En spelarkarriär - Christian Berglund

Christian Berglund föddes i Örebro, men säger själv att han inte har någonting med staden att göra.

– Mamma och pappa är från Karlskoga, men de pluggade i Uppsala när de var gravida med mig. De var hemma och hälsade på när vattnet gick fem veckor för tidigt. Då hade inte Karlskoga de resurserna som krävdes för att föda, de fick åka till Örebro där jag sedan föddes. Jag bodde en eller två månader i Uppsala, sedan flyttade de hem.

I staden, eller närmare bestämt i stadens ishall Nobelhallen, skulle han också ta sina första skridskokär. Han hade lyckats tjata på sin storebror Daniel så pass mycket att han fick följa med och träna med hans lag, som var tre år äldre.

– Det fanns inga skridskoskolor när jag var liten. Det började med att jag tjatade in mig i Karlskoga HC, där min storebror spelade. Året därpå fick jag vara med i ett eget lag. Det var i Karlskoga HC:s 78-kull och där började jag i mitt första ordentliga lag.

Väl där fortsatte Berglund att utvecklas i raskt takt och blommade till slut ut så pass mycket att han kallades upp i klubbens A-lag.

– När jag gick i åttan spelade jag i A-laget med Karlskoga HC i division två. Under den tiden satsade jag på fotbollen samtidigt. Jag spelade i Degerfors juniorlag på den tiden.

"Hade ett möte med Sören Cratz"

På sommarlovet innan Berglund skulle börja i niondeklass ringde Färjestads juniortränare Harald Lückner och ville värva honom till den lokala storklubben.

– Jag skrev på för Färjestad under det sommarlovet. För att jag skulle gå klart skolan fick jag bli utlånad till Kristinehamn i division ett. Stefan Bengtzén, som är sportchef i Brynäs nu, var tränare för Kristinehamn.

Men det kunde ha blivit fotboll?

– Hockeyn var nog nummer ett hela tiden, men sedan gick det så pass bra i fotbollen att jag tänkte lite på att kanske satsa på det. En vecka innan Harald Lückner ringde hade jag ett möte med Sören Cratz som var A-lags tränare och Börje som var min juniortränare i Degerfors på den tiden. De pratade om att jag skulle få komma upp i A-laget efter säsongen. Där och då tänkte jag att att hockeyn fick vänta, men sedan ringde Harald och då var det inget snack, det var hockeyn som låg närmst hjärtat.

Under Berglunds första år i Färjestad uteblev poängproduktionen och på 21 matcher i SuperElit för klubbens J20-lag gjorde han endast fem poäng, men det fanns en förklaring till det.

– Det var tufft första året i J20 minns jag. Det var bara 77-or och 78-or som spelade och jag är född år 1980. Jag hade inte kommit så långt i utvecklingen och gjorde inte så mycket poäng.

När sedan alla som var födda 1977 försvann året efter gick det betydligt bätrre för Berglund som bytte fem poäng mot 42 på endast en säsong.

– Jag hade så klart utvecklats, men det är klart att om du tar bort alla som är tre år äldre ur serien så blev det enklare för en annan.

Låg bakom värvningen av Wallin

Förutom att imponera i rinken lyckades Berglund också rekommendera en värvning till föreningen. Nu, drygt 20 år senare, visar den sig vara ett riktigt klipp.

På ett landslagsläger hade Berglund träffat Västeråsspelaren Rickard Wallin och lagt goda ord om honom till tränaren Harald Lückner. Kort där efter värvades Wallin tillsammans med kompisen Johan Lilja till klubben. Värvningen blev startskottet på en vänskap som varar än idag och dessutom resulterade i fantastiska framgångar för både Färjestad, Wallin och Berglund.

– Wallin var i Västerås med Johan Lilja under första året i gymnasiet. Vi hade träffats på ett pojklandslagsläger och jag tyckte Wallin var duktig. Jag rekomenderade honom och när de åkte ur SuperElit så fick de komma till Färjestad båda två och det var tur för klubben.

Bra scoutat av dig med facit i hand?

– Haha, ja exakt!

Under Berglunds andra år i Färjestad erbjöds han ett kontrakt med A-laget och tränade för fullt med A-truppen. Att ta en ordinarie plats var dock tufft, men till slut fick han debutera i SHL i en match borta mot Södertälje.

– Det var riktigt fränt trots att jag inte gjorde många minuter. Att få vara med i omklädningsrummet innan match och allt annat runt omkring var häftigt, något jag fick mersmak på, säger han och fortsätter:

– På den tiden spelade vi på tre kedjor och det var inte direkt lätt att slå sig in helt och hållet. De första två säsongerna i A-laget var det riktigt tufft att ta plats. Ibland fick jag hoppa ner i J20, men det var en bra kombination tycker jag.

A-lagsdebuten var inte det bästa minnet från den säsongen utan klubbens J-20 lag, som Berglund öst in poäng i, vann SM-guld. Känslan av att vinna skulle Berglund få vänta lång tid på.

– Det var ett speciellt ögonblick. Det var kompisar jag hade känt länge och vi hade en riktigt bra gemenskap. Harald Lückner var tränare och att få vinna med sina vänner, är en av de största segrarna jag har varit med om. Det var förbaskat kul att ha fått vinna det.

Det låter som att Harald Lückner har betytt mycket för dig?

– Han fick mig att komma till Färjestad och jag hade honom som tränare mina första två år. Jag hade honom också i TV-pucken med 79-orna. Han har betytt mycket för min utveckling och han gav mig den ytan som jag behövde och samtidigt bromsade mig ibland när jag gick lite för långt. Jag har mycket att tacka Harald för.

Säsongen 1998/1999 fortsatte Berglund att ösa in poäng i klubbens J20-lag. Vid den här tiden var han precis på gränsen till att vara ordinarie i A-laget och fick dessutom spela Junior-VM. Kommande säsong var han en startspelare för Färjestad, spelade 43 SHL-matcher och fick dessutom göra sin landslagsdebut.

– Det är klart att det var kul att få dra på sig den tröjan. Vi var nere i Schweiz kommer jag ihåg. Det var sådana där träningsmatcher och det var några yngre som fick vara med, en av dem var jag.

Genombrottet

Säsongen 2000/2001 skulle bli hans stora genombrottsår. Efter en lite trögare inledning parades Berglund ihop med den nyfunna vännen Rickard Wallin och det rutinerade passningsgeniet Ulf Söderström. Facit blev 37 poäng och Berglund blev en publikfavorit med sin tuffa spelstil.

– Det gick bra i slutskedet på säsongen innan, men året därpå tog jag det riktiga steget, slog verkligen in mig och var en av de bättre spelarna i laget. Efter några omgångar kom ”Walle” in i min kedja och vi hade en väldigt bra kemi tillsammans med Uffe. Det var ett riktigt roligt år och jag hittade en bra balans där jag var lite halvgalen, men ändå offensiv.

Halvgalen skulle man nog kunna säga att Berglund var. För förutom att göra mycket poäng var det i ytterligare en statistikkolumn som Berglund stack ut - nämligen utvisningsligan. När SHL var färdigspelat hade han samlat ihop 142 utvisningsminuter, flest i ligan.

– Jag har alltid varit energifull och gillat att spela fysiskt. Det blev något matchstraff ibland utan att jag gjorde det med flit. Då rann det iväg med utvisningsminuterna.

Du vann ju i alla fall något?

–Ja, precis. Kan man inte vinna poängligan får man vinna någon annan liga, haha.

Succén fortsatte i slutspelet där Berglund gjorde 14 poäng på 16 matcher och var med och ledde sitt Färjestad hela vägen till SM-final. Väl där tog det dock stopp mot Djurgården.

– Vi var två riktigt bra lag och en härlig final. Jag kommer ihåg att Mikael Tellqvist var grym i deras mål och det var svårt att få hål på honom. De hade ett väldigt bra hockeylag också. Oftast vinner det bästa laget och de hade nog vissa delar i sin trupp som hade högre kompetens än vad vi hade.

Trots den fina säsongen och spel i landslaget under hela säsongen ratades Berglund när det nalkades VM.

Kände du att du borde varit med i VM?

– Nej, faktiskt inte som jag kan minnas det. Jag brukar inte vara så bitter när det handlar om sådant.

Berglund gjorde till slut 52 A-landskamper för Tre Kronor men fick aldrig dra på sig tröjan när det kom till VM. 2006 var det dock riktigt nära och Bengt Åke Gustafsson hade med Berglund som första reserv på forwardssidan.

– Det var 2006 och min son föddes däromkring. Det var min bästa säsong i landslaget och jag vann interna poängligan i European Trophy. Jag trodde att jag skulle slå mig in i de första tre kedjorna, men blev reserv. Jag frågade Bengt om mina chanser och han sade att han inte kunde lova mig speltid, men troligtvis skulle jag få spela. Då valde jag att åka hem till min nyfödda son istället. Båda reserverna som var bakom mig fick spela och laget vann VM-guld. Men det har jag inte varit så bitter eller besviken på heller. Man gör sina val och får leva med dem.

"Samma dag som 9/11"

Efter succén i SHL kände Berglund att han ville ha en ny utmaning. NHL-laget New Jersey Devils hade visat stort intresse redan året innan, men Berglund avvaktade. När chansen sedan dök upp igen var beslutet enkelt.

– Jag kände att jag ville vara en bra spelare i SHL innan jag åkte. Sedan gick den säsongen väldigt bra och jag hade spelat i landslaget stora delar av säsongen. Det var dags då kände jag, men det startade väldigt märkligt.

Jasså, hur menar du?

– Starten var minst sagt stormig, min första dag på campen var samma dag som 9/11. Vi bodde just utanför New York och jag tänkte nu blir det nog krig på något sätt. Men det var häftigt att få uppleva hur USA gick samman i patriotismen och allt det där.

Hur var säsongen i övrigt?

– Jag var beredd på att starta i AHL, klubben brukade slussa spelare genom sitt farmarlag. Jag spelade största delen av säsongen där nere, men blev uppkallad i januari. Det roliga var att just den veckan var min familj där. De kom på torsdagen till USA och vi såg klubbens matcher tillsammans på fredagen och lördagen och då vann vi båda matcherna. Jag tror att det var den enda gången på hela säsongen som laget vann två raka matcher, berättar han och fortsätter:

– På måndagen efter träningen blev jag inkallad till tränaren som berättade att jag hade blivit uppkallad till NHL. På onsdagen fick min familj en loge och se min första NHL-match, det var mäktigt. Jag gjorde en assist i matchen och fick spela med Jason Arnott och Petr Sykora och de var rätt bra. Det var kul att mina föräldrar som ställt upp alla år och skjutsat till min träningar, fick vara med live när jag gjorde min NHL-debut. Det kändes som att hockeygudarna var på min sida den kvällen.

Du spenderade, precis som du berättar, den största tiden av säsongen i AHL. Där det gick riktigt bra för dig?

– Tyvärr var vi väldigt dåliga som lag. Men jag och Brian Gionta spelade ihop nästan hela året och vi fick spela mycket. Det var riktigt bra för min utveckling men vi förlorade väldigt ofta och det var tufft. Jag fick kämpa och bara tänka på att jag ville upp i hierarkin. Det var många spelare som kämpat sig upp den vägen och det var bara att kriga på.

Året därpå var Berglund på vippen att bli ordinarie i NHL och hade spelat 38 matcher, men mot slutet av säsongen drog han på sig ljumskbrock och var tillbaka lagom till slutspelet. Väl där gick New Jersey enda fram till Stanley Cup-final och inför match sex skulle en av Christian Berglund och Mike Rupp spela.

– Jag och Mike Rupp var extraspelare till matcherna i hela slutspelet. Sedan i de två sista matcherna i Stanley Cup finalen skulle en av oss spela och Rupp var center så han fick spela istället.

– I den sjunde och avgörande matchen gjorde han 1-0 och passade till 2-0 och 3-0 och det var en hygglig saga för honom där. Han fick en ring eftersom att han gjorde minst en finalmatch, trots att han spelade mindre än mig i grundserien.

Hur surt var det att inte få vinna Stanley Cup och inte få en ring, trots att ditt lag vann?

– Nja, det kändes inte som att jag var med och vann. Jag var ju skadad och inte med de sista månaderna på säsongen. Jag fick dock vara med på firandet och fick en liten del av kakan trots allt. Det är klart att det hade varit kul att ha haft en ring, men jag hade inte känt mig speciellt delaktig. Ska man vinna tycker jag att man ska vara med och bidra. Hade jag varit lite bättre och skadefri så hade jag varit med. Jag fick lite bonusar istället, haha.

Tradades mot Viktor Kozlov

Säsongen 2003/2004 tradades Berglund till Florida tillsammans med Viktor Uchevatov mot den mer namnkunnige ryske forwarden Viktor Kozlov - en övergång som påvisade Floridas tro på Berglunds kunskaper.

– Jag blev tradad under rehabiliteringstiden för ljumskbrocket, men det kändes inget vidare efter operationen så jag spelade bara tio matcher med Florida och fick operera mig igen. Sedan blev det lockout, men jag hade planerna på att vara kvar i NHL. Florida trodde mycket på mig, men efter den säsongen bytte klubben ut tränaren, alla ledare, general managern och även folk på kansliet.

Lockout-säsongen spenderades givetvis i Färjestad som fått in ytterligare förstärkning i form av NHL-stjärnorna Zedeno Chara, Marian Gaborik och Sheldon Souray, för att nämna några.

– Självklart var det bästa att få spela i Färjestad det året. Det var ett fruktansvärt roligt år med många duktiga hockeyspelare i SHL som jag fick möta.

Färjestad tog sig hela vägen fram till SM-final, men för andra gången skulle säsongen sluta i silvertårar för Berglunds Färjestad, som föll mot Frölunda.

Ännu ett silver alltså?

– Haha ja, jag brukade vara känd för att vara killen som alltid förlorade i finaler. Men det var en fantastiskt rolig säsong och vi hade många stjärnor.

Efter säsongen med Färjestad ville Berglund tillbaka till NHL och Florida. Men klubbens nye general manager Mike Keenan ville bara erbjuda honom ett tvåvägskontrakt.

– Då sade jag att jag kommer inte på något annat än ett envägskontrakt. Det blev Schweiz istället och jag tänkte vara där i ett år för för att sedan åka tillbaka till NHL. Det var nog ett av mina bättre år, jag spelade lite galet och blev uppskattad av fansen.

Produktiva år i Schweiz

Efter en stark säsong i Rapperswill med 44 poäng på 44 matcher ville Berglund återigen återvända till NHL, men Florida stod fast vid sitt erbjudande och han hamnade istället hos Rapperswills ligakonkurrent Bern.

– Bern var storklubben i ligan med 17000 personer på läktaren och det fanns en stor chans att vinna där varje år. De var som Färjestad när de var som bäst. Det var ett fruktansvärt drag kring hockey och det var riktigt kul att spela inför alla fans. Jag blev erbjuden samma lön för att stanna i Rapperswill, men ville vara med och vinna, berättar han och utvecklar:

– Mitt första år i Rapperswill var första gången någonsin klubben gick till semifinal i slutspelet och jag kände att jag ville byta för att vara ett topplag och ha chans att vinna ett guld. Förstå året i Bern förlorade vi finalen i den sjunde och avgörande matchen mot Davos. Jag kommer ihåg att Jonas Hiller stod på huvudet, vi var egentligen bättre än dem.

Året därpå vann Bern serien överlägset och släppte in mindre än 100 mål. Men laget misslyckades ordentligt i slutspelet och åkte ut direkt i kvartsfinal.

Det blev slutet för sejouren i Bern, trots att han hade ett år kvar på kontraktet. Berglund lyfte telefonen och ringde till Rapperswills sportchef som han kommit bra överens med. De var inte sena att nappa när den forne publikfavoriten ville återvända till klubben.

– Jag kände att jag inte riktigt hade fullt förtroende för tränaren i Bern. Rapperswill tog över mitt kontrakt och skrev ett år till. Det var väldigt roligt för jag fick en väldigt stor roll i föreningen och vi hade det kanonbra socialt med familjen. Vi fick en dotter då också och blev väl bemötta.

Under Berglunds fem år i Schweiz gjorde han 222 poäng och snittade i det närmaste en poäng per match. En rejäl höjning av hans poängsnitt från tidigare säsonger.

– Jag tror att ligan passade mig mentalt. Jag fick spela mycket och var tvungen att vara en av de bästa i laget nästan varje kväll. Jag kände mig stark både fysiskt och psykiskt under åren i Schweiz. Sedan passade kanske hockeyn mig. Jag har väl alltid varit hyfsat stark i psyket och pressen utifrån sporrade mig, gav mig energi och ett ännu större självförtroende.

Äntligen guld

Efter andra säsongen med Rapperswill tvingades Berglund operera sin handled. Under hela rehabiliteringstiden besökte klubbens tränare och general manager Berglund för att försöka förlänga hans kontrakt, men han hade en annan destination i tankarna.

– Jag kände att det var läge att åka hem. Jack, min son, var fyra år då och han skulle behöva börja i deras skolsystem och han hade bara gått på dagis innan. Då kände jag att det var dags att åka hemåt. När jag bestämde mig för att åka hem var det bara Färjestad som gällde, jag ville inte ens förhandla med några andra och hade inte Färjestad varit intresserade hade jag säkert blivit kvar. Det var nog en jäkla tur att jag åkte hem.

Nog var det tur alltid. Efter tre finalförluster skulle säsongen 2010/2011 bli en säsong att minnas för Berglund. Tillsammans med kompisarna Rickard Wallin, Jonas Frögren och Sanny Lindström fick han äntligen lyfta Le-Mat pokalen till skyarna.

– Det var magiskt som en saga. Jag, Frögren, Wallin, Pelle Prestberg, Micke Johansson, Dick Axelsson, Nygren och Sanny.

– Vi hade ett fantastiskt lag och formtoppade i slutspelet. Att få vinna med Frögga och Walle framförallt, det var obeskrivligt. Frögren och jag flyttade samma dag till Karlstad 1996. För mig som inte vunnit SM-guld med föreningen innan var det magiskt. Det hade varit jobbigt om jag inte hade fått vinna ett guld med Färjestad, det kan jag erkänna.

Efter SM-guldet 2011 stannade Berglund ytterligare tre år i Färjestad. Klubben gick till semifinal 2012 och 2013. Året därpå gick laget enda fram till SM-final, men förlorade mot Skellefteå och Berglund fick hänga sitt tredje SM-silver och det fjärde silvret totalt runt halsen. Trots medaljen var inte den sista tiden i klubben frid och fröjd.

– Sista säsongen blev jag bänkad ett tag och spelade inte på sex veckor. Jag åkte och tränade med J20-laget på kvällarna under tiden jag inte fick spela för att vara redo när jag väl fick chansen igen. Det gjorde jag på eget bevåg och ringde och frågade tränaren om det var okej att jag var med och det fick jag. Det var lite stridigheter där, men jag vägrade ge upp och kämpade vidare. Jag fick komma och spela igen från ingenstans efter att ha varit i frysboxen ett tag. Då gick det hyfsat bra och lossnade för mig fram tills jag åkte på en avstängning, som kanske inte var den bästa timingen på. Då var jag borta igen i sex-sju matcher.

Du har haft en del avstängningar under karriären och ofta spelat på gränsen?

– Ser man på filmklipp när jag blivit avstängd ser det inte snyggt ut. Men allt går så jäkla snabbt och jag har aldrig haft uppsåt att tackla någon i huvudet. Hade jag haft en liten broms i mig kanske inte de där sakerna hade hänt, men det har nog gynnat mig att jag inte har haft det. Hade jag inte haft den spelstilen hade jag inte haft den karriär jag hade. Det är klart att jag önskar att jag inte hade haft alla avstängningar och att jag inte hade velat skadat spelare som jag har gjort. Som tur är så har ju alla kunnat rest på sig och kommit igen, förklarar Berglund och fortsätter:

– Men det är klart att det inte är någonting jag är stolt över eftersom att jag är ungdomsledare själv. När barnen youtubar hade det varit gött om de bara youtubat på målen som jag gjort. Nu är det både tacklingar och mål de tittar på, men jag kan inte ångra hur jag har spelat. Sedan har jag blivit uppskattad av de egna fansen, men kanske inte så mycket av andra fans.

Hur gick tankarna att lämna Färjestad?

– Jag kände redan på hösten sista säsongen att det inte riktigt var som det var förr i Karlstad. Då kände jag att det räcker, nu får jag hitta på något annat. På våren kände jag att jag kanske skulle prova på att åka till Tyskland och spela, men efter säsongen hade jag noll motivation att åka dit. Jag kände att jag ville åka tillbaka till Karlskoga och avsluta med lillebrorsan och polarna, det skulle vara ett ypperligt avslut.

Återvände till ungdomsklubben

I mitten av juni 2014 offentliggjorde Karlskoga att Berglund var klar för en återkomst till klubben. Han fick en bra start på sitt nya äventyr, men i januari andra säsongen drabbades han av dubbla diskbrock.

– Sedan dess blev jag aldrig mig lik. Jag försökte rehabilitera mig, men jag tappade styrka i ena benet och trodde det skulle funka bättre sista säsongen. Jag tappade mycket explosivitet och hastighet på isen och det behövde jag för att kunna vara framgångsrik. Jag bestämde mig många månader innan säsongen var slut att det var sista säsongen. Man får acceptera att man haft en spelstil som gjort att kroppen tagit slut, det gick ändå tills jag nästan var 36.

Du fick spela med din bror, hur kändes det?

– Vi kom varandra nära, satt längst bak i bussen och tillbringade tid med varandra. Det skiljer nio år mellan oss och vi fick ingen direkt närskap när vi var yngre eftersom jag flyttade när han var sju år. Men sedan fick vi umgås mycket och ofta sov jag kvar hos honom i Karlskoga eller hos morsan och farsan efter träningarna. Sedan spelade jag med Daniel Wester och Martin Thelander som jag har känt sedan juniortiden i Färjestad. Det var på gränsen till idioti på våra träningar, men det var ju det jag gillade. Jag har Karlskoga att tacka för jättemycket. Att jag fick avsluta där, var för mig en ära.

Måste ha varit fantastiskt att få sluta cirkeln i samma arena där du tog dina första skär?

– Det var planen från början, att få avsluta där allt började inför släkt, vänner och hemmapublik. Det blev ett värdigt avslut tycker jag och kunde inte ha blivit bättre.

Hur ser du på framtiden?

– Just nu har jag försökt att bara ta det lugnt och umgås med familjen och spelat mycket golf. Jag har också börjat en tränarutbildning och gick första kursen på den för några veckor sedan. Jag ska fortsätta med den här framöver. Sedan är jag tränare för Karlstad Bollklubbs 06:or i fotboll och är med som ledare för Färjestads 05:or i hockeyn.

Det sägs att du är riktigt vass på golf?

– Det är mer att komma ut, betta lita med kompisar och spela tävlingar. För mig har golfen varit en liten frizon där jag har stängt av ljudet på mobilen och bara varit. Det finns ett litet tävlingsmoment, men inte på samma sätt som i hockeyn. Det är något jag är väldigt fäst vid.

Du har inga projekt på gång med kompisarna Frögren och Wallin?

– Nej, men jag och Rickard ska gå samma tränarutbildningar. Just nu håller nog alla på att landa i det här på olika sätt. Man behöver vila upp huvudet och kroppen efter en lång karriär och inte hoppa på något för tidigt. Det drivet som jag inte kände att jag hade på slutet vill jag hitta igen innan jag hoppar på något. Även om det blir en civilkarriär eller en tränarkarriär vill jag gärna att jag ska vara där och göra mitt jobb till 100 procent. Jag ska göra tränarutbildningarna för att få lite kött på benen och lära mig lite mer saker som jag inte snappade upp som spelare. Men jag skulle lika gärna kunna vara en säljare på ett vanligt företag om ett halvår.