Han har tränat Mathias Johansson i fotboll, klippt och klistrat ihop matchprogram med Robert Ohlsson, hämtat hem en olycklig klubbikon, fått medalj av Sven Tumba och är hedersledamot i Smålands Ishockeyförbunds styrelse. Han har varit med på hela IK Oskarshamns resa från division 2 till SHL. Men ännu återstår en dröm att uppfylla för eldsjälen Arne Nilsson.
Det vore fel att säga att Arne Nilssons ishockeyresa började på invandrarverket, men låt oss ändå inleda vår berättelse om honom just där. För även om den statliga myndigheten vi idag känner som Migrationsverket inte var startskottet för Arnes livslånga engagemang inom ishockeyn spelar den nämligen en viktig roll som katalysator för hans hockeyresa. Det var nämligen från invandrarverket han blev permitterad sommaren 1993, vilket innebar att hans vägar med den omsusade IKO-ordföranden Evert Mellström kunde korsas.
– Jag kände Mellström sedan tidigare och träffade på honom på stan kort efter att jag fått gå från invandrarverket, börjar Arne berätta på omisskännlig småländska.
– Jaha, du är ledig nu? undrade han.
– Ja, sa jag.
– Då kan du gå ner till kansliet och sätta dig. Kom in i morgon så diskuterar vi lönen, sa han och dagen därpå var jag anställd som kanslist för IK Oskarshamn.
Arne skrattar gott åt minnet. Det var en annan tid och en annan arbetsmarknad, men det var också ett utslag av den handlingskraftige Mellströms vinnande sätt. Bara några månader innan Nilssons och Mellströms hastiga möte på stan hade IK Oskarshamn vunnit division 3 och börjat dra blickarna till sig som ett lag på uppgång.
– Men det har alltid funnits ett grundmurat intresse för ishockey i Oskarshamn! är Arne noga med att påpeka.
”Satte aldrig sin fot på en ishockeymatch efter det”
Det är inte minst han själv ett bevis på.
Arne Nilsson föddes på Misterhults BB skottåret 1948, och även om tio år i västmanländsk exil ligger och skaver i folkbokföringen är han inget annat än en tvättäkta döderhultare. Själv spelade Arne aldrig ishockey – ”bara på lattjo” – men följde ishockeyn på hemmaplan. De två rivaliserande klubbarna AIK Oskarshamn och IFK Oskarshamn utkämpade många tuffa derbyn och när koalitionen IK 70 ersatte de båda föreningarnas respektive ishockeysektioner skapades en del ont blod i stan.
– Ja, jag vet ju gubbar som hade brunnit för sporten som aldrig satte sin fot på en ishockeymatch efter det, konstaterar Arne krasst.
– De var fanatiker, det fanns bara AIK eller så fanns det bara IFK. De kunde aldrig försona sig med sammanslagningen.
Själv var han neutral.
– Jag växte upp på 1950- och 1960-talen och blev tidigt hockeyintresserad, mest genom att läsa i tidningarna. Som liten grabb höll jag på Skellefteå AIK med Garvis Määttä, Karl-Sören Hedlund och Anders ”Akka” Andersson. Senare blev jag halvt djurgårdare tack vare Sven Tumba, Lasse Björn och Rolle Stoltz.
Såg rekordmatch i snödriva
Några år innan sammanslagningen spelade AIK Oskarshamn en för klubben minnesvärd match i division 2. Storlaget Rögle gästade isbanan – och det gjorde även drygt 3 500 åskådare vilket innebar ett präktigt publikrekord. Och jodå, en av åskådarna var Arne Nilsson.
– Jovisst, jag stod i en snödriva och såg den matchen, skrockar Arne.
– Jag var mest fascinerad över Rögles målvakt Tom Haugh, han hade ju spelat VM för USA året innan, och Ulf Sterner med sina enorma passningar. Det sa bara smack på bladet! Det var man ju inte vad vid.
Från pollenkung till campingvärvare
Att det åkte omkring amerikanska landslagsmålvakter och svenska legendarer med stenhårda och precisa passningar i Rögles division 2-lag på den tiden kan tillskrivas företagaren Gösta ”Pollenkungen” Carlsson, vars ohejdade satsning på Rögle BK tog laget hela vägen upp i högsta serien.
Låt oss ånyo göra ett tidshopp, för här löper en röd tråd genom historien tillbaka till det där mötet på stan som kom att bli Arne Nilssons insteg i IK Oskarshamn. Utan ytterligare jämförelser var det nämligen i en lika ohejdad satsning dåvarande ordföranden Evert Mellström handplockade Skeeter Moore och Peter Ekroth till lilla IK Oskarshamn med hemvist i division 3 inför säsongen 1992/93.
– De spelade i Elitserien med Södertälje men hade träffat på Mellström på en camping utanför Oskarshamn den sommaren och där hade han övertalat dem att komma ner hit och spela. Fråga mig inte hur, säger Arne med ett skratt.
Med eldfängd tränare genom seriesystemet
Efter det omedelbara avancemanget till division 2 och rekryteringen av Arne Nilsson som kanslist fortsatte resan uppåt för IK Oskarshamn.
– Efter två säsonger i division 2 gick vi upp till division 1, berättar Arne. Jag hade alla möjliga uppgifter i klubben men blev även lagledare då, och var med laget hela tiden. Vi hade rekryterat Ivan Hansen som tränare och han var väldigt humörstark, så det var en del häftiga dispyter i omklädningsrummet. Oftast i samband med att vi förlorat, haha.
”Pizza och en och annan öl”
Platsen i landets näst högsta serie behöll man sedan ända fram till det lika oväntade som historiska avancemanget till SHL inför den innevarande säsongen.
– Det tog lång tid innan det smälte in, medger Arne. Det var så många matcher på så kort tid och jag hann knappt fatta att vi var framme vid avgörande playoff om en plats i SHL.
– Match sju i Timrå såg jag hemma på tv, men var med och tog emot laget när de kom hem vid två, tre på natten. Då blev det pizza och en och annan öl, erkänner Arne.
Med så många år i klubben är det inte utan att en del profiler har passerat revy och gjort avtryck på Arne. Skeeter Moore och Peter Ekroth var två tidiga profiler som, vittnar Arne om, var rena rockstjärnorna i Oskarshamn i början av 1990-talet. Andra personliga favoriter hos Arne är Alexander Johansson och danske Ronny Larsen.
– Och Fredric Jaensson naturligtvis. Han spelade en säsong i Mörrum men vantrivdes nåt fruktansvärt och ringde till mig, så jag tog flyttbilen och åkte ner och hämtade hem honom och hans fru.
”Där han fick sin bollkänsla”
Det är inte bara spelare som slagit igenom och blivit idoler i just IK Oskarshamn Arne har ett gott öga till, utan även Oskarshamns-killar som gått genom klubbens ungdomsled och vidare till större uppdrag.
– Jag tränade min ena sons pojklag i fotboll och i det laget spelade bland andra Mathias Johansson, som sedan gjorde många säsonger i Färjestad. Jag brukar säga att det var hos mig han fick sin bollkänsla, garvar Arne.
Och Djurgårdens tränare Robert Ohlsson är han förstås du och bror med efter dennes sex säsonger i Oskarshamn.
– På den tiden kom han upp till mig på kansliet och så satt vi och klippte och klistrade ihop programblad som vi kopierade upp inför matcherna. Jag vet inte om han gör så nuförtiden i Djurgården…
Ännu ett skratt undslipper Arne innan han berättar vidare.
– Jag har vunnit TV-pucken som lagledare för Småland två gånger också. Vinsten 2008, när turneringen 50-årsjubilerade, värmer lite extra. I finalen slog vi Västerbotten med bland andra Johan Alm i laget. Inför den här säsongen värvade vi ju honom och han hade väl inte varit här speciellt länge innan jag påminde honom om den där finalen, haha.
– Och det är klart att det smällde rätt högt att få ta emot guldmedaljen av barndomsidolen Sven Tumba efteråt, tillägger han med ett leende.
En dröm återstår att förverkliga
Nuförtiden sitter Arne Nilsson i valberedningen för IK Oskarshamns styrelse samt engagerar sig i klubbens damverksamhet, är allt-i-allo samt hovmästare på VIP-restaurangen. Och när vi kommer in på hans framtidsplaner, drömmar och visioner är det en sak han har kvar på sin hockey-bucket-list.
– Det skulle väl vara att få hit ett NHL-lag till Oskarshamn, säger Arne.
– Jag har tagit hit Tre Kronor för matcher mot Norge och Slovakien, även Damkronorna har spelat en fyrnationsturnering i Oskarshamn. Tack vare mina kontakter i Svenska Ishockeyförbundet har TV-puckens slutspel spelats i Oskarshamn. Men att få ge alla oskarshamnare en ”hemmamatch” med ett NHL-lag… det skulle trumfa allt.
Länge var IK Oskarshamns dröm om SHL en ren utopi. Nu är det verklighet. Återstår att se om eldsjälen Arne Nilsson lyckas förverkliga den sista stora drömmen.