En spelarkarriär - Jonas Frögren

Redan innan fjolårssäsongen startade stod det klart att Jonas Frögren skulle lägga skridskorna på hyllan efter säsongen. Nu är vi där och en av de segerrikaste och mest guldskimrande spelarna kan luta sig tillbaka och faktiskt inse hur mycket han varit med om.

– Jag vet inte riktigt om jag har förstått det än, men andra som lagt av säger att det känns mer till hösten, menar Frögren.

Det finns mycket att berätta om en spelare som vunnit fyra SM-guld, spelat elva SM-slutspel, gått till final åtta gånger och semifinal de övriga tre. Han har med sina lag i SHL vunnit serien tre gånger, kommit på andra plats vid fem tillfällen, tre gånger slutat fyra och en gång på sjätte plats. Det kan knappast vara en tillfällighet, eller?

– Jag är tacksam över att jag har varit med i bra lag hela tiden och spelat med bra spelare. Det är få förunnat, säger Frögren blygsamt.

Det är så vi har lärt känna honom genom åren. Lågmäld, ödmjuk och en man som sällan tar de stora orden i sin mun.

Uterinken i Gonäs

Men vi tar allt från början. Frögren kommer ursprungligen från en liten by utanför Ludvika som heter Gonäs. Det var där allt började när han var med de äldre killarna och spelade på fritiden.

– Det fanns en uterink i Gonäs där en massa äldre killar i byn körde. Rinken finns kvar än idag, men den har nog inte varit isad på flera år. Det var där allt började. Jag tror att jag var sex-sju år när jag började spela organiserat i Ludvika. Jag höll på med en massa olika sporter, men tyckte att ishockey var mest intressant, berättar han.

Det blev ett antal år i Ludvika innan Frögren hamnade i Färjestad. Han berättar att han var på hockeyskola i Furudal i Dalarna fem år i rad och hade Harald Lückner som ledare under några av åren.

– Vi hade lite kontakt under åren när jag var 12-13 år. Sen spelade jag TV-pucken 1995 och vi vann med Dalarna. Redan året innan hade jag blivit nedbjuden till Karlstad med hela familjen då de skulle starta ett hockeygymnasium där Harald var chef. Jag hade bestämt mig redan innan TV-pucken för en flytt, så efter det flyttade jag dit.

Storlaget Färjestad

Efter två år i A-juniorerna och ett antal matcher med Färjestads A-lag blev han säsongen 1999/2000 utlånad till Bofors (nu BIK Karlskoga).

– Det var absolut nyttigt för mig. Det var ett lite för stort steg att ta från juniorerna direkt upp till A-laget i Färjestad. I Bofors fick jag spela mycket och få en hel säsong med seniorhockey i kroppen.

Efter en säsong i Bofors återvände han som 20-åring till Färjestad. Han tog där upp kampen om en backplats med spelare som Greger Artursson, Thomas Rhodin, Roger Johansson, Sergei Fokin och Radek Hamr.

Inga dåliga spelare att ha runtom dig när du kom tillbaka till Färjestad.

– Nej precis, det har varit en stor kick att spela med sådana spelare hela karriären egentligen. Jag har lärt mig massor av att spela med dem, säger han och fortsätter:

– Första tre fyra åren blev jag placerad bredvid en lite äldre och rutinerad spelare. Första säsongerna spelade jag ihop med Greger Artursson. Han var en fantastisk kille att spela med, tog hand om mig och tog ett stort ansvar att lotsa in mig. Jag sattes hela tiden med att spela med lite mer offensiva backar och jag fick ta ett mer defensivt ansvar och försökte använda min storlek.

Har du alltid varit så defensivt inriktad?

– Nej jag var ganska allround den första tiden i A-juniorerna. Men det blev så i och med att jag parades ihop med mer offensiva killar i A-laget. Efter Artursson spelade jag mycket med Rohdin och Hamr minns jag.

Långa säsonger

Färjestad var vid den här tidpunkten den absoluta maktfaktorn i SHL, hamnade alltid högt upp i tabellen och gick till final sex år i rad mellan 2001 och 2006. Tre spelare var med alla sex gånger. Jörgen Jönsson, Peter Nordström - och så Jonas Frögren.

Under alla framgångsrika år i Färjestad, var det förväntat att ni skulle gå långt?

– Ja så var det. Det har varit klubbens storhet att de haft ett bra lag, bra tränare och en röd tråd genom hela föreningen. Vi visste att vi skulle vara med däruppe. Sen har det inte alltid gått spikrakt till final, men det har hela tiden varit ett bra go i föreningen. Det har varit höga krav men samtidigt inspirerande, säger han.

VM blev vägen till NHL

Frögren var under alla år frekvent uttagen i Tre Kronor. Efter att ”bara” ha gått till semifinal i SM-slutspelet både 2007 och 2008 fick han chansen att spela sitt första VM 2008 i Kanada.

– Jag hade varit med i många landslagsturneringar, men aldrig fått åka med till VM. Då var Bengt-Åke Gustafsson coach för Tre Kronor och han trodde på och plockade med mig. Jag fick spela väldigt mycket i VM och det gick så pass bra att klubbar från NHL hörde av sig. Det blev Toronto till slut.

Var det tack vare deltagandet i VM?

– Ja absolut, det hade aldrig hänt annars. Det var ett kul äventyr och häftigt naturligtvis. Jag trodde att det var kört eftersom jag hunnit bli 27 år.

Minns du din NHL-debut?

– Ja absolut, det var borta mot Detroit. Det var en speciell ceremoni innan matchen för de hade tagit hem Stanley Cup året innan. Det kändes lite overkligt när jag stod på blålinjen mitt emot Detroit. Vi lyckades vinna och jag hade en assist. Jag spelade ungefär 40 matcher under säsongen innan jag blev skadad, gjorde illa en axel och ett knä vilket gjorde att säsongen var över. Året därpå blev det bara spel i AHL, men trots det ett av de roligaste åren i karriären. Vi var ett riktigt bra gäng med en härlig tränare. Mycket tjo och tjim vid sidan av.

Hur passade liten rink dig och ditt spel?

– Jag tyckte att det var kul, speciellt som defensiv back. I egen zon var det lättare, inte lika långt ut till sarghörnet från egen bur.

Guld, Guld, Guld...

Efter det andra året i Toronto flyttade han hem till Färjestad igen. Han hade då hunnit bli en av de äldre i laget och blev nu placerad bredvid en ung och lovande Jonas Brodin.

– Det blev lite av ett hemvändarår och vi hade stor press på oss att vinna SM-guld det året. Vi kände inte av det direkt under säsongen, utan det var först när vi väl tagit guldet vi kände av det, mer lättnad.

Året var alltså 2011 och Frögren räknade in sitt tredje SM-guld i ordningen. Bland hemvändarna fanns Pelle Prestberg och Martin Sevc, men framförallt Rickard Wallin och Christian Berglund.

– Rickard och Christian flyttade till Färjestad samtidigt som mig innan våra karriärer senare tog olika vägar. När vi alla tre fick komma tillbaka samtidigt kändes det riktigt kul. Jag och Rickard hade något guld ihop sedan innan, men inte med Christian. Det var extra kul att vinna med dem, berättar Frögren och fortsätter:

– Vi har slutat nu samtidigt och säger allihop att det först är nu som man tänker tillbaka på vad vi faktiskt har varit med om. När man är mitt i det är man så fokuserad och hinner inte njuta riktigt.

Han har i seniorsammanhang aldrig varit någon poängspruta direkt, Jonas Frögren. Toppnoteringen är tio poäng, fem mål och fem assist, från säsongen 2003/2004. Han noterades för tio pinnar även tio år senare, men då med tre mål och sju assist. Det har däremellan funnits säsonger som han gått igenom med någon enstaka poäng här och var och under den sista i Färjestad, säsongen 2011/2012, gick han blankt. Noll mål och noll assist på 33 SHL-matcher och tio slutspelsmatcher.

Ett år i Ryssland

Efter den säsongen dök ett nytt alternativ upp i karriären, spel i KHL och Dynamo Minsk.

– Jag hade ett gällande fyraårskontrakt med Färjestad, men jag valde att utnyttja en klausul och bröt kontraktet efter det andra året. Jag tänkte att det kan vara kul att testa nya saker medan man har chansen. Jag hade hört en massa historier om KHL och åkte dit för ett äventyr.

Det blev bara åtta matcher i Minsk innan nästa klubbyte var ett faktum.

– Jag blev trejdad till Atlant i Moskva. Det var en speciell tid med Janne Karlsson som tränare, och det var synd att han fick gå efter ett tag. Han hade ändå styrt upp det spelmässiga men det kanske var för mycket för vissa ryssar. Det var två andra svenskar där samtidigt, Jonas Andersson och Andreas Engqvist. Vi hade kul ändå, men det var väldigt turbulent i övrigt. Klubben avverkade tre tränare resten av säsongen, berättar han.

"Det där jobbiga laget att möta"

Sejouren i KHL blev ettårig. Frögren flyttade hem igen, men inte till Färjestad.

– Jag ville egentligen helst till Färjestad. Vi hade lite diskussioner fram och tillbaka men de hade väl värvat någon annan före mig och var lite osäkra på mina skador jag haft i Ryssland. Sen hörde Skellefteå av sig. För att vara ärlig så kände jag inte speciellt mycket för dem, de var bara det där jobbiga laget att möta. Men så åkte jag upp dit och hälsade på ett dygn, träffade Lasse Johansson och läkaren Karin Rundblad. Jag fick en wow-upplevelse och då var det bara att skriva på, inget att fundera på, säger han och är full av beundran för västerbottningarna.

– En grym förening och vilka människor. Det är hela tiden en tävlan, men med stor ödmjukhet rakt igenom. Jag är väldigt tacksam att det blev så mycket bättre än jag någonsin kunde tro innan.

Du kom återigen till ett riktigt bra lag och med din hjälp blev det ett nytt guld, ditt fjärde i ordningen.

– Ja det var väldigt speciellt i och med att vi vann mot Färjestad, mot alla polarna i Karlstad. Det var mycket känslor och väldigt svårt till en början. Men ju mer matcherna gick så blev det som vilken matchserie som helst. Efteråt var det tufft att se Rickard och Christian och alla andra så nedslagna. Jag vet hur tufft det är att förlora en final. Samtidigt var jag fantastiskt glad över guldet och över kompisarna i Skellefteå. Så det var blandat. Just att vi vann i Karlstad också. Men det var egentligen inget snack, vi kände ganska tidigt att vi skulle ta hem det. Vi hade väl till slut 20-3 i målskillnad i finalserien.

Sagan i Leksand - kapitel 1

Det blev en säsong i Skellefteå. Efter det uppfylldes ännu en dröm för Jonas Frögren, en dröm som sedan gick till mardröm för att återigen bli en dröm av det mäktigare slaget. Hans sista två säsonger som aktiv är i mångt och mycket en riktig saga.

– Eftersom jag är dalmas har jag alltid känt för Leksand. Det var mitt lag innan jag flyttade till Karlstad. Det hade gnagt i mig att jag som mas aldrig hade spelat för dem. Det har varit en pojkdröm och nu kom jag dit till slut. Men så åkte vi ur tyvärr och det var däremot inget jag hade drömt om. Då var man skamsen och mådde dåligt, minns han.

Sagan i Leksand - kapitel 2

Efter alla år av framgångar var degraderingen en ny och obehaglig upplevelse. Hans kontrakt med Leksand hade gått ut och han funderade på hur framtiden skulle se ut.

– Sen hade jag ett möte med den dåvarande sportchefen Tore Jobs. När jag gick ut därifrån kände jag att - det här vill jag vara med på, att ge mitt allt för att få klubben tillbaka igen.

– Jonas Frögren har visat ett fantastiskt stort Leksandshjärta och vill verkligen vara med och hjälpa Leksand tillbaka till toppen. Han har gjort stora uppoffringar för att vara med oss vidare, och jag tar verkligen av mig hatten för honom. Jonas kommer att betyda oerhört mycket för alla unga killar i truppen, sa Jobs när förlängnigen var klar.

Hela sommaren var bra och i Leksand tränade hela laget ihop.

– Det kändes hur bra som helst, men när säsongen drog igång körde vi fast helt och hållet mentalt. Det satte sig i huvudet. Vi hade en bra plan och två riktigt duktiga tränare som alla tyckte om, men i och med att vi inte fick utdelning satte det sig i huvudena.

Som tabelljumbo fick laget ny huvudtränare i form av Per-Erik Johnson. Han kom in och vände på det mentala.

Kan du sätta fingret på vad det var han gjorde som fick er att växa mentalt?

– Hans storhet är att han kan få gruppen att tro på det den håller på med. Vid hans första möte frågade han oss vad vi trodde var problemet. Vi svarade att vi tycker att vi kört fast lite. Då tog han över och sa att vi skulle strunta i allt som varit och börja om på ruta ett igen. Han har, vad ska man säga… personlighet. Han har en jäkla respekt med sig. Man litar och tror på honom och det smittar av sig. Ihop med Gereon (Dahlgren) och ”Sigge” (Magnus Svensson) blev det en väldigt bra mix i ledarstaben. Gereon körde mer detaljer och videos och ”Sigge” betydde mycket för oss backar. Vi backar blev ett bra team.

Leksand klättrade från sin jumboplats. Men hindren skulle inte sluta att torna upp sig för laget som i den sista matchen i förkvalserien var tvungna att slå lokalrivalen Mora med fyra mål. Resultat, 6-0.

– Ja, det är mycket i allt detta som hamnat lite i skymundan och Moramatchen är en sådan sak. Den är helt sjuk den också och att det är mot just Mora också. Det var en enorm stämning då och något som gav energi och fick oss att växa ännu mer.

Sagan i Leksand - kapitel 3

Efter det avfärdades Tingsryd och det sista hindret till en SHL-plats var MODO i bäst av sju matcher.

– I den första matchen däruppe tror jag att vi funderade mycket på hur stor skillnaden är mellan SHL och HockeyAllsvenskan. Vi åkte nog mest och tittade på dem, funderade på vilken nivå de hade och fick också stryk med 0-5. Sen frågade vi varandra i omklädningsrummet om det var någon därinne som tyckte att MODO var så jäkla bra? Nej, det var det ju inte, utan vi skulle ge dem en ordentlig överraskning hemma. Alla var väldigt taggade och det kändes bra, men så åkte vi hem och fick stryk med 0-4, skrattar Frögren.

– Men vi pratade hela tiden om att den här storyn blir bara bättre och bättre. Den kunde ha tagit slut tidigare, men sagan blir bara bättre och bättre. Sen åkte vi upp och vann tredje matchen i sudden death. Vi levde mycket på det där lite skämtsamt, att den här sagan får ett lyckligt slut. Det var en liten trygghet på något sätt. Just att vi har allt att vinna, det hade inte de. Vi hade några som var i samma sits året innan och det var inget kul.

Avgörandet, beskriv känslorna när Montpetit satte den avgörande pucken.

– Det var…oj…svårt att förklara…när den sista pucken går in åkte jag bara runt och fattade ingenting. Att se alla grabbarna i laget så lyckliga det är få förunnat. Att få vara med om en sådan grej, dela glädjen med så många människor, ledare, spelare, fans. Det var helt fantastisk.

Även om förhoppningarna fanns om att ta klivet upp till SHL igen med Leksand kunde han knappast ana att sista säsongen skulle bli en sådan resa när den drog igång.

– Jag visste att det var den sista säsongen så jag tänkte inför säsongsstarten att jag skulle åka omkring och njuta. Men det blev en så tuff säsong att det inte riktigt blev så. Fokus blev istället på att försöka att få laget att bli bättre, att hålla oss kvar. Att det sedan blev det här slutet kunde jag aldrig tro.

God anpassningsförmåga

Han har på sina 577 SHL-matcher och 145 matcher i slutspelet, totalt 722 matcher, gjort 27 mål och 45 assist. Hans vapen låg definitivt i defensiven.

Frögrens spelstil har alltid varit av det tuffare slaget och spelet och reglerna har ändrats en hel del under karriärens gång.

Hur har det påverkat dig?

– Jag har fått anpassa mig och jag tycker att det har gått hyfsat, men det var tuffare spel förr. Spelet har ändrats jättemycket under min karriär. Jag såg en gammal match på C More när vi spelade final med Färjestad. Då var det verkligen tufft och mycket kamp, vi boxade ut redan i hörnen. Det har de tagit bort litegrann på slutet, det är större zoner och man kan inte ta kampen framför mål på samma sätt. Sen går spelet bra mycket snabbare nu och smällarna kan bli hårdare. Man har blivit lite rädd för att stå upp på samma sätt i mittzon. Jag tycker att det är lite dubbelt, det ligger mycket ansvar hos puckföraren också att titta upp.

Rekordinnehavare

Alla långa slutspel har gjort att Jonas Frögren spelat tredje flest slutspelsmatcher genom tiderna. Det är idel Färjestad i toppen, bara Jörgen Jönsson och Peter Nordström har spelat fler och Mathias Johansson har spelat lika många som Frögren.

Eftersom han är den enda backen i det sällskapet är han således den försvarare som spelat flest slutspelsmatcher genom tiderna. Lägg där till de fyra SM-gulden och åtta SM-finalerna och Frögren har mycket att vara stolt över.

– Absolut, och det kommer också lite såhär i efterhand att man tänker tillbaka, det är lite häftigt att man har varit med om det. Sen är jag tacksam över att jag har varit med i bra lag hela tiden och spelat med bra spelare. Det är också få förunnat, säger han, tänker efter en sekund och återkommer sedan överraskande till ett annat guld:

– Jag tycker ändå att TV-pucksguldet var riktigt stort, alltså det sitter i som om det hände igår på något vis. Att som liten grabb få vinna tillsammans.

– Det är lite kul för vår fystränare i Leksand, Thomas Eriksson, var även fystränare i vårt TV-pucklag. Inför den avgörande matchen mot MODO satt vi bredvid varandra på flyget. Vi sa då att vi startade elitsatsningen i TV-pucken - nu åker vi upp och avslutar det. Det var lite häftigt.

Vad minns du som allra roligast?

– Det är svårt. Som jag sagt är det först nu efteråt jag kan sitta hemma i soffan och få klara bilder av vad som faktiskt har hänt, det är ganska häftigt faktiskt. Mitt i det tänker man inte så utan då är det bara nästa dag och nästa match. Men slutet med Leksand kommer att sitta i länge. Jag blir påmind om det nästan varje dag. Resan var så extrem från sistaplatsen i serien till avancemang. Det kommer ta många år innan det händer igen.

Vad kommer du att sakna?

– Kamratskapen i omklädningsrummet. Jag var äldst i Leksand och att få se de unga killarna som kommer upp, glöden i deras ögon, det är häftigt och något jag kommer att sakna. Man blir inspirerad varje dag av det. Glädjen efter en vinst och tyngden efter en förlust, att man gör det tillsammans. Nu är man liksom solo på ett helt annat sätt.

Spelarkarriären är ett avslutat kapitel, men han är inte helt främmande för en fortsättning inom sporten på något sätt.

– Jag har aldrig varit så jätteintresserad av det utan har hela tiden sagt att jag ska sluta med hockeyn helt när jag lägger av som spelare och aldrig mer visa mig i en ishall. Men de sista åren har jag känt att det ju är ganska kul, så det kan nog absolut bli så. Men jag tänkte att jag skulle vänta in hösten så får jag se hur jag känner för hockeyn då, jag tror att man ska vänta och få lite mer distans till det.

SHL riktar ett stort grattis till en fin karriär. Det är få som har upplevt det du har upplevt.

– Ja det är väl kanske så, det har varit lite olika äventyr, avslutar han.