Få hockeyspelare utstrålar så mycket spelglädje som Nils Höglander. I veckans Möt Människan träffar vi Rögles 18-årige zorrokung, som berättar om hur Bockträsk, landhockey och systern Tilda på många sätt har format honom till den han är i dag. "Hockeyn har blivit lite som ett jobb, men jag njuter av att spela. Det är ett extremt roligt jobb", säger Nils Höglander.
”Så vansinnigt vackert av Nils Höglander”, utbrister C Mores kommentator Johan Edlund och får medhåll från experten Sanny Lindström: ”Kolla, bland det sjukaste jag sett!” Anledningen till kommentarernas extas är Nils Höglanders zorromål i matchen mot Djurgården i slutet av oktober. Sedan dess har Höglander fått prata om målet några gånger, och det har han inget emot.
– Det blev ganska hajpat. Jag såg det överallt när jag var ute på nätet, säger Höglander.
Canucksfansen har hört av sig
18-åringen draftades av Vancouver Canucks i somras och efter zorromålet dröjde det inte länge förrän hans mobil fylldes av hälsningar från Canuckssupportrar.
– Många fans från Vancouver har skickat DM (direktmeddelanden) där de skrivit att jag ska komma över direkt och att de ska fixa att det löser sig. Det är roligt, säger han.
Hur ung var du när du började träna på zorrodragningen?
– Som jag minns det hade jag innebandyklubbor med ett hål längst fram på bladet. Då höll jag på att zorra. Jag tyckte det var kul och det har suttit i. En rolig grej som jag försöker göra, och kul att lyckas ibland, säger han.
Känner du en press att fortsätta bjuda oss på zorromål?
– Det är svårt att göra det varje match, men det är roligt att testa när man har ett läge, säger han och fortsätter:
– Jag lyssnade på Erik Granqvist podd (Viasats Hockey Podcast) och där försökte han lära ut hur målvakterna ska agera för att rädda den. De kanske börjar läsa mig nu, säger Nils Höglander.
Erik Granqvist, den tidigare SHL-målvakten, som numera är expert i Viasat, har vid olika tillfällen lagt upp bilder på sociala medier där hans barn spelar landhockey med Nils Höglander utanför Ängelholm, men även om Höglander nu har flyttat in till stan försöker han hinna med lite landhockey.
– Lite mindre blir det, men jag har hunnit åka ut och spela med dem några gånger ändå. De är lite yngre, men det är kul att komma ut dit. Då har jag något att göra, leka lite och får vara med dem. Granqvists ungar tycker att det är coolt att jag är med och spelar, och jag vill vara en bra förebild för dem. Det blir en del i det också, att jag vill vara en bra kille för dem, säger han.
Hur viktig har spontanidrotten varit för dig?
– Jag har mest tyckt att det har varit roligt att hålla på. Som ung tänkte jag inte att det skulle ge mig teknik, utan det var bara roligt att vara på gatan och trixa. I efterhand kan jag se att det har gett utdelning, säger han.
Vilka sporter höll du på med på fritiden som ung?
– Vi körde mest landhockey, både med och utan inlines. Jag cyklade mycket enhjuling också, och jonglerade samtidigt. Jag cyklade enhjuling och körde teknik med klubban också, vilket jag har fortsatt med. Jag tycker att det hjälper mig, säger han.
Nils Höglander är uppväxt i den lilla byn Bockträsk, tre mil utanför Malå. Höglander berättar att det bodde ungefär 20 personer i byn, och att majoriteten var betydligt mycket äldre än honom.
– Förmodligen är det inte en särskilt vanlig uppväxt. Att växa upp i en så pass liten by och att komma så långt som jag gjort är kanske svårt, men jag har mycket att tacka föräldrarna för. Det har varit mycket bilkörande för mamma och pappa, att skjutsa både på slalom och hockey. De har ställt upp sjukt mycket, säger Höglander.
I stället för att spela med barnen i byn var det ofta Nils Höglander och hans två år äldre syster Tilda som spelade hockey tillsammans på sjön Bockträsket.
– Det var i stort sett bara jag och syrran som höll på med hockey. Jag tror det var därför vi var så tajta. Vi var med varandra mycket som barn, säger Höglander.
"Fått lära mig leva med det"
Berättar man historien om Nils Höglanders liv är det svårt att undgå att glida in på det tragiska som hände familjen Höglander 2012, då Tilda avled 13 år gammal efter att hennes kroppspulsåder brustit.
– Det är några år sedan och jag har fått vänja mig vid det. Klart att det var känsligt att prata om det då, men nu har jag fått leva med det ett par år. Livet går vidare, säger han.
Du får ofta prata om din syster och hennes bortgång i sådana här sammanhang. Hur ser du på det?
– De senaste åren har jag inga problem att prata om det. Det går jättebra. Jag förstår att folk vill veta och hade något liknande hänt någon annan skulle jag också vilja veta. Det är ganska sällsynt att det händer sådana saker, men jag har fått lära mig att leva med det. Det är en del av min uppväxt, säger han.
– Just när det hände spelade jag i Clemensnäs och hon spelade med samma killar som jag spelade med. Då var det jobbigt med hockeyn. Du förstår hur det blir, hon spelade, hon gick bort och sedan kom brorsan och spelade i samma lag. Det var mycket känslor då, säger han och fortsätter:
– Vi hade alltid spelat tillsammans, i Malå, Arvidsjaur och Clemensnäs, och plötsligt gick hon bort. Det blev väldigt speciellt. Vi samåkte till träningarna varje dag med mamma och pappa. Det var tungt hockeymässigt.
Var du nära att sluta med hockey någon gång under den här perioden?
– Nej. Hockeyn har betytt så mycket. Jag blev starkare som person när det hände. Jag krigade på ännu mer skulle jag säga.
"Njuter av att spela"
Nils Höglander inledde karriären i Malå IF, men det blev även en sejour i Arvidsjaur innan han hamnade i Skellefteåklubben Clemensnäs HC. Han har även hunnit med att representera Timrå samt AIK innan han inför den förra säsongen flyttade till Rögle. Var nästa anhalt blir återstår att se, men om fansen i Vancouver får bestämma blir det här sista säsongen i Sverige för Nils ”Zorro” Höglander.
– Klubben (Canucks) har sagt att jag ska köra det här året i SHL och sedan får vi se. Såklart vill jag försöka ta en plats där, men som alla vet är det sjukt svårt. Inga planer är spikade, säger han.
Är hockey lika roligt nu som när du åkte på Bockträsket som ung, eller har det mer blivit ett jobb?
– Just nu är det väl som ett jobb. I min ålder har alla gått ut skolan och de flesta har jobb, men jag njuter av att spela. Det är ett extremt roligt jobb, säger Höglander.