Inför säsongen 2014/15 var det ingen klubb i Hockeyettan som ville ha Gustaf Lindvall. Fem år senare är han en av SHL:s hetaste målvakter. Här berättar 28-åringen om den krokiga resan, extrajobbet på Arlanda flygplats, varför han ”bönade och bad” för att få träna med målvaktstränaren Stefan Persson samt hur nära det var att han slutade. ”Jag fick tömma sparkontot för att gå runt ekonomiskt”, säger Skellefteåmålvakten.
Skellefteå har överraskat positivt på de flesta under säsongsinledningen och en anledning till det är storspel från målvakten Gustaf Lindvall. Han har, tillsammans med Luleås Joel Lassinantti, flest vinster av alla målvakter i SHL (åtta stycken) och är med i toppen både när det gäller insläppta mål per match och räddningsprocent.
– Det har varit mer uppmärksamhet än vad jag är van vid, men jag läser inte sociala medier eller tidningar, säger Lindvall.
Luleåspelare som förebild
28-åringen har gjort en minst sagt intressant resa, och den ska vi återkomma till. Att han överhuvudtaget blev målvakt beror till viss del på en gammal Luleåikon.
– Jag hade varit i Luleå och sett (Jarmo) Myllys. Jag var helt såld. Jag minns att jag stod i hallen och kastade en studsboll mot en vägg och lekte att jag var Myllys. På den vägen är det, säger Lindvall, som 19 år gammal lämnade Skellefteå för att spela allsvensk hockey med Sundsvall.
Efter två säsonger i Medelpad där han ”inte spelade särskilt bra” gick flytten till Västerås. Där konkurrerade han med Lars Johansson, som numera spelar i KHL med CSKA Moskva. Lindvall fick bara starta tre matcher den säsongen och valde därefter att ta klivet ner till Hockeyettan och Tingsryd.
– Ett mysigt ställe, men jag spelade inte särskilt bra där heller. Jag kände att jag hade mycket i mig, men fick inte ut särskilt mycket. Sedan fick jag beskedet att jag inte fick vara kvar. Det var ruggigt tufft, säger Lindvall.
Jobbade på flygplats
Vi är framme vid 2014 och Gustaf Lindvall har hunnit bli 23 år. När han inför säsongen 14/15 ringde till sin agent fick han till svar att inget lag i Hockeyettan var intresserat av hans tjänster. Då lyfte Lindvall telefonen igen och slog numret till målvaktstränaren Stefan Persson.
– Jag hade lärt känna Stefan via min dåvarande mentale tränare Martin Blom. Stefan Persson var i AIK på den tiden, och de hade precis åkt ur SHL. Jag bönade och bad om att få ha honom som målvaktstränare under en säsong. Jag fick vara tredjekeeper i Gnaget utan lön, spela i Wings HC Arlanda i Ettan och träna med Stefan. För att få det att gå runt fick jag jobba extra med att kasta väskor på flygplatsen, säger Lindvall.
Hur kunde en dag se ut då?
– Det var inte varje dag jag fick jobba, utan jag var timanställd. Ofta började jag 04.00. Då fick jag kliva upp vid 03, ta mig till Betaparkeringen för att ta bussen till flygplatsen. Jag var där strax innan 04, och ofta var det korta pass. Jag jobbade 04 till 08. Efter jobbet körde jag målvaktsträning med Stefan. Vi var på is 08.45 och körde en timme. Sedan tränade jag på gymmet och gick hem och la mig för att sova lite innan träningen på kvällen med Wings, säger han och tillägger:
– Vi hade just fått första barnet här också, och min flickvän pluggade på distans samtidigt. Det var fullt upp, men samtidigt det roligaste året i mitt liv hockeymässigt, säger han.
På vilket sätt?
– Sammanhållningen i laget, och bara det surrealistiska i att gå från att spela i väldigt professionella klubbar till Wings, där spelare kom med snickarbillen fem i fem. Hur härligt som helst. Alla spelade för att det var roligt. Jag hade skitkul, säger Lindvall.
Fanns det något i dig som var nära att ge upp vid den här tiden?
– Ja. Jag hade 4 000 kronor i lön från hockeyn och fick jobba timmar på tuffa arbetstider. Jag kände att det inte skulle hålla. Jag fick tömma sparkontot för att gå runt ekonomiskt och visste att om jag inte skulle få ett bra kontrakt till säsongen därpå skulle det nog vara det sista jag gjorde på en hockeyplan. För mig är det inte försvarbart att kuska runt i Sverige och spela hockey om det inte går runt ekonomiskt när du har familj, säger Lindvall.
"Kände mig som en skolpojke"
Säsongen efter fick han kontrakt med AIK. Där imponerade han så pass mycket att Skellefteå ville plocka tillbaka honom och han beskriver det som en ”dröm”.
– När man varit så långt ifrån det under så lång tid är det inget man pratar högt om, men jag har alltid velat spela i SHL och framförallt i Skellefteå, säger han.
Första året i Skellefteå var det han och Joni Ortio som bildade målvaktspar, och jämfört med Lindvall hade Ortio en lång meritlista, som bland annat innehöll VM-spel och tre säsonger i Calgary Flames organisation.
– Jag hade lite för stora ögon, och tog inte för mig som jag borde ha gjort. Joni spelade riktigt bra. För mig blev det inte många matcher, och då försökte jag vända på det och lära mig så mycket som möjligt av honom. Vi är väldigt olika som målvakter, jag är en klassisk svensk blockande målvakt och han atletisk, med fina hände och bra med klubban. Jag kände mig nästan som en skolpojke som frågade läraren hur jag skulle göra, säger Lindvall och skrattar.
Inför den här säsongen, Lindvalls fjärde raka i klubben, var det många som ställde sig lite frågande till Skellefteås målvaktssida. I lagpresentationen SHL.se gjorde om Skellefteå sa Norrans reporter Arvid Marklund exempelvis så här:
– Målvaktssidan är ett frågetecken, precis som förra året. Både Lindvall och (Mantas) Armalis är stabila målvakter, men ska Skellefteå lyfta behöver någon blomma ut och bli en toppmålvakt i SHL. Östlund vet vi inte mycket om. De har tre målvakter som vill ta klivet, men frågan är om någon gör det?
Lindvall:
– Ska jag vara helt ärlig har jag inte brytt mig om vad andra säger. När jag stod och kastade väskor på Arlanda var det ingen som trodde på mig. Det har varit lite melodin för hela min karriär. Att man kanske inte trott på mig. Sedan läser jag inte tidningar särskilt ofta. Någon gång under resan bestämde jag mig för att sluta lyssna på vad alla andra säger. De vet inte vad jag gör på träningarna och hur jag tar mina kliv i utvecklingen. Jag skapar min egen sanning på något vis. Sedan får andra säga vad de vill, säger han.
Har du använt känslan av att ingen tror på dig som tändvätska?
– Nja, jag vet inte om det är tändvätska. Jag bryr mig inte så mycket om vad andra gör. Jag började jobba med Andy Swärd (mental tränare) när jag kom till Skellefteå. Jag har hittat ett lugn, en trygghet i mig själv och i min omgivning. Sådana saker bekommer mig inte riktigt längre, säger Lindvall.
Just mental träning är något som ligger Lindvall varmt om hjärtat. 28-åringen har haft mental tränare i snart tio år och det är något han planerar att fortsätta med.
– Den mentala biten är extremt viktig, inte bara för målvakter, utan för alla spelare. För att få ut så mycket som möjligt av sin prestation, så ofta som möjligt.
– I tonåren var det något jag hade problem med. Jag kunde bli sjukt arg när jag släppt in mål och vi förlorade, säger Lindvall.
Du har slagit sönder några klubbor?
– Det har hänt, säger Lindvall.
– Alla tränare sa åt mig att jag måste lugna ner mig. Jag försökte själv, men det är svårt. Jag insåg att jag behövde hjälp för att fokusera på rätt saker. Det var inte bara att jag blev förbannad. Man behöver hjälp med allt. Ska jag rekommendera folk något är det att det är bättre att ta hjälp innan man får problem, för då hanterar man problemen som dyker upp bättre. Alla åren med mental träning har hjälpt mig. Jag känner mig stark i mig själv, säger Lindvall.
Hur ser ditt samarbete med Andy Swärd ut?
– Först körde vi en heldag där jag gjorde lite tester och fick lära mig lite om vem jag själv är, för att förstå min personlighet. Sedan jobbade vi därifrån och tog fram saker jag ville utveckla. Det handlar mycket om matchförberedelser. Vi sätter en plan inför varje match, för att jag ska känna mig förberedd inför vad som komma skall. Sedan pratar vi oftast inför matcherna. Ibland snackar vi matlagning och ibland hockey. Sedan stänger vi matchen tillsammans, säger han.