Efter 18 säsonger som proffs varav 13 i SHL är nu forwarden Per Hallins karriär över. För SHL.se berättar han nu om sin långa karriär där både framgångar och tuffa motgångar varit vardagsmat. "Jag är oerhört stolt över att jag varit kvar i Timrå när det varit som värst", berättar han.
Per Hallin föddes i Södertälje den 17 oktober 1980. Samtidigt spelade hans pappa Mats Hallin för Södertälje SK i SHL. Redan där fanns alltså spåren av en framtida hockeyspelare i Per Hallin. Under uppväxten tog sedan allt fart där Per fick en något annorlunda uppväxt jämfört med andra barn.
Hela familjen flyttade till USA när Mats Hallin skrev på för Indianapolis Checkers till säsongen 1981-1982 för att sedan forsätta karriären i NHL med New York Islanders.
– Det blev ju så att man fick följa farsan de första åren i USA. Första tiden, när han var i Islanders har jag egentligen inga minnen av alls utan det är väl mot slutet när farsan blev bortbytt till Minnesota som minnena finns. Gatan som vi bodde på, några grannar, hur det såg ut där vi var, men inte några egentliga hockeyminnen sådär.
Så inga matcher du minns med pappa Hallin i USA?
– Nej, det är något man kan önska nu i efterhand att man skulle varit lite äldre så att man kunde vara med och se farsan spela i NHL. Det hade varit häftigt att se.
Hur var det att växa upp med en framgångsrik far?
– Det var inget speciellt på så vis. Det var kul såklart och det var väl tack vare det som intresset kom även om jag fått berättat för mig att jag inte visade något större intresse för att åka skridskor och spela hockey som grabb.
Efter tiden i USA flyttade familjen Hallin tillbaka till Södertälje och Per Hallin som då var sju år började på allvar få upp intresset för sporten.
– Intresset kom på allvar när vi kom tillbaka till Södertälje och Nydala, en förort till Södertälje. Där bodde vi i ett radhusområde och man spolade fotbollsplanen på vintrarna. Farsan jobbade som brandman samtidigt som han spelade så han tog med sig en brandslang hem och vattnade hela plan och sen kom vi barn ut och lirade från morgon till kväll. Vi var ute hela tiden. Vi bara lirade. Det var det vi gjorde. Vi var många ungar som spontanidrottade hela tiden och det var egentligen då som mitt intresse kom på riktigt. Men sen blev det ju mer och mer hela tiden.
Talangen Hallin tog fart i Malmö
Mats Hallin spelade två år i Södetälje innan flyttlasset gick till Malmö, och Per Hallin fick åter en ny ort att växa upp på, och det var också i Malmö som hockeyn började blomma ut till en sport som Per insåg att han var bra på, och som var värd att satsa på.
– När vi flyttade till Malmö var jag var runt nio år. Då tog det fart på allvar. Vi blev kvar i Malmö i sju år och vi lirade väldigt mycket matcher med laget jag spelade i som liten. Jag minns något år då vi spelade runt 80 matcher. Det var cuper och grejer varje helg. Jag har något gammalt statistikblock från det året och det är runt 80 matcher från den säsongen. Det var full rulle kan man säga.
Och då märkte du att du hade talang?
– Jo så var det väl. Utan att vara stöddig så kan jag väl säga att jag var duktig, det var jag. Man kan väl säga att jag var mer stjärna då än vad jag blev senare i karriären om du förstår vad jag menar. Det var mycket mer mål och poäng i ungdomsåren än vad det blev sen. Jag gjorde ganska mycket poäng men sen ändrades min roll lite när jag kom upp i seniorhockeyn. Jag gick från center till forward.
Efter ungdomsåren i Malmö flyttade familjen tillbaka till Södertälje. Per Hallin började på hockeygymnasium, och utvecklingen fortsatte framåt. Spel med juniorlaget i Södertälje och även i juniorlandslaget.
– Ja, jag var med hela vägen. Jag fick spela TV-pucken med Södermanland och sen vara med i U-18 EM som det var då. Nu är det ju ett VM, men då var det EM och vi i kullen 1980 vann hela turneringen. Det var en grym årskull. Det var spelare i det laget som bröderna Sedin, Henrik Zetterberg, Christian Berglund, Rickard Wallin och Jimmie Ölvestad. Det var bara toppspelare och jag glömmer säkert många här. Niklas Kronwall var också med fast att han var född 1981. Det var ett grymt lag. Jag tror egentligen att det bara var jag och några fåtal till av det gänget som inte blev draftade.
"Jag valde mellan Timrå och collegehockey i Denver"
Per Hallin varvade spel med landslag, juniorlaget och A-laget i Södertälje, blev uttagen till JVM, och efter den turneringen så hörde Timrå IK av sig. Och det var då som en lång karriär på allvar skulle starta. En karriär många Timråsupportrar kommer bära med sig länge.
– Jag blev aldrig draftad men jag var på väg över till USA ändå. Jag valde mellan collegehockey i Denver och Timrå IK. Eller, jag kan väl inte säga att det var jättenära att jag skulle sticka över men det var dom två alternativen jag valde mellan. Men när erbjudandet kom från Timrå kände jag att jag skulle ta det.
Nu i efterhand, hade du velat spela i USA?
– Det är klart att jag tycker att det hade varit roligt att prova på nordamerikansk hockey, så är det. Men jag kan inte säga att jag ångrar att jag inte åkte iväg för collegehockey. Det gör jag inte. På senare tid hade man kunnat sticka över på egen hand och gnuggat på i någon mindre liga där. Men jag var ju aldrig aktuell för något NHL-kontrakt så det är ju inget jag direkt ligger sömnlös över.
Istället blev det Timrå och SHL?
– Ja det var väldigt kul. Jag såg det som en superchans att spela mig in i laget. Jag kom inte dit som någon stjärna utan jag fick jobba för det. Jag minns premiären mot Djurgården och vi vann men jag fick inte spela en sekund, men jag var lika glad för det.
När kom premiären för din del då?
– I andra matchen fick jag spela då vi mötte Malmö borta och då gjorde jag också mitt första mål. Det var på Andreas Hadelöv tror jag. Och på den vägen var det. Jag jobbade mig in i laget och jag hade bara ett ettårskontrakt först, så jag hade mycket att kämpa för. Och jag lyckades, kontraktet förlängdes och sen rullade det på i sju år som det blev den vändan.
Under de första åren i Timrå så upplevde Per Hallin det mesta. Det var spel i kvalserien första året, men sedan utvecklades Timrå till ett topplag som var med och utmanade rejält i både serien och slutspel.
– Ja vi hade ett par bra år där och framförallt år 2007 när vi åkte ut mot MODO i kvarten med 4-3 i matcher. Det var en bra serie, där både vi och MODO spelade bra hockey och det året gick ju MODO och vann allt. Det finns ju inget som säger att vi hade gjort det, men det var ett bra år kommer jag ihåg.
– Sen hade vi ett år när "Kenta" Johansson gjorde sitt första år som tränare för oss som var jäkligt bra. Vi var uträknade som fan av alla, men låg ändå topp tre under hela säsongen och slog ut Luleå med 4-0 i matcher i kvarten och pressade Frölunda i semfinal. Vi vann två matcher där i Scandinavium men strulade till det och förlorade varenda match hemma istället. Men det var ett roligt år, just för att vi var så uträknade. Men vi fick ihop gruppen jättebra. Niklas Nordgren var ju med och vi hade ett par finnar i laget som kom in och levererade. Det var bra killar i laget som ville vinna och som kämpade hårt som tusan. Det var roliga år.
Då fick du också prova på spel i Tre Kronor?
– Precis, jag fick vara med i en förberedelsematch och så tre landskamper efter det. Det var efter att jag hade haft min bästa säsong rent poängmässigt. Men det var ju mest för att få prova på, men det var ju skitroligt ändå tyckte jag och det gick väl helt okej. Jag körde på ganska bra. Gjorde mitt bästa.
Det måste ändå känns som en fjäder i hatten nu efter karriären?
– Ja verkligen, det var ju grymt för mig att få dra på landslagströjan. För mig var det skitstort. Jag körde ju som att det var VM. Eller det var ett VM för mig kan man säga. Det var jättekul och jag fick spela i en kedja med Mika Hannula och Johan Davidsson. Men jag hade lite oflyt där.
Hur då menar du?
– Landslagsturneringarna var innan säsongerna då och jag hade veckan innan på ett träningsläger fått en tackling över knäet som skadade ledbandet. Men jag ville verkligen inte missa landslagssamlingen. Hade jag varit lite äldre och lite smartare så hade jag nog sagt nej. Jag hade verkligen ont och jag minns att jag fick tejpa knäet hårt som fan i hela turneringen. Det funkade men, ja, det gjorde lite ont. Så det var lite synd. Men det är inget att skylla på.
Du har haft en del skavanker?
– Ja verkligen. Det gäller inte bara mig utan det gäller alla spelare. Det finns inte många matcher när kroppen känns helt perfekt och att allt bara stämmer, utan större delen av matcherna man spelar har man krämper i. Det kan vara småskador, lårkakor, axlar som är dåliga, ja allt möjligt. Men det hör till.
Men Per Hallin viker inte ner sig?
– Lite så är det. Det är ju så man är. Kan man spela och känner att man kan göra ett bra jobb så kan man fixa till saker som inte är så bra. Men det är en balansgång det där. Du vill inte spela ofräsch och på så vis äventyra matcherna för laget. Det handlar om att kunna göra bra ifrån sig.
Vad har du haft för skador då?
– Nja, lite olika. Jag har brutit lårbenet, båda båtbenen har varit av och sådär, lite axlar, opererat foten två gånger, haft problem med ryggen, meniskrar och ledband, men jag har ändå haft tur. Inga problem med ljumskar och sånt som nästan alla får.
Känner du av det nu?
– Lite. Ena knäet är inte så bra, och lite ryggproblem. Inga stora grejer men jag behöver väl hålla igång kroppen även nu när karriären är slut. Inte lika hård träning som förut men man får inte säcka ihop för då tror jag att man kommer få ännu mer ont i kroppen. Jag har fått dom råden från läkarteam och naprapat att fortsätta hålla igång för annars kan det bli värre. Att skadorna jag har ändå har funkat så pass bra som det gjort har att göra med att jag tränat bra. Så är det väl, men än har jag inte kört igång (haha).
"Det funkade inte riktigt för mig i Södertälje"
Efter sju framgångsrika år i Timrå skrev Per Hallin på ett treårskontrakt med Södertälje. Men det blev tre år som han inte minns som de bästa.
– Jag hade lite skadeproblem just då men kom heller inte riktigt upp i den nivå som jag ville. Jag har inga ursäkter så där. Det var tufft faktiskt för spelet stämde inte. Men jag gjorde 1-0 målet mot AIK i kvalserien under mitt sista år där. Vi förlorade sedan med 2-1 efter straffar men den poängen som vi fick i den matchen räddade kvar SSK i SHL. Så det kommer jag ihåg, och det är väl det jag försöker tänka på när det gäller den tiden i SSK.
Så det är i Timrå det funkat?
– Ja verkligen. Så är det. Och efter tiden i Södertälje fick jag komma tillbaka till Timrå. Jag blev erbjuden ett ettårskontrakt och jag tog det rätt upp och ner och ville visa mig själv vad jag kunde och kände att det var dags för lite revansch. Men jag ville också visa Timrå att dom gjort rätt som gav mig chansen igen och det gick ju helt okej, och så fortsatte det ett par år till efter det.
Så Timrå är ditt lag?
– Ja det skulle jag vilja säga. Jag har ändå spelat 13 A-lagssäsonger i laget, slagit något matchrekord i klubben och så där så det är klart man känner så.
Om första sejouren i Timrå gick bra sportsligt för laget så har det varit tyngre på slutet. Klubben har lämnat SHL och spelar numer i HockeyAllsvenskan. Dessutom har klubben dragits med stora ekonomiska problem, och under en viss tid var det svarta rubriker var och varannan dag om klubbens framtida existens. Under hela denna tid har Per Hallin varit kvar i laget.
– Det har varit tufft, det har det. När det var som värst så tränade man på förmiddagen och sen visste man inte om man hade jobbet kvar efter lunch. Det var från dag till dag. Inget var som vanligt. Utrustningsbeställningar funkade inte, vi spelade matcher med gamla halvspruckna klubbor. Många kanske tyckte att man var kräsen för att man inte hade den bästa utrustningen, men man vänjer sig vid hur det ska vara med allt, och att det ska vara en viss standard och när det inte är så, då blir det jobbigt. Det var riktigt tufft ett tag.
Jag är jättestolt över att ha stannat kvar i Timrå"
– Men samtidigt är det något som jag är jättestolt över nu efteråt. Jag var kvar i Timrå IK. Och jag har varit med hela tiden och ändå varit en del i att ta tillbaka Timrå till en mer stabil grund att stå på som klubben gör nu. Jag har varit lagkapten också under de åren så man har fått tagit ett stort ansvar gentemot media och supportrar och allt runt om. Men även mot lagkamraterna eftersom jag varit så pass mycket äldre än många andra. Så det är jag väldigt stolt över. Det kände jag efter förra säsongen när vi nådde playoffserien att allt var på gång igen, folket hejade på läktarna och alla var glada igen. Unga grabbar som spelar jättebra hockey, så det känns jättekul. Jag är glad och stolt att jag varit med på hela resan.
Men när det var som tuffast, hur var det då egentligen, spelare säger ju att det inte påverkar?
– Jo, då ljuger man lite. Det skulle jag säga rätt upp och ner. Det påverkar när lönen är sen, det påverkar att man inte har klubbor att spela med och att allt runt omkring är kaos. Du hör och läser överallt att nu har allt skitit sig, det är konkurs och klubben ska läggas ned och allt det där. Klart man påverkas av det. Men det som är häftigt med oss är att laget har faktiskt spelat som bäst när det blåst som mest.
– Ett tag så var ekonomin riktigt illa och vi låg i botten av tabellen. Då började vi spela bra igen. Då tog vi oss samman och det var riktigt häftigt att vi kunde göra det. Alla spelare ska ha en stor heder i det jobb dom gjorde i jakten på att nå stadigare fötter och nu ser det ju ljust ut igen.
På så vis kanske du slutade i rätt tid?
– Ja, det blev nästan det perfekta slutet. Det var ett bra läge nu att kliva av. Unga grabbarna har tagit över nu, det kändes som att det var läge för mig att säga tack.
Ett svårt beslut?
– Jag funderade lite, men det var sista året på mitt treårskontrakt. Från början när jag skrev det så hade jag ingen tanke på att det var mina sista år jag skrev på för, men det växte fram under tidens gång och det kändes som ett bra läge nu.
Saknar du det redan?
– Nej då, det är skönt. Jag saknar inte försäsongen och allt runt omkring för tillfället, men jag är helt övertygad om att jag kommer sakna det när skridskorna ska fram och det vankas matcher. När tävlandet börjar igen. Då kommer jag längta tillbaka. Det vore konstigt annars.
Hur tacklar du det?
– Jag börjar ju en ny tjänst som hockeygymnasiumansvarig i Sundsvall Hockey. Nästan som en juniorsportchef kan man säga, så jag kommer fortfarande vara på is, och träna med grabbar. Vara med och utveckla Sundsvalls hockey så det ser jag fram emot jättemycket.
Så du släpper inte hockeyn helt?
– Nej, och det känns skönt att ha hockeyn som bas fortsatt. Jag får vara med och träna spelare och lära mig väldigt brett om allt runtomkring. Jag vill få fram spelare till Sundsvalls A-lag. Så det känns tryggt att veta vad man ska göra.
Och så får dina barn att ta vidare eran om Hallin nu?
– Jag vet inte, vi får se. Äldsta grabben är fotbollsfantast och snackar bara fotboll, så han har inte börjat med någon hockey, men det kanske kommer. Minsta grabben säger att han ska lira, men han är bara fyra år, så vi får se. Han säger det nu, men det där brukar ändras från dag till dag (haha).
Vad är det bästa med din karriär?
– Det är ändå alla människor man träffat. Alla polare man skaffat sig genom åren. Gemenskapen som man haft med varandra. Det kommer man att sakna. Att jobba som ett lag tillsammans mot ett mål. Det är häftigt, och det kommer jag sakna. Sen minns man ju vissa matcher och säsonger och sådär, men det stora att minnas är allt man gått igenom tillsammans som lag. Utan tvekan.
Du låter lite stolt?
– Klart jag är stolt över karriären. Jag menar det finns tusentals spelare som har mer meriter än vad jag har men jag har gjort ett avtryck i Timrå med min spelstil och jag känner att jag alltid har jobbat hårt för att komma dit jag tog mig. Jag kom ändå ganska långt. När jag var 10-15 år trodde jag ju inte direkt att jag skulle spela professionellt i 18 säsonger. Klart jag är stolt.
– Man blir stolt när man tänker på alla lagkamrater, ledare och alla som stått bakom en. Familjen, och alla runt om i alla lag och serier. Från ungdomslag till SHL-lag. Det har varit fantastiskt. Alla inom hockeyn gör det tillsammans och vi gör det för sporten. Det är jag oerhört glad och stolt över att ha fått vara en del av och för det vill jag tacka alla.