En spelarkarriär - Rickard Wallin

Rickard Wallin föddes i Stockholm, men växte upp drygt nio mil därifrån. Hemma på kvarteret i Västerås lärde han sig grunderna i ishockey på tennisbanan som kommunen spolade upp under vintern.

– På min tid funkade det så att hockey var en spontanidrott. Vi spelade mycket med kompisarna och jag lärde mig grunderna. Sedan gick jag genom Västerås organisation från skridskoskolan till A-juniorerna, berättar Rickard Wallin.

Tiden i Västerås A-juniorer varade bara i en säsong. Klubben hade det tufft i SuperElit och åkte ur serien, något som fick Wallin och kompisen Johan Lilja att titta på andra alternativ.

– Vi ville leta oss vidare och fortsätta satsa i SuperElit. Från min sida var det tänkt att jag skulle testa på något annat ett år och se hur det gick, men jag har inte tittat tillbaka sedan dess.

På ett regionsläger hade Wallin kommit i kontakt med jämnårige forwarden Christian Berglund från Färjestad. Berglund var imponerad av Västeråsspelarna och rekomenderade dem till Färjestads organisation. En rekomendation som längre fram skulle visa sig vara en riktig lyckoträff.

– Det var Christian som tjatade, eller lade ett gott ord för mig och Johan Lilja att vi skulle få komma till Färjestad. Vi hade träffats på ett läger och kände varandra lite grann.

"Var en helt annan omgivning"

Väl i Färjestad skulle Wallin imponera stort i klubbens J20-lag. På två säsonger stod han för 102 poäng, fick A-lagsdebutera och tillsammans med sina nyfunna kompisar Jonas Frögren och Christian Berglund sköt Wallin SM-guldet till Färjestads J20 år 1999.

– Det var verkligen så att allt släppte för mig och jag fick jobba med Harald Lückner. Han såg mina styrkor och fick mig att tro på mig själv och mitt spel. Det var en helt annan omgivning runt mig i Färjestad än i Västerås, säger Wallin och utvecklar:

– Det var två riktigt bra år med juniorlaget. I SHL fick jag bara hoppa in lite grann och göra några byten. Men att bara känna på att sitta i A-lagets omklädningsrum var enormt stort för mig då.

Hur var det att vinna junior SM-guld?

– Det var riktigt häftigt. Alla är i samma ålder, på väg upp och har samma drömmar. Det kanske inte var roligare än de andra gulden jag vann senare i karriären, men på sätt och vis var det det. Det var kompisgänget som vann ihop. Det var ett grymt roligt lag att spela i och jag har kompisar kvar från den tiden fortfarande. Personligen är jag riktigt glad att jag fått vara med och vinna det även om det knappt syns på meritlistan. Just då var det det största som hade hänt i livet.

Trots fem framträdanden i SHL säsongen 1998/1999 kände Wallin att han behövde A-lagsrutin och en utlåning kom på tal från klubbens utecklingsansvarige Bo "Kulon" Lennartsson. Det mest naturliga valet kanske var Bofors som låg i närheten och som vännerna Jonas Frögren och Christian Berglund lånades ut till. Men Wallin, han ville längre bort än så.

– Jag kände själv att de gångerna jag kom upp i A-laget räckte jag inte riktigt till och att de var för bra för mig. Även om jag var med och tränade behövde jag matcher för att bli bättre och starkare. Jag behövde komma ut och testa vingarna och Allsvenskan kändes som ett naturligt steg. De hade ett schysst tänk i föreningen och en ganska familjär stämning. Det fanns alla förutsättningar att satsa på att bli hockeyspelare ur ett allsvenskt perspektiv, berättar han och utvecklar:

– När Troja kom på tal kändes det direkt bra och lockande. Det var lite längre att flytta och ännu mer ett steg att stå på egna ben. Det var superlyckat att få komma ner dit, få mycket förtroende och jag har bara bra saker att säga om det året.

Imponerade stort

Smålandsklubben Troja-Ljungby hade året innan Wallins intåg nått Kvalserien till SHL. Trots värvningen av Wallin och flera unga talanger nådde inte klubben riktigt lika långt fram och slutade på en fjärdeplats. Wallin hade dock ett fantastisk debutår som senior och gjorde 37 poäng på 46 matcher.

– Jag tänkte att jag skulle försöka vara en av de ledande spelarna och satsa på att spela Junior-VM. Då visste jag ungefär vad som krävdes. Det gick väldigt bra spelmässigt och ju längre säsongen gick växte jag in i att spela seniorhockey. Det var en lagom miljö att utvecklas i och det är jag verkligen tacksam för.

Succén följdes upp med spel i Juniorkronorna och Wallin kallades efter det hem till Färjestad. Där skulle han få agera extraforward, alternativt kriga om en plats i fjärdekedjan. Men så blev inte fallet. Niklas Sjöqvist tvingades att avsluta sin karriär och Wallin hamnade genast högre upp i hierarkin.

– På sommaren åkte jag hem och körde stenhårt och tänkte att jag skulle göra allt jag kunde för att slå mig in. Det gick ändå bättre och snabbare än vad jag hade kunnat drömma om.

Mördande konkurrens

Wallin som spelade center hade en sylvass konkurens på just den positionen. Jörgen Jönsson, Ulf Söderström och Mathias Johansson, samtliga landslagcentrar, låg före i kön och för Wallin gällde spel som ytterforward.

– Att spela center som jag hade gjort var inte ens att tänka på. Det blev att försöka anpassa sin roll efter att spela ytterforward och det var en liten omställning. Men det gällde att försöka passa in och hitta en roll att fylla och det gjorde jag där till slut.

Hur var det att få lära sig av en spelare som Jörgen Jönsson?

– Det var grymt och jag kommer ihåg när jag för första gången fick min namnskylt uppskruvad i omklädningsrummet, jag trodde att jag drömde. Killarna, framförallt Jörgen, var ens idoler lite grann. Det var stort att få spela med en som Jörgen Jönsson som kom tillbaka det året från NHL. Han var i min bok seriens överlägset bästa spelare och jag lärde mig mycket bara av att vara runt honom.

Under säsongen pusslades Wallin ihop i en kedja med Ulf Söderström och Christian Berglund. Tre spelare som på den tiden allihop var finlirare, men konstelationen skulle visa sig bli en lyckoträff.

– Man tror inte det om man har sett hur jag spelat de tre sista åren, men på den tiden spelade jag från rödlinjen och framåt. Det var mycket finter, dribblande och extra passningar. Att få spela med Uffe var helt fantastiskt för han hade ett helt otroligt spelsinne. Han gav oss pucken i rätt lägen och både jag och Christian hade mycket energi och ingen direkt rädsla i vårt spel.

Målexplosion i slutspelet

Färjestad lyckades samma år gå hela vägen till SM-final, där de ställdes mot Djurgården. Wallin fick under slutspelet sitt stora genombrott och gjorde elva mål och 16 poäng på 14 matcher.

– Jag vet inte riktigt vad som hände där. Jag har aldrig varit en utpräglad målskytt, men i det slutspelet gick i stort sett allt jag tittade på in. Det var lite tacksamt för då fick jag mitt genombrott på den stora scenen i Sverige. Jag hade gjort en bra säsong med 31 poäng och nio mål i serien, men sedan smackade jag helt plötsligt in 11 mål på bara ett par veckor i slutspelet.

Ni förlorade finalen?

– Ja, vi räckte inte riktigt till och förlorade de två sista finalerna på övertid, minns jag. Jag var helt förkrossad och tänkte att det här får jag aldrig vara med om igen. Jag var väldigt mer i nuet då och såg inte framåt eller ens bakåt. Det var en grym säsong och ett grymt slutspel.

Inför säsongen 2001/2002 var målsättningen glasklar. Färjestad skulle ta SM-guld. Kompisen Christian Berglund blev proffs, men ett nyförvärv skulle visa sig bli en minst lika bra lekkamrat.

Österrikaren Dieter Kalt värvades till Färjestad för att vara kedjekamrat med Jörgen Jönsson i Karlstadsklubbens första kedja. Väl där fungerade det dock inte och Kalt blev Berglunds ersättare i andrakedjan med Ulf Söderström och Rickard Wallin.

– Jag hade hittat en position med Uffe. Förväntningarna var helt klart större på mig andra året, inte minst mina egna. Vi hade ett ännu bättre lag och så kom han, Dieter Kalt också. Han hamnade med mig och Uffe och det blev en riktig hit. Vi fick in en avslutare i kedjan som sköt på allt. Vi spelade ihop hela året och det var en om möjligt ännu bättre miljö för mig att lyckas i. Det blev en helt fantastisk säsong för hela laget och vår kedja.

Rekordsäsongen

Ja, nog blev det succé. Söderström, Wallin och Kalt gjorde tillsammans 132 poäng och kom etta, sjua och tolva i SHL:s poängliga. Laget, det gick som tåget, slog poängrekord i SHL med 118 poäng (ett rekord som står sig än idag) och förlorade inte en enda match i slutspelet. Faktum är att laget på hela säsongen endast förlorade åtta matcher.

– Det gick fort och vi var så pass överlägsna och vann alla slutspelsmatcher. Det blev lite mer en lättnad trots att jag var så pass grön. Vi skulle egentligen bara vinna, det var förväntningarna från alla och även vi själva till slut tror jag. Det är klart att jag var fantastiskt glad, men det gick nog lite för lätt och jag uppskattade nog inte hur tufft det egentligen var.

Du var bara 21 år, en ung talang, när ni vann första guldet. Hur var det att axla de stora förväntningarna när du var så pass ung?

– Jag tror att om jag minns det rätt presterade jag bättre ju viktigare matcherna blev redan på den tiden. Jag vet inte om jag hade något speciellt sätt att hantera det på eller om det var att jag siktade så mycket på ett mål. Jag tänkte inte så mycket på hur det var att misslyckas. Det är väl bra att man är ung och dum i det läget och inte ser svårigheterna på det sättet. Jag hade en väldigt trygg miljö i Färjestad också där vi var seriens klart bästa lag det andra året och ett av de bästa lagen året innan dess. Det var inte så att man behövde vara rädd att förlora heller utan vi vann de flesta matcherna och även SM-guld det andra året.

Kort efter SM-guldet väntade nästa delmål i Wallins karriär, nämligen landslagdebuten för Tre Kronor. Med Hardy Nilsson som förbundskapten fick Wallin chansen att slå sig in i Sveriges lag till VM 2002.

– Det var helt fantastiskt, en pojkdröm. Första matchen spelade jag i en kedja med Jörgen Jönsson och Johan Davidsson. Jag kunde väl inte begära en bättre miljö att få komma in och göra landslagsdebut i. Men det var precis inför VM och efter ett par matcher räckte inte mitt spel till på den nivån, det var ett rejält snäpp uppåt. Jag blev med all rätt bortplockad även om jag var sjukt besviken då och kanske inte såg beslutet på samma sätt som jag gör med lite distans. Det krävs lite extra att ta sig ut på den internationella scenen och jag borde kanske ha haft ett större tålamod och spelat mer i landslaget innan jag lämnade för nordamerika.

Drömdebut i NHL

Men tålamod, det hade inte Wallin. Efter en fantastisk säsong med SM-guld och debut i Tre Kronor väntade ett nytt äventyr - och det största i hans karriär så här långt. Spel i världens bästa liga, NHL.

– Då tyckte jag att jag hade gjort det jag kunde göra på hemmaplan. Vi hade vunnit guld och jag hade haft en mycket bra säsong personligen. Jag minns att jag tänkte: vad händer om jag inte gör en lika bra säsong igen? kommer de inte vara intresserade då? Men jag hade ett sjukt bra självförtroende och lite ung och dum tänkte jag att det bara var att köra. Det var väl inte fel, men jag önskar att jag hade haft lite mer rutin. När jag väl kom över dit var spelet mycket hårdare och tuffare. De bästa spelarna var mycket bättre än vad man kanske till och med ser på TV:n. Men jag är glad att jag tog chansen och det var häftigt att få uppleva.

Efter ett halvår i Minnesotas farmarlag Houston Aeros blev Wallin i december uppkallad för att spela i det tuffa mötet med Detroit på bortaplan. I Detroit huserade en hel drös med världstjärnor i svenskarna Niklas Lidström och Henrik Zetterberg, kanadensarna Steve Yzerman, Brendan Shanahan och den ryska trion Igor Larionov, Sergei Fedorov och Pavel Datsyuk.

– Det var bara superstjärnor, ett All-star lag. När jag tittade på deras morgonvärmning tänkte jag att det liksom inte skulle gå att möta dem. Men det gjorde det och jag tror att jag gjorde det matchavgörande målet och vi vann. Det var inte mycket mer jag kunde begära av en sådan kväll. Jag har kvar pucken och det är jag glad för.

Trots succédebuten i NHL blev inte den första säsongen riktigt som Wallin tänkt sig. Men han skulle dock få hänga en guldmedlaj runt halsen när säsongen väl var slut. Med sitt AHL-lag Houston Aeros vann han nämligen titeln Calder Cup. Det andra året i Minnesotas organisation blev dock bättre för Wallin. På 15 matcher gjorde han nio poäng, men det räckte konstigt nog inte för att ta en ordinarie plats i truppen.

– En kille som jag, som inte på något sätt är en toppspelare i ligan, hade behövt lite flyt och komma in i rätt läge och slå igenom. Det gjorde jag till slut under de sista 15 matcherna under andra säsongen. Den perioden på 15 matcher var det som bevisade för mig att jag borde ha fått chansen.

Det tredje året sattes NHL i lockout och Wallins drömmar om NHL-spel grusades. Han tillbringade hela säsongen i AHL och bestämde sig efter tre år i nordamerika för att flytta hem till Karlstad.

Tillbaka hem

Wallin landade i Sverige på dagen till seriepremiären säsongen 2005/2006. En säsong som skulle sluta i guld, men som var tuff för laget, berättar Wallin.

– Det var en konstig säsong. Vi hade ett bra lag på pappret men fick inte ihop det förrän i slutet av säsongen när Per-Erik Johnsson kom in. Vi var egentligen ganska nederlagstippade innan slutspelet, men väl där skruvade vi ihop allting helt plötsligt och det var en härlig vår även för mig. Jag fick avgöra match sju i semifinalserien mot HV71. Det är ett av mina bästa minnen i karriären.

"Perra" kom och viftade med trollspöet även på den tiden alltså?

– Han gjorde verkligen det och då var han mer okänd och hade inte tränat på den nivån i hockeysammanhang. Vi undrade lite grann vad det var för farbror som kom in och inte gjorde som en tränare brukade göra. Men det var precis vad vi behövde och vi fick uppleva Perras enorma ledaregenskaper. Hans sätt att ge förtroende och bygga lag i helt rätt läge, det är hans styrka. Det bevisade han återigen i fjol. Det är en otroligt härlig människa som får alla att växa och det fick han verkligen med vårt lag.

Även efter det andra SM-guldet lämnade Wallin Färjestad. Denna gång var inte beslutet hans.

– Det blev så att jag inte fick vara kvar. Vi hade en dålig säsong spelmässigt och klubben hade värvat in några nya killar till säsongen efter. Några av de äldre spelarna på den tiden hade långa och dyra kontrakt. Både roll och lönemässigt efter vad jag hade presterat, eller förväntades prestera, hittade vi ingen lösning på att jag skulle vara kvar. Det var mer eller mindre tack och hej.

Hur kändes det?

– Det är klart att jag var besviken och tyckte det var lite konstigt, men jag hade ändå förståelse för det. Då fick jag börja titta mig om var jag skulle spela och det kändes inte aktuellt att spela någon annanstans i Sverige, även om det fanns anbud och förfrågningar.

Sent på sommaren dök ett anbud upp på bordet. Det schweiziska laget Lugano knackade på dörren och det var ett äventyr Wallin inte ville missa.

– Det var inte planen från början, men det blev väldigt bra att få komma ner dit och spela. Det är ett sjukt härligt minne att se tillbaka på så här i efterhand. Det är en jättefin stad och helt annan miljö än vad jag hade varit van vid, en liten sagoby. Det var väldigt annorlunda att komma ner som utlänning till ett lag där man inte förstår tugget i omklädningsrummet. Det mesta var engelska i hockeymässigt, men det var tre språk och man hängde inte riktigt med. Samtidigt förväntades jag som utlänning leda laget och fick enormt mycket speltid, berättar han och fortätter:

– Det var rätt läge i min karriär att ta ett större ansvar än vad jag hade fått göra i Färjestad. Jag blev en av dem som skulle leverera spelmässigt och ledarmässigt. Jag fick spela ihop med Jukka Hentunen, en finländare, vi hittade ett grymt bra sammarbete och jag tror att jag lärde mig mycket både på och utanför isen.

"Jag fick en större roll"

Wallins 45 poäng i den schweiziska ligan NLA hade gett ett eko och redan innan säsongen i alplandet var slut hörde Färjestad av sig på nytt.

– Hade Lugano erbjudit ett nytt kontrakt tidigare under säsongen hade jag nog stannat, men så blev det inte och det var bra att få komma hem till Färjestad igen. Klubben hörde av sig under den säsongen och undrade om jag ville komma hem. Det kändes helt rätt och jag fick en större roll i laget igen i Karlstad.

Kändes det inte konstigt att komma tillbaka när du hade tvingats bort året innan?

– Nej, det var inga hard feelings mellan oss och jag förstod varför. Den här gången presenterade Färjestad ett upplägg där jag skulle fylla luckan åldersmässigt efter den där fantastiska generationen med Jörgen Jönsson, Peter Nordström och Mathias Johansson.

Efter året i Lugano fick Wallin uppleva nästa pojkdröm - att spela sitt första VM. Sverige ställde upp med ett ganska stjärnfattigt lag och förlorade bronsmatchen mot Kanada.

Säsongen därpå blev ingen succé för Wallins Färjestad som slutade på fjärde plats i SHL och åkte ur i semifinal. Kommande säsong skulle dock bli en att minnas för både Wallin och Färjestad. När säsongen drog igång stod Rickard Wallin som ny lagkapten för sitt kära Färjestad.

– Jag fick ta över efter Jörgen det året eftersom att han hade lite problem med sina skador. Då frågade Tommy Samuelsson om jag kunde tänka mig at ta över ”C:et” och ge Jörgen lite avlastning, samtidigt som han var assisterande kapten när han spelade. Det blev en riktig drömsits för mig att få vara kapten med den uppbackningen. Det var stort.

Overkligt äventyr

Wallin hittade under säsongen 2008/2009 en stark kemi tillsammans med Lee Goren. Säsongen skulle komma att bli hans poängstarkaste i karriären och Västeråssonen gjorde 45 poäng.

– Det var ett kul år spelmässigt och jag var egentligen på toppen av min fysiska förmåga när jag var där runt 29-30 år. Jag kände mig enormt stark hela året.

Hur var det att lyfta LeMat-pokalen som lagkapten?

– Det var coolt, men det var inte jag som lyfte den först. Jörgen, som var kapten från början, fick lyfta den först och det blev ett fint avslut på hans karriär.

Innan säsongen var färdig väntade den första VM-medaljen, ett brons och en oväntad överraskning för den då 29-årige forwarden.

– Det var nere i Schweiz om jag inte minns fel. Vi var i semifinal alla mina VM, men hade förlorat två raka bronsmatcher. Den bronsmatchen mötte vi USA och skulle bara vinna den och det gjorde vi. Det var ändå stort att få med sig en VM-medalj med sig hem. Jag har aldrig varit ett fan av andra medaljvalörer än guld, men just den kändes väldigt bra.

– Ju äldre man blir tror man aldrig att den chansen ska dyka upp igen. När den väl gjorde det och det blev ett konkret bud kunde jag liksom inte tacka nej. Även om det var fel läge för mig med Färjestadögon sett så gick det inte tacka nej och jag var tvungen att ta den chansen. Annars hade jag suttit och ångrat mig ganska mycket idag tror jag.

Wallin pratar om Toronto Maple Leafs som efter VM meddelade hans agent att de var intresserade av honom. Som 29-åring väntade alltså ännu en resa till NHL för centerstjärnan.

– Det var verkligen en dröm att få komma och bo i Toronto. Bara det är en häftig sak att ha fått vara med om. Sen gick det inte som jag hoppades spelmässigt, men jag är ändå stolt och glad över att jag fick representera Toronto. Det var faktiskt annorlunda än vad jag trodde. Att intresset är så himla stort kunde jag inte riktigt heller sätta mig in i innan.

Facit i NHL blev 60 matcher och nio poäng för Wallin som nu skulle återvända till Färjestad för sista gången. Hemma i Karlstad hade en rad profiler återvänt till klubben efter olika äventyr. Däribland hans två goda vänner Jonas Frögren och Christian Berglund.

– Jag skulle ha lämnat lite mer på slutet för att när jag kom tillbaka gick det ofta bra, haha. Skämt åsido. Det blev en bra satsning. Vi hade inte spelat ihop på många år, men vi fick ihop ett riktigt bra gäng både med oss och Pelle Prestberg som kom tillbaka från Leksand. Sedan hade vi ett yngre garde med Dick Axelsson, Patrick Lundh och Mathias Sjögren. Det var ett ruggigt bra lag, men det tog ett tag innan vi fick ordning på spelet, men när vi väl fick det var vi riktigt bra i slutspelet. Det var också en av höjdpunkterna i min karriär att vi fick vinna ett SM-guld tillsammans jag, Christian och ”Frögga”, det känns fortfarande riktigt bra.

Snuvades på VM-guldet

Som han berättar blev det ytterligare ett guld, Wallins fjärde i karriären och även det sista skulle det visa sig. Till den efterföljande VM-turneringen utsågs Wallin till lagkapten och ledde sitt lag hela vägen fram till VM-final mot ärkerivalen Finland.

– Det var otroligt häftigt att få vara kapten för Tre Kronor, en ära. Tanken slog mig faktiskt innan finalen att: Fan, vinner vi är det faktiskt jag som får ta emot VM-bucklan. Finalen slutade dock i sorti efter att Finland vänt ett 1-0 underläge till seger.

– Den var inte rolig. Det är en av de tyngsta matcherna i min karriär. Vi var ganska nederlagstippade från start men fick igång spelet och vi tyckte inte finländarna var ett dugg bättre än oss. Vi hade ledningen sent in i andra perioden och hade ett skott i målramen för att gå upp till 2-0, men de kvitterade i sista bytet i andra och sedan fallerade vi totalt i tredje perioden. Det var nära, men ändå så långt borta.

Din gamla kompis från Houston-tiden Mikko Koivu fick lyfta bucklan istället.

– Det är inte så att man unnar någon annan att ta emot den, för jag ville verkligen göra det. Men på något sätt var det ändå roligt att det var någon jag kände som fick göra det.

Säsongerna 2011/2012 och 2012/2013 hade Wallin två poängstarka år och gjorde 27 respektive 38 poäng. Laget gick till semifinal bägge åren, men där skulle det ta stopp.

– 2012 förlorade vi mot Brynäs och de var riktigt bra. Vår målvakt Cristopher Nihlstorp blev skadad i första matchen och vi hade behövt honom för att göra det jämnare och eventuellt kunna ta oss till final. Året efter hade vi Luleå och i den serien kom vi inte upp i nivå. Men med det laget kände jag att vi hade större potential än att bara nå semifinal.

Karriärens tyngsta säsong

Efter 38 poäng skulle säsongen därpå bli ett år av revansch för Wallin och Färjetad. Laget gick till final, men föll mot kompisen Jonas Frögrens Skellefteå. Wallins säsong var dock inget att hurra över och 38 poäng byttes mot åtta.

– Jag åkte på ett diskbrock vilket gjorde att kroppen inte fungerade som den skulle. Jag insåg inte när det hände hur pass allvarligt det var, men helt plötsligt hade jag tappat 25 procent av styrkan i ena benet. Det funkade liksom inte att spela på SHL-nivå när jag inte var fräsch i kroppen. Jag tänkte att jag skulle kämpa mig igenom den säsongen, men det tog lång tid innan jag fick hjälp av en naprapat i Stockholm att justera de sakerna som låg fel i kroppen, berättar han och utvecklar:

– I slutet av säsongen började det funka okej för mig. Då hade jag gått och hanterat de där negativa känslorna så länge att självförtroende inte var på topp direkt. Det var jävligt kämpigt och jag önskar att jag hade fattat och tagit andra beslut från början.

Under säsongen valde Wallin att lämna över kaptensbindeln han haft i fyra säsonger till Ole-Kristian Tollefsen.

– I takt med att det inte fungerade bestämde jag mig för att ta ett steg bort och söka hjälp utanför isen och då var det inte rätt för mig att vara kapten längre. Det vara bara det som var bäst för laget som gällde och jag såg aldrig någon prestige i att vara kapten.

Gick ner i lön

Inför säsongen 2014/2015 var det länge oklart om Wallin skulle bli kvar i Karlstad. Hans kontrakt löpte ut samma år, men Wallin ville stanna, framförallt när det blev klart att Tommy Samuelsson var ny tränare i klubben efter en sejour i Wien.

– Egentligen tror jag att Färjestad inte hade räknat med att jag kunde tänka mig att gå ner i varken lön eller roll i laget. Mitt spel började fungera i slutspelet och vi gick till final. Jag var inte redo att varva ner eller byta klubb. Jag ville verkligen försöka ta mig tillbaka till en acceptabel nivå kroppsligt och bidra med vad jag kunde även om det inte var samma roll som tidigare. När de sedan fick klart för sig att jag kunde tänka mig att gå ner i lön och samtidigt spela i en roll längre ner i laget hittade vi en lösning. Det blev till slut en fortsättning, men i andra former.

Hur var det rollbytet?

– Det är klart att det kliade i fingrarna vissa gånger när jag satt i båset under ett powerplay. Men jag försökte att inte sätta någon prestige i det där och det var kul att få se den sidan av spelet också. Det mer defensiva spelet med att exempelvis spela boxplay och göra ett mer grovjobb. Då inser man att det krävs många olika roller för att få ett lag att fungera. Sedan var det kul att få visa för folk att det inte har handlat om min roll eller min prestation utan det viktiga var att det fungerade för laget. Jag spelade inte för lönechecken, även om jag så klart är tacksam för att jag fått en lön efter vad jag presterat genom åren.

Wallins sista säsong i SHL och för Färjestad tog slut i kvartsfinal under vårens slutspel. Storsatsande Luleå vann matchserien med klara 4-1.

Började tankarna på att sluta komma direkt efter uttåget?

– Inte alls. Jag kände inte det efter säsongen heller.

När bestämde du dig?

– Färjestad hade bestämt sig att de inte ville förlänga kontraktet och det får egentligen stå för dem. Jag höll inte riktigt med om beslutet. Jag tyckte fortfarande att jag hade lite mer att ge och var sugen på att i alla fall ta en funderare på att satsa vidare. Men efter det beskedet rann energin av mig och jag kan inte se mig spela någon annanstans i det här skedet av mitt liv. Då blev det ett ganska naturligt beslut att avsluta karriären.

Är du besviken att det blev så här?

– Jag var det. Även om jag förstod att det kunde bli så här. Det var inte en blixt från klar himmel om vi säger så. Jag tyckte ändå att jag presterade ganska så bra förra året efter de förutsättningar som fanns. Jag såg framför mig att jag ville vinna en gång till. Det var därför jag höll på också sista åren för att få chansen att spela en final till och ha chansen att vinna ett guld till. Det är inget att sticka under stolen med att det var det stora målet.

Men du bor du kvar i Karlstad?

– Jag är värmlänning så gott det går som inflyttad. Jag har egentligen känt mig som en Karlstadkille sedan vi kom hit. Jag har trivts väldigt bra och Värmland är allt jag känt till i mitt vuxna liv. Min fru är också från Karlstad, vi känner oss ordentligt rotade.

I förra veckan meddelade SHL att Wallin tar plats i SHL:s referensgrupp till den kommande säsongen. Tillsammans med andra spelarprofiler som Christian Bäckman, Cam Abbott och tidigare domaren Joacim Karlsson bedömer referensgruppen situationer som ligger till grund för om händelsen ska anmälas till disciplinnämnden.

Hur ser framtiden ut i övrigt, Rickard?

– You tell me.

En ledarroll kanske?

– Jag är absolut inte främmande för det, men jag vet liksom inte riktigt vad jag är bra på utanför isen. Vilken roll det skulle kunna tänkas vara. Vi får se hur pass mycket jag verkligen saknar spelet när jag är utanför. Det är inte så att jag vill känna det, men jag tror att det är nyttigt att känna det. Är det så att jag verkligen saknar att vara i ett lag kanske det är tränare jag ska bli. Känner jag att det är andra saker man saknar, utveckla spelet eller så kanske det är sådana bitar jag ska jobba med.

Vi har fått se dig lite i Viasat-studion under NHL-sändningarna. Kan det vara nya sysselsättningen?

– Absolut! Det har varit jättekul att analysera spelet från den sidan. Man ser hockey på ett annat sätt och försöker hitta bitar i spelet som man inte tänkt på när man spelade. Det har varit häftigt och kul och jag kan absolut tänka mig att fortsätta inom det.

Har du några erbjudanden på bordet till och med?

– Det finns lite förfrågningar, men man ska inte ta något för givet heller. Det är många som vill jobba med den sidan och det finns nog inte så många öppningar. Det är något jag vill testa på lite mer i alla fall.