Umeåfostrade backtuffingen Daniel Rahimi är inne på sin tionde SHL-säsong och har representerat i tur och ordning Rögle, HV71, Linköping och Växjö. En lång väntan fick sitt slut när Daniel Rahimi fick lyfta Le Mat-pokalen med sitt Växjö Lakers på våren 2018. I veckans möt människan berättar han om resan mot guldet. Från barndomsstaden Umeå, via ett misslyckande i Nordamerika och en SHL-karriär som nog inte kan sammanfattas bättre än med det gamla ordstävet: Trägen vinner.
Som ung var Daniel Rahimi en bolltalang och dessutom ett aktivt barn vilket gjorde det naturligt för honom att prova många olika sporter. Innebandy, skidor, pingis. Och så the big two: Ishockey och fotboll.
– Länge höll jag på med både fotboll och ishockey, men till slut föll det sig naturligt att jag satsade på hockeyn, berättar Daniel när vi pratar om uppväxten i residensstaden i Västerbottens län.
För lite action som fotbollsmålvakt
Ju mer vi pratar desto mer klarnar bilden. Daniel växte upp nästgårds med ishallen där han spenderade nästan varje ledig stund, antingen med organiserad lagträning, friåkning eller som åskådare på A-lagsträningar. Fotboll spelade han i en klubb en bit bort, och han var dessutom målvakt och då blev det för lite… action.
– Stora delar av matchen stod jag ju bara där i straffområdet och väntade, skrattar Daniel.
– Jag testade faktiskt att vara målvakt även i hockey och tyckte att det var kul, men var väl inte tillräckligt bra eftersom de fortsatte använda mig som utespelare. Vissa saker är väl självreglerande, antar jag.
Han skrattar igen. Det är en harmonisk Daniel Rahimi som talar om sin uppväxt och riktigt nostalgisk blir han när vi kommer in på ämnet förebilder.
– Jag började spela hockey i Teg, och det är klart att det fanns några spelare i A-laget där jag gillade, men jag har nog aldrig haft någon specifik förebild. Och egentligen har jag aldrig varit så intresserad av att titta på ishockey eller idrott heller, börjar Daniel.
Inte ens Alexander ”Sasja” Belavskis?
– Jo, men så klart tittade jag mycket på honom, tillstår Daniel. Han var ju det stora namnet i Björklöven och jag hade faktiskt honom som tränare i J20 ett par säsonger.
– Det var rätt häftigt eftersom jag följt honom på isen och han var så stor i Umeå, men det var väl inte direkt så att jag kunde lära mig så mycket av hans spel. Våra spelstilar skiljer sig ju åt en del, om man säger så, skrattar han vidare.
En annan Umeå-profil var Steve Galloway, var det någon du hade koll på under uppväxten?
– Haha, jodå, det hade jag så klart. Var man på fotboll var det ju honom man kollade på. Men han var också en stor profil i stan och drev pizzeria.
– Jag mötte honom faktiskt i korpfotboll vid ett tillfälle. Det var så klart något alldeles speciellt. Även om han knappast förtog sig ute på planen var han ganska överlägsen, minns Daniel.
”Började nästan gråta”
En annan stor idrottsprofil – ja, kanske den största – från Umeå är naturligtvis längdskidåkaren Per Elofsson. Säg den svensk som inte minns tremilen på OS i Salt Lake City 2002, när storfavoriten Elofsson krossades av den dopingfrustande spansktysken Johann Mühlegg.
– Ja, jag minns exakt vad jag gjorde under loppet, säger Daniel med en lite allvarligare underton i rösten.
– Jag satt i skolcaféterian på min högstadieskola tillsammans med resten av skolan. Det var som att allt stannade upp under loppet, alla kollade. Man hade följt honom under säsongen och visste att han var i kanonform inför det där loppet. När Mühlegg drog ifrån och Elofsson stumnade var det nästan att jag började gråta.
Karriären tog fart
Ungefär en olympiad senare började saker och ting lossna vad Daniels egen idrottskarriär anbelangar. Våren 2006 fick han såväl debutera i Björklövens A-lag – som då spelade i Hockeyallsvenskan – som för första gången någonsin representera ett svenskt landslag. Och det var bara början. Sommaren 2006 draftades Daniel av Vancouver Canucks, på hösten slog han sig in i Björklövens A-lag och vid årsskiftet 2006/07 blev han uttagen att spela JVM på hemmaplan.
– Det var en speciell tid, konstaterar Daniel. Från att jag gjorde min första juniorlandskamp till att jag blev draftad och ett år senare fick spela JVM… det kändes faktiskt osannolikt. Vi hade ett väldigt bra lag med spelare som Nicklas Bäckström, Patrik Berglund, Linus Omark, Niklas Hjalmarsson och Jonas Junland. Vi förlorade semifinalen mot Ryssland lite snöpligt, men så här i efterhand är det ett minne jag kommer att bära med mig resten av livet.
Namnet på Björklövens supporterklubb är Green Devils, och det går nog att argumentera för att det var just en grön djävul Daniel föresatte sig att vara den där första säsongen i A-laget. På 33 matcher blev det noll mål, två assist – och 104 utvisningsminuter.
– Jo, å ena sidan var och är det en stor del av mitt spel att ligga på gränsen till det tillåtna, å andra sidan hade jag som ung ett behov av att hävda mig, göra mig ett namn och utmärka mig på isen. Det var mitt sätt att försöka slå mig in i A-laget. Om det var rätt eller fel kan man diskutera, men som lag hade vi en bra säsong och var en hårsmån från att gå upp i Elitserien.
”Borde stannat hemma i ett eller två år till”
När kvalet till SHL var färdigspelat på våren 2006 tyckte hans NHL-klubb Vancouver Canucks att han skulle åka över och avsluta säsongen i deras farmarlag Manitoba Moose där han hann med en handfull matcher. Efter en sommarträning hemma i Sverige valde han att återvända för att jaga en dröm.
– När Vancouver ville ha över mig permanent kände jag att jag ville ge det en chans. Jag åkte över med ganska höga förväntningar och högt ställda krav på mig själv. Någonstans hoppades jag att jag skulle få chansen i NHL redan då.
– Med det i åtanke blev det en tuff säsong, fortsätter Daniel. Jag fick inte spela så mycket och gjorde det inte tillräckligt bra när jag väl fick chansen. Jag blev nedskickad till East Coast Hockey League vilket tog hårt på mitt självförtroende. Med facit i hand borde jag stannat hemma i ett eller två år till, men även om det kändes som ett misslyckande lärde jag mig mycket om vad som krävs för att bli en professionell hockeyspelare.
Fast besluten att ge det en chans återvände Daniel för en andra säsong i Manitoba, och även om det blev en på många sätt bättre säsong än den första fick han aldrig det där samtalet de flesta AHL-spelare går och väntar på. Det där man blir uppkallad till the show. I stället kom ett telefonsamtal från ett annat håll.
– Rögles dåvarande sportchef Roger Hansson ringde under sommaren och sa att de ville värva mig. Jag kände ett sug efter att återvända till Sverige och ville verkligen testa SHL.
Vilken roll såg Roger Hansson och Rögle dig i när ni pratade inför säsongen?
– Jag tror väl att de såg mig som den fysiska och defensiva back de sett i Björklöven, konstaterar Daniel. Jag fick ganska tidigt spela med Dominik Granak och vi kompletterade varandra bra.
Vägskäl i karriären
Det blev en jobbig säsong för Rögle som var nykomlingar. Laget slogs i botten av tabellen och när kvalspelet kom var det kollektiva självförtroendet kört i botten och Ängelholmslaget åkte ur SHL.
– Jag kände att jag ville fortsätta i SHL men tiden gick och jag fick inget kontraktsförslag. Under sommaren hörde HV71 av sig. De hade fått några skador på backsidan och erbjöd mig ett try-out-kontrakt. Jag tackade ja.
Det tog några veckor så hade try-out-kontraktet omvandlats till ett tvåårsavtal och när han ser tillbaka hymlar Daniel inte om att det haft stor betydelse för honom.
– Det var ett vägskäl i karriären, säger han. Jag trivdes jättebra i HV71 och det var väl där jag etablerade mig som SHL-spelare. Som lag hade vi en bra säsong där vi vann serien men tyvärr åkte ut i kvartsfinal.
– Andra året fick jag mer förtroende, fick spela i viktiga situationer och växte av det. Jag trivdes med att spela i en toppklubb och utvecklades av att träna och spela med så bra spelare varje dag, berättar Daniel vidare.
Känsliga övergången blev en lyckoträff
Men när tvåårsavtalet löpt ut och det var dags för kontraktsförhandlingar hörde Daniel – inget alls. HV71 valde att inte förlänga kontraktet.
– Linköping hörde av sig tidigt och var intresserade. Jag fick en bra känsla av Roger Melin, Johan Hemlin och Mike Helber som hade en vision om var de ville ta klubben och hur de skulle göra det.
– Att gå från HV71 till Linköping var förstås lite kontroversiellt, men under en kort karriär har man inte alltid så många val och där och då var det i princip bara Linköping som trodde på mig.
Det visade sig bli en lyckoträff. Daniel Rahimi växte ut till en försvarsgeneral för ett Linköping som började prenumerera på semifinalplatser i slutspelet. Och som om inte det vore nog växte man fram till ett första klassens mardrömsmotstånd för HV71.
– Ja, vi slog ut dem i kvartsfinalen två gånger på tre säsonger och det är klart att det kändes lite extra bra för mig personligen. Möter man ett lag där man inte fått vara kvar är det väl alltid så att man vill visa att de gjorde fel som inte behöll en, konstaterar Daniel.
Vad var det som gjorde att du växte så mycket i just Linköping?
– Det var många faktorer, men dels att jag hunnit samla på mig en del erfarenhet, haft några motgångar i karriären som jag dragit lärdom av, dels att jag fick väldigt mycket ansvar vilket jag växte otroligt mycket av, svarar Daniel.
– Roger Melin hade en ledarstil som passade mig väldigt bra i den fasen av min karriär och vi hade en härlig sammanhållning i laget.
Lika mycket kryptonit som Linköping blev för HV71 blev Skellefteå för Linköping. För i tre raka SM-semifinaler slog västerbottningarna Linköping med 4–1 i matcher.
– Det var jättetighta matcher, framförallt första året där de fyra första matcherna i serien avgjordes i förlängning. Skellefteå var helt enkelt för bra och hade marginalerna på sin sida, men det var minnesvärda slutspelsserier och något alldeles speciellt att ha fått uppleva, menar Daniel.
Dröm som gick i uppfyllelse
Daniel Rahimis utveckling i Östergötland gick knappast obemärkt förbi. Från att ha ansetts vara en något endimensionell spelare blev han uttagen i Tre Kronor. 2014 räckte det hela vägen till VM.
– Året innan hade jag varit med i bruttotruppen, vilket bara det var speciellt. Jag har under hela karriären varit noggrann med detaljer, tränat hårt och försökt optimera min prestation. Jag kände det som att jag tagit små, små steg under hela karriären, från att ha etablerat mig i SHL till att plötsligt vara aktuell för VM. Och när jag säsongen därefter blev uttagen till VM-truppen var det en dröm som gick i uppfyllelse.
– Själva turneringen blev ett litet antiklimax för mig eftersom jag skadade mig och fick åka hem, men jag blev uttagen igen året därefter och fick spela då. Jag är väldigt tacksam över den möjligheten.
”Ovanligt för en defensiv back”
Efter VM 2015 – som för övrigt avgjordes i tjeckiska Ostrava (och Prag) där Juniorkronorna nyligen avslutade sitt JVM med, just det, en snöplig förlust i semifinalen mot Ryssland – beslutade sig Daniel Rahimi för att bryta det fyra år långa förhållandet med Linköping Hockey Club. Ett utlandsäventyr hägrade.
– Delvis kände jag att jag behövde en ny utmaning efter fyra säsonger i LHC, delvis var det det bästa läget för mig och familjen att prova på ett år utomlands, berättar Daniel.
– Vi hade barn i bra ålder för att göra ett sånt äventyr och jag blev erbjuden ett kontrakt i Schweiz vilket bara det var ganska ovanligt för en defensiv back. Det sammantaget gjorde det till en chans jag inte kunde tacka nej till.
Daniel Rahimi skrev på för klassiska HC Davos, men fick en tuff start i nya klubben. Under de inledande fystesterna skulle han, på hög höjd, springa Cooper-testet och lyckades med konststycket att både skada ledbandet och drabbas av syrebrist (och här, noterar kanske någon, snuddar historierna om Daniel Rahimi och Per Elofsson vid varandra) vilket föranledde sjukhusvistelse och rehabilitering. Senare under hösten skar sig Daniel i fingret vilket på något sätt får symbolisera första halvåret i Schweiz.
– Nu kan jag skratta åt det, men det är klart att det var tufft, konstaterar Daniel. Efter jul höjde jag mig och fick ett ganska bra år till slut. Det var kul att testa på och jag blev varse att jag saknade den strukturerade, taktiska svenska ishockeyn under året i Schweiz.
”Jag hade kämpat så länge för det”
Under vårsäsongen kom Växjös sportchef Henrik Evertsson med locktoner och utlandsäventyret blev ettårigt.
– Det var ett tufft beslut att lämna Schweiz, men jag kände att skulle jag ha möjligheten att vinna SM-guld var det då.
Mycket riktigt. Den hårde, elake och obeveklige fältherren Daniel Rahimi, med över hundra utvisningsminuter utslaget över grundserie och slutspel, släppte ingen jävel över bron när Växjö Lakers 2018 vann SM-guld för andra gången i klubbens korta historia.
– Det var en obeskrivlig känsla att höja bucklan efter en lång säsong. Jag hade kämpat så länge för att få vara med om det. Det är 14 lag som ger allt för att stå där och att vara de som lyckas… det är alldeles fantastiskt, säger Daniel.
– Nu när man vunnit vill man bara göra det fler gånger, för man vet precis hur gott segerns sötma smakar.
Apropå det har Växjö haft en tuff höst i SHL, hur har du upplevt det?
– Ja, här i Växjö har vi alltid högt ställda krav och mål. Det är inte så lätt när man känner att man inte får med sig resultaten man vill, och det har varit en stressande och jobbig tid som jag känner att vi först nu börjar lägga bakom oss, tillstår Daniel.
Vad tar du med din erfarenhet för roll i laget under en sådan tung period?
– Jag har varit i liknande situationer förut och försöker agera lugnt och tryggt på isen och förmedla den känslan till resten av gruppen. Sen försöker man så klart peppa lagkompisarna och kanske delta i diskussioner om det taktiska.
Bor det en liten framtida tränare i Daniel Rahimi?
– Haha, ja, kanske, jag har alltid varit intresserad av ledarskap och gruppdynamik, svarar Daniel.
– Men jag har svårt att se att jag går direkt från att vara spelare till att ställa mig i ett bås som tränare. Men visst, med lite distans kan det absolut bli aktuellt.
Daniel Rahimis resa började i Umeå, och även om den tagit honom långt från barndomsstaden håller han ett vakande öga över björkarnas stad.
– Som umepojk är det svårt att undgå framgången för ”Löven” den här säsongen, säger han. Det är jätteroligt att följa och jag gläds verkligen med klubben och hela stan.