En spelarkarriär - David Petrasek

I början av 1980-talet, närmare bestämt 1983, klev en sjuårig kille ut på isen för första gången isnörad sina skridskor. Vem av de andra i HV71:s hockeyskola kunde då veta att en blivande legend var en av deltagarna? David Petrasek blev exakt 30 år senare historisk när han i premiärmatchen i september 2013 mot AIK gick förbi Mikael Håkansson och blev den meste SHL-spelaren genom tiderna i det läget.

Han sitter även på ett annat imponerande rekord, men det återkommer vi till.

Det senaste året har Petrasek inte spelat ishockey alls och tidigare i våras berättade han om sitt beslut att lägga skridskorna på hyllan. Till slut stannade han på 887 matcher i Elitserien/SHL vilket även idag är det gällande rekordet. De allra flesta för HV71, men även 242 matcher för Malmö.

– Än så länge är det rekord, men jag har för mig att det är ett par som spelar fortfarande som är nära, säger rekordinnehavaren själv.

Det är helt sant. Janne Sandström är en match efter dig.

– Ja du ser, du ser.

Han skrev nyligen på för ett år till med Luleå.

– Haha, ja men det är han värd efter allt slit däruppe.

Det slutade där det en gång började - i hemstaden Jönköping. Petrasek spelade genom alla ungdoms- och juniorlag i HV71.

– Vi hade ett bra lag, vann mycket matcher och turneringar, var med och gick långt i SM både för U16, J18 och senare vann vi J20-guld. Vi var några stycken som gick i skolan ihop och spelade i HV. Det var bland annat Johan Davidsson och jag, men det var ett antal till som fick känna på högsta och näst högsta serien, berättar Petrasek.

Debuten i a-laget

Petrasek låg långt framme i sin utveckling och fick debutera i a-laget säsongen 1994/1995. Han registrerades för 30 matcher under grundserien och var med som extraspelare under hela slutspelet när HV71 överraskande vann sitt första SM-guld.

– Det var en härlig säsong att få börja med. Jag fick se vad som krävs för att gå hela vägen och vad man måste prestera för att lyckas. Jag lärde mig mycket på den resan av att bara vara med och se och lära. Hockeyn var ju lite annorlunda då. Man spelade på tre femmor och den fjärde bestod oftast av yngre killar som fick hoppa in i några byten här och där och vara med om någon blev skadad. Man var med för att se och lära, träna med a-laget men främst spela matcher med J20.

Från sin slutliga tabellposition som åtta gick HV71 hela vägen i slutspelet, en prestation som är oöverträffad såväl före som efter det.

– Runt jul delade serien på sig där de två sista fick spela vidare och kvala neråt. HV71 var nära att hamna där, men efter en helt okej vår tog vi oss till slutspel. Helt plötsligt föll allt på plats och alla spelade sitt livs hockey. Det kan bära långt, konstaterar Petrasek.

Flytten till Malmö

Jönköpingssonen spelade vidare i HV71 i fem säsonger till. Han var hela tiden med och fick spela, men det riktiga genombrottet kom aldrig. Han kände att han hade kört fast och att han inte kunde ta det steg han behövde ta i karriären. Det behövdes en ny utmaning och Petrasek flyttade år 2000 ner till Malmö där Niklas Wikegård och Stephan ”Lillis” Lundh var tränare.

Han beskriver sina fem år i Skåne som lyckade och lyfter fram en person som hade stor betydelse för hans utveckling.

– Jag hade en riktigt bra läromästare i Malmö de sista tre åren i Peter Andersson. Han var fruktansvärt bra att ha bredvid sig och jag lärde mig oerhört mycket av honom som jag bar med mig resten av min karriär. Han var oerhört skicklig, det här med att vårda pucken och inte slänga bort den i onödan och att spela sig ur situationer. Han var bra på att lära ut och rolig att spela med, berömmer han.

Din poängproduktion ökade också markant i Malmö.

– Ja framförallt det sista året. Lundh var tränare och han valde att satsa på mig och Peter. Vi spelade ofantligt mycket och fick stort förtroende. Det var lockoutsäsong det året och fantastiska spelare i serien. Mora hade väl halva det slovakiska landslaget i truppen har jag för mig, men Malmö var ett av lagen som valde att inte ta in några NHL-spelare. Det kostade oss SHL-platsen. Vi hade ett bra lag, men när alla NHL-spelarna kom räckte vi inte till.

Malmö degraderades 2005, men Petrasek hade gjort sig ett starkt namn i högsta serien och nedflyttningen gjorde att ett klubbyte nästan var oundvikligt.

Om ni inte hade åkt ur, hade du varit kvar då?

– Det var verkligen inte klart att jag skulle lämna. Jag hade ett löpande kontrakt, men med en klausul om att det bara gällde elitseriespel. Jag valde att utnyttja den eftersom jag kände att jag tagit nästa kliv i min utveckling. Det har jag Peter och "Lillis" att tacka för. Jag kände att han var den första tränaren på den nivån som ville satsa på mig fullt ut och ge mig den chansen. Jag lyfte mycket av det.

Tillbaka till HV71

Fredrik Stillman, som var sportchef i HV71, och tränaren Per Mårts ville ha hem Petrasek till HV71 igen och såg chansen efter Malmös degradering. När de hörde av sig var det ingen tvekan och Petrasek berättar att han kom hem till en helt ny klubb. Det stod en ny arena och Mårts hade byggt upp klubben från grunden, både gällande spelsystem och hur man ska vara vid sidan av isen.

– Det var väldigt speciellt att få komma hem och hoppa med i det gänget. Vi hade ett par fruktansvärt framgångsrika år, men snöpligt nog vann vi aldrig med Pelle utan hade ett par semifinalsförluster i de sjunde och avgörande matcherna. Det kändes som att vi gjorde allt rätt, men på något sätt lyckades vi spela oss ur slutspelet både 2006 och 2007.

Mårts lämnade över tränarsysslan till Kent Johansson och säsongen 2007/2008 var HV71:s. Efter att ha vunnit serien rullade det bara på i slutspelet också. För Petrasek, som missade HV71:s guld 2004, var det 13 år sedan det första guldet.

– Det var mycket känslor och lättnad att äntligen få vinna igen. För mig var det speciellt och jag fick stort förtroende av "Lill-Kenta". Jag minns främst finalerna mot Linköping där vi mötte ett fruktansvärt bra lag. Jag såg en match förra veckan när C More körde en eftersändning och tittar man på Linköpings lag är det landslagsspelare och blivande NHL-spelare rakt igenom. Det är nog det bästa som Linköping ställt på isen någonsin och vi lyckades slå dem, säger Petrasek och kommer för första gången under intervjun in på en person som ligger honom varmt om hjärtat och som påverkat honom på många olika sätt, både som människa och i karriären som ishockeyspelare.

– Det var mycket tack vare Stefan Liv i kassen. Vi hade aldrig vunnit det guldet om inte han spelat så pass bra som han gjorde. Nästan så att han till och med spelade över sin nivå, så bra var han varken innan eller efter.

Nästkommande säsong var också bra, både ur Petraseks och HV71:s perspektiv. Laget kom fyra i en jämn tabell och gick till final i slutspelet. Petrasek noterades för fina 28 poäng från sin backposition i serien och tio assist på 12 matcher i slutspelet. Oturligt nog fick han sin tumme avskjuten av Erik Karlsson i semifinalspelet mot Frölunda.

– Johan Davidssons ljumske gick också sönder så han fick följa spelet från sidan. Killarna bjöd på bra motstånd men vi hade behövt ha hela laget med för att kunna rubba Färjestad. Det var Jörgen Jönssons och Peter Nordströms sista år och de hade ett riktigt bra lag.

Rekordsäsongen

2009/2010 var lite av revanschens år. Innan säsongen startade kom Petrasek och några andra överens om att de skulle spela ett sista år i HV71 på ett tag. De skulle göra sitt livs säsong för att sedan åka utomlands och spela.

Allt fungerade egentligen för hela laget men speciellt för den femma som Petrasek var med i. Han bildade backpar med Pasi Puistola och de spelade bakom seriens hetaste lina med Johan Davidsson, Jukka Voutilainen och Martin Thörnberg.

– Inte bara en av oss spelade bra utan alla fem fick till det samtidigt. Vi hade spelat ihop ett par säsonger innan och kände varandra väl. Vi kunde vara hårda mot varandra och visste vad vi gick igång på för att prestera. Det fungerade hela vägen in och det är samma sak i den finalen som mot Linköping. Det lag Djurgården hade var perfekt mixat. De äldre killarna spelade i Tre Kronor och de yngre vann JVM det året och gick vidare till fina NHL-karriärer efter det. De pressade oss och nästan varenda match gick till sudden death. Vi vann alla våra fyra matcher efter förlängning. Återigen spelade Stefan Liv i kassen helt strålande och var helt avgörande för oss, berättar han.

Det var också under den här säsongen som Petrasek slog till med ett annat rekord som står sig än idag. Under seriespelet gjorde han fantastiska 53 poäng på 52 matcher som back. Det har ingen annan back lyckats med vare sig före eller efter.

– Ja det är något jag är väldigt stolt över, så är det. Jag kommer ihåg från tiden i Malmö. Vi satt och skojade i bussen hem från någon match och jag sa till Juha Riihijärvi att ge mig bara rätt spelare omkring mig så kan jag göra en poäng i snitt per match. Alla höll på att skratta ihjäl sig i bussen. Jag sa det halvt på skämt, men samtidigt trodde jag stenhårt på mig själv. Och jag fick ju rätt till slut, skrattar han.

Har du påmint Riihijärvi om det?

– Jadå vi har träffats några gånger och han skrattar gott åt det, kungen Jussi.

Den andra sejouren i HV71 var därmed slut och David Petrasek hade utvecklats till ligans absoluta toppback.

– Egentligen hade vi stora framgångar från det att jag kom hem 2005 fram till 2010. Vi vann serien flera gånger och gick långt i slutspelen. Vi var ett härligt gäng och Per Mårts hade verkligen lagt byggstenarna för det där, säger Petrasek och fortsätter:

– Sen skulle jag vilja lyfta fram Janne Karlsson som kom som ny tränare 2010. Han blev den tredje tränaren som verkligen ville satsa på mig efter "Lillis" och Mårts. Han gav mig stort förtroende. Ska du lyckas inom hockeyn så måste det stämma, att du har en tränare som tror på och som vill satsa på dig. Sen måste du ta chansen du får. Du får ett antal matcher där du måste visa att du är värd den. Sen hade jag flyt att de jag spelade med gjorde det så bra att jag fick fortsätta med dem.

Spel utomlands och VM-kung

Överenskommelsen om att spela utomlands efter guldet 2010 hade han med bland andra Stefan Liv och Björn Melin. Alla tre hamnade i Ryssland och för Petraseks del blev det spel i Dinamo Minsk.

– Jag blev kvar där ett år, hade en jättebra säsong och tog Minsk till deras första slutspel. Vi kom åtta i serien och pressade Yaroslavl till sju matcher, minns han.

Efter ytterligare en fin säsong var han naturligtvis högaktuell för att få spela sitt första VM. Förbundskaptenen var ett bekant ansikte, Per Mårts, som dock höll Petrasek på halster ett tag i sin laguttagning.

– Pelle kände mig sedan tiden i HV. Jag kommer ihåg efter den sista förberedelseturneringen i Tjeckien att han skulle ta ut laget. Jag hade haft en jättebra försäsong med Tre Kronor efter att vi hade åkt ut med Minsk, men han sa till mig att han inte riktigt visste hur han skulle göra med mig. Skulle han ha med mig måste det bli som en topp två back, annars skulle han inte ha rätt användning av mig. Jag som trodde att jag skulle vara med för givet kunde helt plötsligt vara bortplockad ur truppen. Men så sa han till slut att han tror på mig och jag kom med.

Ett smart drag skulle det visa sig. Petrasek spelade lysande, vann backarnas poängliga och togs även ut i All Star Team.

– Jag spelade med Calle Gunnarsson i förstafemman. Tyvärr förlorade vi finalen mot Finland, men med den truppen vi hade, med många SHL-spelare och spelare från övriga Europa, slog vi både Kanada och Tjeckien på vägen fram. Personligen gick det jättebra och det är ett fint minne jag har med mig så här efter karriären, att jag också kunde lyckas på den nivån.

Är det här de bästa åren i din karriär?

– Ja det är det helt klart, från 2008 till 2011.

Allt vändes upp och ner

Efter VM bestämde han sig för att lämna Minsk.

– Våra värderingar stämde inte riktigt ihop med hur man ska bedriva träning och att man spelar för att vinna. De var nöjda med att bara få delta. Det var lite meningsskiljaktigheter i omklädningsrummet med några av de inhemska spelarna, berättar han.

– Då skrev jag på för Sibir Novosibirsk där jag hade fått goda vitsord om hur man jobbade med träning och så vidare. Stefan hade varit där året innan, men tyvärr fick han ett bud som han inte kunde tacka nej till av Yaroslavl som värvade ihop ett riktigt bra lag och satsade fruktansvärt hårt.

Försäsongen rusade på och allt kändes bra. Petrasek spelade i förstafemman, bland annat ihop med Jori Lehterä och Vladimir Tarasenko som nu är stjärnor i NHL. De var båda unga killar och Petrasek berättar om en fruktansvärt bra försäsong tillsammans. Men helt plötsligt kom nyheten som vände upp och ner på tillvaron.

– Vi är på väg till första matchen, bortamatch mot Omsk. Vi landar med vårt flyg och nyheten börjar spridas om att Yaroslavls plan har störtat med Stefan Liv ombord. Från att det hände till att jag kom hem igen i februari är allt ett stort mörker. Det var givetvis fruktansvärt att spela vidare i Ryssland. Hockeyn kom inte i första hand utan tankarna for överallt om hur alla där hemma mådde. Jag hade dessutom min egen familj resandes fram och tillbaka. Det var minst sagt några tuffa månader där. Hockeyn spelade ingen som helst roll och egentligen vill jag bara glömma den perioden.

Inget fungerade. Hans gamla tränare från HV71, Janne Karlsson, tränade Atlant i Moskva och i december fick han chansen att åka dit och spela istället.

– Men jag var så trasig att jag inte kunde prestera alls. Fastän jag hade Janne som tränare och ett stort stöd av Patrik Zackrisson och Jonas Andersson som spelade i laget gick det inte. Jag fick lov att gå efter en månad och kom hem till HV71 igen. Det kändes bättre men samtidigt hade det satt djupa spår i mig och rent hockeymässigt levererade jag inte alls på den nivån jag ville. Jag var frustrerad och arg på mig själv då jag inte fick ut det jag visste att jag kunde.

Tredje sejouren i HV71

Efter allt som hänt återvände han hem till Jönköping och HV71 i januari 2012, hem till bland andra gamla bekantingarna Jukka Voutilainen och barndomsvännen Johan Davidsson. Den säsongen slutade i kvartsfinal vilket även var fallet säsongen därpå.

– Vi hade ett grymt lag 2012/2013. Det kändes som att det bara fanns ett lag som kunde slå ut oss och redan i kvarten så mötte vi Färjestad. De hade en grym backbesättning som var fysiskt starka och var bättre än oss, menar han.

Men Petrasek körde på ett par år till och blev lagkapten 2013/2014. Om den säsongen har han mycket att berätta.

– Just den säsongen kan jag må lite bra av så här i efterhand. Vi låg elva en bit in på säsongen med elva poäng upp till strecket som innebar ingenmansland. Vi hade många nya spelare och fick inte till någonting som fungerade. Jag gillade ändå läget vi var i och att jag fick vara med själv och påverka, att det var upp till mig att få det att funka tillsammans med Ulf Dahlén som vi hade som tränare.

– Vi fick det att vända tack vare hårt jobb och att vi värvade in fyra spelare, Erik Christensen, Chris Campoli, Anssi Salmela och Toni Rajala. Vi hade börjat vinna många matcher och närmade oss strecket. Helt plötsligt och helt utan min vetskap som lagkapten så fick Dahlén gå. När det hände så kändes det fruktansvärt frustrerande att man inte bollat det med mig innan. Jag var ändå lagkapten och ser varje dag vad som händer och dessutom hade vi även börjat vända på det, berättar han.

– Men Torgny Bendelin kom in och gjorde ett kanonjobb. Han är en fruktansvärt bra tränare. Han är duktig på att bygga samman laget och jag hävdar än i dag att om vi hade fått ha alla friska hade vi slagit ut Skellefteå i kvarten, hävdar Petrasek och utvecklar:

– Vi tog oss vidare från Play In mot Leksand, men fick fyra spelare skadade. Vi ställdes mot Skellefteå, som jag tycker hade sitt bästa lag det året. De vann guldet till slut, men man glömmer lätt hur vår kvartsfinalserie såg ut. Vi hade fyra-fem spelare borta hela tiden. I match ett leder vi länge och match två förlorar vi med tre sekunder kvar. Det var så jämna matcher att det inte är klokt.

– Många skrattar åt mig när jag säger att vi skulle slagit ut dem, men går man ner och tittar match för match och på spelarna vi saknade och vad Play In kostade oss så…

Det hade kunnat bli en bedrift lik den från 1995?

– Det är jag helt övertygad om än i dag att det hade blivit. Det vet alla som har hållit på med det här att om man lyckas vända något negativt till det positiva så får du med dig en oerhörd energi. Du bygger upp ett självförtroende och en känsla av att man är ostoppbar. Den känslan är så svår att bygga upp att när du gör det så blir du livsfarlig i ett senare läge under säsongen. Det är så Färjestad har gjort flera gånger under 2000-talet. De börjar serien fruktansvärt dåligt, värvar in två tre nya spelare, vänder på det och går sen långt i slutspelet. Det är fruktansvärt svårt att slå lag som har det självförtroendet.

Nåväl, hans sista år som ishockeyspelare 2014/2015 blev inte riktigt som han hade tänkt sig. Det gick trögt för honom själv och han stod ibland till och med utanför laget. Med Andreas Johansson vid rodret som tränare slutade HV71 femma i SHL och åkte återigen ut i kvartsfinal i slutspelet.

– Jag vill egentligen inte nämna det sista året överhuvudtaget, det blev fel från början till slut. Jag vill inte skylla ifrån mig på någonting. Vi som spelade i laget och de som jobbade i föreningen vet om sanningen och det räcker kan jag tycka, att vi i Jönköping vet vad som hände. Så kan alla fortsätta sina jobb på olika platser här i landet.

Om att vara kulturbärare

HV71 har genom åren haft ett antal spelare som varit länge i klubben, som bevisligen har ett brinnande hjärta för och som genom karriärerna förknippats med HV71.

Johan Davidsson, Per Gustafsson, Fredrik Stillman, Stefan Örnskog och Martin Thörnberg är några exempel på sådana spelare. Samtliga har varit och är kulturbärare och David Petrasek är såklart också ett lysande exempel på en spelare med ett hjärta som bultar hårt för en speciell klubb. Han upplever att just detta blir allt svagare hos spelarna av idag, utan att skylla detta på någon speciell.

– Tyvärr är det nog så. Det finns inte det tålamodet i klubbarna längre att satsa på de egna. Redan i J20 satsas det på spelare utifrån och spelare med klubbhjärta får ofta stå åt sidan till förmån för de man värvat in. Det här med att se och lära finns inte längre. Får du chansen som junior ska du ta den, annars får du lämna, säger han.

Om du hade kommit upp idag, det tog ju ändå ett tag innan du blev varm i kläderna, hade det gått lika bra för dig då tror du?

– Det är lite svårt att säga. Jag hade väldigt framgångsrika juniorår med spel i landslagen hela vägen. Kollar du på spelarna i dagens J20-landslag så spelar de flesta i SHL, så ja det kanske hade funkat. Men det är många andra av mina kompisar som inte hade fått chanserna. Tillhör du toppen av din åldersklass, ja då är du med, men ligger du strax under den så är det svårare. Det finns inte platserna i trupperna längre för spelare att vara med för att lära sig och träna med a-laget i ett par år. Du blir istället utlånad, och då försvinner en del av ditt klubbhjärta helt enkelt, säger han och kommer sedan in på de spelare som åker tidigt till nordamerika:

– En del av de främsta åker över direkt utan att ens ha spelat i SHL. Det blir spel i farmarligan i USA och de får kanske spela fem matcher i NHL i slutet av säsongen. De är jättenöjda över att ha spelat i NHL, men jag vet inte vad det ger för deras framtida karriärer. Jag menar, de som inte lyckas, någon gång ska de komma hemåt också. Det är inte alla som lyckas lika bra som Johan Sundström gjorde i Frölunda i år när de kommer hem. När vi nu talar om klubbhjärta ska de välja mellan olika kontraktsförslag och det kan skilja på många tusenlappar. Det är lätt för unga killar att välja efter storleken på plånboken istället.

Många vittnar om att de som kommer hem är lite stukade i självförtroendet.

– Ja, men är du ytterforward i USA åker du utmed sargen och skjuter handledsskott så fort du kommer innanför blålinjen för att skjuta på benskydden och få till en retur. Så kommer du hem hit och försöker göra likadant, jag menar det är ju inte ens en halv målchans. Att spela i farmarligan eller i SHL, det är två helt olika sporter. Så det är inte lätt.

Vi har märkt av de senaste åren att många kommer från nordamerika med fina meriter, men har det tufft att lyckas i SHL.

– Precis, det är väl Linköping då som hittat fina spelare och lyckats med sin scouting.

Du själv åkte aldrig över, är det något som du hade velat testa på eller slog du igenom för sent för att få chansen?

– Jag hade faktiskt ett konkret förslag efter guldet 2010 när jag hade beslutat mig för att spela utomlands. Jag hade skrivit på för Minsk när det kom ett förslag från New Jersey. Det är väl det enda jag i efterhand kan känna att jag kanske skulle gjort istället. Men jag vet inte, jag är en sån som aldrig ångrar något som jag gjort. Jag tog beslutet där och då och hade jag inte gjort det kanske jag inte hade presterat det jag gjorde i VM. Givetvis hade det varit kul att testa NHL när jag var på topp. Jag var ändå 35 år och jag vet att jag hade fått chansen i den åldern. Hur det hade gått vet jag inte och det är heller inte något som jag grubblar över eller gråter mig till sömns över. Jag skulle inte vilja ha tiden i Minsk och VM ogjord.

”En plats i mitt hjärta”

När det blivit dags att summera karriären med vad som varit allra roligast och vad han kommer att minnas allra bäst behöver han inte fundera särskilt länge.

– Det är de lag jag har vunnit med, de spelarna jag krigade med en hel säsong och där vi tillsammans stod som slutsegrare efter säsongen. De killarna har alltid en plats i mitt hjärta för resten av mitt liv, så är det. Jag vet att jag gjorde ett uttalande under en matchserie mot Linköping. Andreas Jämtin spelade där och det hade varit lite gnabb under matchen. Han är en tävlingsmänniska precis som jag och båda ville vinna. Tidningarna försökte göra en grej mellan mig och Jämtin att vi hatade varandra, men jag sa bara att vi har vunnit ihop tidigare och att han har en plats i mitt hjärta, säger han och fortsätter:

– Samtidigt minns jag även VM som var väldigt speciellt. Att få vara nere i Tjeckien och Slovakien, möta Jaromir Jagr när han gör sitt livs VM och få slå ut honom, de känslorna i semifinalen var helt enorma.

Barndomsvännen Johan Davidsson har spelat otaliga säsonger ihop med Petrasek och är full av beundran över vad kompisen uppnått.

– Han har ju haft en fantastisk karriär. Där talar statistiken för sig själv när man ser hur mycket matcher han har spelat och hur länge han har hållit på med hockeyn på en hög nivå, säger Davidsson och utvecklar:

– Han har lyckats göra allt detta i skymundan på något sätt och ändå när man summerar så har han betytt väldigt mycket för de lagen han har representerat, framförallt här i HV71. En spelare som spelar mycket med passion och känslor och som har kunnat göra det under så lång tid. Fantastiskt beundransvärt.

Elitidrottare upplever fantastiska saker som kraftiga adrenalinpåslag, känslomässiga berg- och dalbanor och stark gemenskap.

Vad kommer du att sakna mest från karriären, David?

– Lättnaden och den goa känslan när vi har vunnit viktiga matcher. Jag kunde aldrig känna den här riktiga glädjen utan det var mer lättnad. Jag satte så höga krav på mig själv och medspelarna, så när vi väl hade lyckats så var det mer, "jaha det var ju skönt det här, vilka har vi nästa match"? Den känslan kan jag sakna, när man tittar sig runt i omklädningsrummet, svettig med full utrustning och ser glädjen hos sina polare. Att få njuta lite av det och känna lättnad, det kan jag sakna lite i framtiden, menar han.

Du känner inte samma lättnad när du på kvällen efter stängningsdags låst dörren till restaurangen och tänker tillbaka på en lyckad kväll?

– Hahaha, nej inte än. Jag är så grön att jag yrar omkring. Det är så mycket intryck och så mycket nytt jag ska lära mig varje dag. Så jag är väl som en nittonåring som rusar omkring i SHL och inte har en aning om vad jag gör egentligen.

Nya karriären

Efter en aktiv spelarkarriär gäller det att hitta något nytt att sysselsätta sig med. Intervjun glider in på ämnet, nämligen den nya karriären som restaurangägare.

Petrasek berättar att han haft planer på en egen restaurang länge, ända sedan tiden i Malmö.

– Jag ville öppna ett café med enklare rätter och fullständiga rättigheter. Med åren utvecklades planerna till en restaurang med inriktning på tapas. Det är en utmaning att göra på det här sättet och kräver en viss tid att starta upp allt. Första månaden var tuff. Jag jobbade inte själv då utan fick se från sidan av. Men nu har vi tagit det till en ny nivå och sedan en tid tillbaka känns det riktigt bra och vi ser fram emot en fin sommar med nöjda och glada gäster.

Lagar du maten också?

– Ja faktum är att jag i tre månader har haft kökspraktik. Det är viktigt att kunna se restaurangen från alla håll om man en gång ska driva den på egen hand.

Vad heter restaurangen?

– El Gordo, tjockis på spanska.

Johan Davidsson fick frågan om han hade hunnit med att besöka El Gordo för en bit mat?

– Haha, ja det har jag definitivt, och faktum är att han gör bra ifrån sig även där. Ibland efter en lång karriär kan man ha lite problem i övergången när man har lagt av, men i Davids fall så har han hittat något som han brinner för och tycker är roligt. Det är glädjande att se en kille som har klarat det så pass bra som han gör.

SHL riktar ett stort tack och grattis till David Petrasek för en fantastisk och lång karriär.