Ta Färjestad - Djurgården som gick till sju. Ta HV71 mot Brynäs 2017 som går till förlängning. Eller Färjestad - Djurgården 1998 när Greger Artursson skickar på en lysraket som det fortfarande talas om. Tänk när Luleå blir mästare 1996! När Brynäs blir mästare mot Modo och de hade plockat fram guldhjälmarna för Modo, rabblar han exalterat.
Stark svensk hockeytradition
Den svenska hockeyn fortsätter att stå sig väl internationellt och SHL fortsätter att fostra talanger. Talanger som tjusar en hel hockeynation - och till och med en hel hockeyvärld vad det lider. Från Mats Sundin i Djurgården och Peter Forsberg i Modo till med moderna upplagor. Granqvist minns tillbaka på att "Foppa" var "ogillad i alla hockeyhallar utanför Ö-vik" för sitt tjurskalliga spel. Sin vinnarmentalitet. Men:
– Tänk när de här kommer tillbaka! World Cup-hockeyn 1996, herregud! Det är det som är en himla fin historia, när de här kommer hem och representerar Tre Kronor.
Det är en produktion av talanger som på intet sätt har sinat. Det är nästan tvärtom. Vi minns tillbaka på Jakob Silfverbergs mäktiga SM-slutspel 2012, och det är startskottet för en härlig resa genom modern SHL-historia:
– Silfverberg - det var ett tag sedan visserligen. Men på senare tid: Elias Pettersson? Har du sett någon dominera så mycket i en SM-finalserie? Peter Forsberg var sjukt dominant mot Malmö 1994 men han fick ju inte vinna. Elias Pettersson var ju helt överlägsen. Det är bland det sjukaste man sett. Det gick inte att stoppa honom. Rasmus Dahlin tjusades vi av med fina soloräder. När vi var över och gjorde JVM var han det enda vi pratade med kanadensarna om. De ville veta allt om honom. Och det kommer nya! Förra året var det Samuel Fagemo. I år är det Lucas Raymond och Alexander Holtz, bland annat.
En kort stunds eftertänksamhet. En kort, kort tystnad. Som för att slå knut på hela slutspelsberättelsen säger han, nästan poetiskt:
– Vi ska vara stolta över det. Sverige har en oerhört stark ishockeytradition och de unga spelarna kommer att fortsätta komma och förgylla för oss. Låt oss hoppas att de fortsätter komma tillbaka för att representera sitt landslag. Det finns så otroligt många storys. Det är provinsialismen som är så otroligt stark. Det är så otroligt mycket känslor. Och det får du i slutspelet.
Vårt samtal är över. En fikastund med modern är nästa punkt på agendan för Lasse Granqvist. Han lever sitt liv i sporten. Men det finns ett liv utanför också.