En spelarkarriär - Henrik Löwdahl

"Mister Örebro" eller Henrik Löwdahls karriär innefattade aldrig något spel utomlands eller några klubbyten. Han fick inte heller dra på sig landslagströjan. Men Örebrosonen skulle istället bli ihågkommen som en av de största fanbärarna svensk ishockey någonsin skådat.

– Jag har kanske inte riktigt insett allting än, men mycket har dock fallit på plats. Jag började den här resan med Örebro i divison ett och fick lämna över i SHL. Det är klart att det kan ingen ta ifrån mig och jag är sjukt stolt över att ha fått vara med om det.

Löwdahls hockeyspelande hade inte blivit av om det inte hade varit för hans far, Christer. Pappan var en hockeyspelare som under åtta säsonger tillhörde Örebro IK. Det blev även en säsong i AIK och två i Södertälje. Under tiden i Södertälje föddes Henrik.

– Jag har hållit på med massor av sporter. Fotboll, basket och tennis, men hockeyn har alltid varit sporten som legat mig närmast om hjärtat. Givetvis har min pappa präglat, format och hjälpt mig under min resa, berättar Löwdahl och fortsätter:

– Han lade av ganska tidigt, när han var 28 år och jag har inga minnen av att ha sett honom spela. Vi gick dock ofta och tittade på ÖIK efter att han hade slutat. Vi har sett mycket hockey tillsammans.

När Löwdahl var två år gick flyttlasset till Örebro, staden som Henrik skulle komma att bli trogen under hela sin karriär. På Trängens IP i Örebro tog han sina första skridskoskär och pappa Christer, han fanns med som ledare och skulle göra det under hela ungdomstiden.

– Jag började spela för ÖIK när jag var sex år, på en skridskoskola på Trängen här i Örebro. Det är en träningsanläggning där alla ungdomslag spelar och tränar. Sedan gick jag hela den långa vägen i ungdomslagen till juniorleden i Örebro IK som det hette då.

I Örebro IK gjorde Löwdahl som 17-åring A-lagsdebut. Klubben skulle dock gå i konkurs samma år och sejouren i sin pappas gamla klubb blev bara ettårig. Som tur var behövde han inte flytta speciellt långt till sin nya klubb. I staden fanns nämligen HC Örebro 90, nuvarande Örebro Hockey, en ung förening som hade startats nio år tidigare, 1990.

– När konkursen var ett faktum var det många som gick över direkt till HC Örebro från ÖIK. Jag var bara 17 år då och stannade kvar och spelade klart säsongen. Året efter gick jag över till HC Örebro 90.

Hockeyn var inte så stor i Örebro under början av din karriär?

– Det var gamla division ett då och ÖIK hade haft ekonomiska problem vid flera tillfällen. Det var väl inte sådär jättepositiva tongångar även fast ÖIK var ett ganska starkt varumärke. Det var många som tyckte och tänkte kring föreningen, men det var kanske inte så många som gick på matcherna.

Det har onekligen hänt en del sedan dess...

– Det går inte ens att jämföra. Det är inte på samma planet höll jag på att säga. Hockeyn har varit stor i staden tidigare. När pappa spelade var det jättemycket folk och världens drag kring hockeyn i Örebro med miljonkedjan och det där. Sedan hamnade klubben i en ganska lång svacka som höll i sig länge. Det har varit kul att få uppleva båda delarna av det.

Redan under Löwdahls andra år i HC Örebro 90 gick klubben upp i HockeyAllsvenskan. Efter 4-0 mot Kumla på påskafton 2001 tog klubben sig för första gången upp i Allsvenskan och det var klubbens fjärde avancemang på sex år. Löwdahl hade också stått för en mäkta imponerande säsong och gjort 31 poäng på 30 matcher i serien. Han följde upp med ytterligare elva i kvalet.

– Det var väldigt roliga år och vi hade ett kul gäng. Jag var inte så gammal då och glad och stolt över att jag fick spela så mycket som jag gjorde. När vi gick upp var Lars "Mozart" Andersson tränare och han hade jobbat i föreningen väldigt länge. Vi hade ett ganska ungt lag när vi gick upp och det var överraskande. Segern mot Kumla i kvalet var första gången jag fick uppleva lapp på luckan här i Örebro.

Debutsäsongen i Allsvenskan blev en tuff sådan för klubben, men Löwdahl imponerade stort och gjorde 14 mål och 16 assist. Året därpå skulle bli tuffare och under tredje året åkte Örebro ur Allsvenskan.

– Under första året lyckades jag vara med och ta nästa steg i min utveckling. Det var lite tuffare, men det funkade helt okej. Vi fick tre år där vi aldrig riktigt lyckades etablera oss. Vi låg hela tiden lite pyrt till och hade väl inte världens bästa ekonomi heller. Till sista hamnade vi också i Kvalserien och åkte ut på målskillnad tror jag. Skövde och Troja/Ljungby möttes och blev det oavgjort gick de båda upp. Du kan ju gissa vad det blev?

Ett kryss?

– Ja, tyvärr.

I och med degraderingen ställdes Löwdahl inför ett tufft scenario. Stanna i Örebro eller söka lyckan någon annanstans. Vid det här laget vet vi vad som hände, men under den tiden var det ett ganska tufft beslut att fatta.

– Jag hade absolut kunnat ha flyttat på mig och tagit en annan väg i karriären. Men det kändes som att jag ville göra den här resan med Örebro.

Löwdahl berättar att entrepenören och mångmiljonären Mikael Fahlander kom in i klubben 2004. Han räddade Örebro från konkurs och finansierade en storsatsning på hockeyn i Örebro. Han värvade bland annat in Toronto-målvakten Trevor Kidd.

– Han ville något med laget. Det är viktigt för en spelare att känna att föreningen vill någonstans och att det finns någonting bakom orden. Jag tyckte att vi hade ett bra lag i flera år utan att vi lyckades när det drog ihop sig. Det var väldigt frustrerande.

Var det tack vare honom som du stannade?

– Han var en bidragande orsak till att jag blev kvar. Hade det inte funnits förutsättningar och en känsla att vi var på gång hade det varit svårare att motivera det. Jag tyckte nog att jag var lite för bra för division ett under den tiden. Men med facit i hand är jag givetvis väldigt nöjd att jag trodde på det vi höll på med.

Minns du något specifikt erbjudande som du var nära att acceptera?

– Ja, det har varit ganska nära några gånger, framförallt de där åren när vi åkte ur allsvenskan. Då var det nog 50/50 skulle jag säga. Det var allt från Bofors, Västerås och Oskarshamn. Nyköping var det också ganska nära med. De hade en gammal Örebrotränare, Lenny hette han. De var ganska bra den aktuella tidpunkten och gick till Kvalserien till SHL. Då var det lite bättre förutsättningar rent ekonomiskt och jag hade kanske behövt jobba halvtid eller lite grann.

Kombinerade hockey och läraryrke

Under inledningen av Löwdahls ishockeykarriär jobbade han heltid som personlig assistent. År 2000 tog han studenten efter en lärarutbildning och började direkt att arbeta för att få ekonomin att gå runt.

– Jag kunde komma hem från Ängelholm klockan fyra på morgonen och sedan började jag jobba halv åtta. Det var så det var och alla hade det så. Jag hade ingen lön på det sättet, jag hade några kronor som täckte förlorad arbetstid. Man visste inget annat då och jag var ju tvungen att försörja mig.

Drömde du under den här tiden om att kunna leva på hockeyn?

– Jag vet inte riktigt, men jag hoppades kanske att jag skulle kunna ta mig till SHL, men att får göra det med Örebro kändes lite långt borta just då. Att jag själv skulle flytta på mig och få chansen att leva på hockeyn fanns lite i bakhuvudet när jag var ung. Jag tyckte att jag hade en del kvaliteér som skulle kunna fungera på högre nivå.

Skador och missat avancemang

Äventyret i division ett skulle vara i fem säsonger för Löwdahl och Örebro. Tre år i rad misslyckades klubben, som vid den här tiden bytt namn till nuvarande Örebro Hockey, att gå upp i Hockeyallsvenskan.

– Det var tre jobbiga år måste jag säga. Vi hade ett mål att jobba efter, men det blev som en låsning och vi underpresterade när det gällde som mest. Men vi knöt handen i fickan och jobbade vidare.

På det fjärde försöket i Kvalserien till HockeyAllsvenskan lyckades klubben ta klivet upp. Klubben gjorde det dock utan Löwdahl som råkat ut för en allvarig skada, men fram till jul hunnit med att göra smått otroliga 57 (!) poäng på 25 matcher.

– Det var mitt andra år som lagkapten och riktigt skönt. Jag hade haft en grym säsong, men då skar jag av hälsenan och kunde inte spela mer den säsongen. Vi hade gått riktigt bra i serien och startat Allettan okej. Men vi bytte tränare fast vi gick ganska bra. Mozart och Peter Andersson kom in. Det var ett genidrag att få in Peter där med sin kompetens, Mozart visste vi vad han kunde.

Under åren i division ett var Löwdahl en av klubbens stjärnor och poängstarkaste spelare. Han hade dock stora problem med skador och under de fem åren klubben huserade i division ett gjorde inte Löwdahl en enda hel säsong.

– Jag tror jag hade fem frakturer på tre år och det var helt sjukt egentligen. Jag var skör, haha. Det var lite jobbigt att inte få hela säsonger och aldrig riktigt vara på topp.

Under tiden du var skadad mycket, tvivlade du någon gång på hockeyn?

– Nej, jag tyckte fortfarande att hockeyn var det roligaste som fanns. Jag tappade inte den där drivkraften och kärleken till sporten. Jag har brunnit för Örebro Hockey och aldrig haft några motivationsproblem på det sättet. Det har aldrig handlat om att bli känd eller tjäna pengar. Jag har tyckt att det har varit lika roligt att åka och träna om det var division ett eller SHL.

Efter fem tuffa år för Örebro var klubben äntligen tillbaka i HockeyAllsvenskan. Löwdahls status var dock oklar med tanke på den allvarliga skadan. Men en viss värvning skulle få fart ordentligt på Löwdahl som gjorde 56 poäng och skördade stora framgångar i kedja tillsammans med Conny Strömberg.

– Jag var osäker eftersom jag egentligen inte hade kunnat träna så mycket som jag ville. Jag hade en stövel väldigt länge och i början var det bara promenader. Tankarna på att det skulle bli succé när vi dessutom hade klivit upp en nivå fanns inte på kartan. Jag hade förberett mig på ett jobbigt år, men det blev helt tvärtom. Conny och jag hittade kemi direkt och trivdes väldigt bra ihop, det var en bidragande orsak till min fina säsong. Han skrev på någon gång i augusti och kom lite halvt vältränad. Man visste inte riktigt vilken nivå han höll, men det visade sig ganska snabbt.

Publiken strömmade till Behrn Arena

Redan andra året i HockeyAllsvenskan skulle Örebro ta sig till Kvalserien. Mycket tack vare duon med Löwdahl och Strömberg som tillsammans gjorde 99 poäng.

– Innan dess hade vi alltid varit ett bottenlag i Allsvenskan. Så det här var egentligen första gången vi var ett topplag sedan tiden i division ett. Det var kul att få uppleva och att vi tog oss hela vägen till Kvalserien var en otrolig upplevelse. Det var första gången på allvar vi ställdes mot SHL-lag i tävlingsmatcher. Att få ställas mot dem var sjukt kul.

Vid den här perioden i Löwdahls karriär minns han också att publiken började strömma till Behrn Arena för att se laget spela.

– Folk började få upp ögonen för hockeyn i Örebro. Sedan har det där successivt växt och vi har fått en bredare och större publikgrund att stå på. Jag kommer speciellt ihåg en match mot Sundsvall hemma. Då var det ganska mycket folk och jag bara, jaha vad hände nu? Innan var det bara mycket folk på toppmatcher eller derbyn.

På tredje försöket lyckades till slut Örebro Hockey ta klivet upp i SHL. När de väl gjorde det var det dock under en ganska turbulent säsong.

– Andra säsongen vann vi serien och hade väl skruvat upp förväntningarna både runt omkring och även i truppen att vi skulle kunna sno en SHL-plats. Men vi lyckades inte i kvalet. Tredje året var egentligen ett väldigt jobbigt år för oss. Vi fick inte spelet att stämma, inget fungerade och vi gjorde lite förändringar. Vi ändrade lite i spelet och helt plötsligt lyfte laget och vi lyckades vinna matcher. När vi väl tog oss till Kvalserien var inte förväntningarna speciellt höga på oss. Men vi gick grymt bra, som tåget i kvalet, och jag tror vi var klara för SHL redan i den sjunde omgången.

Efter att Örebro besegrat Rögle på bortais samtidigt som Leksand slog Timrå stod det klart att Örebro Hockey på våren 2013 för första gången var klart för spel i Sveriges högsta serie.

– Givetvis var jag otroligt glad, men det var overkligt och svårt att ta in att vi hade lyckats. Det var någonting jag kanske inte trodde att jag skulle få uppleva i min karriär. Att gå upp i Allsvenskan var kanske något vi skulle göra. Det här var något annat, ett svårt mål att uppnå.

Din poängskörd sjönk markant den säsongen?

– Jag hade fungerat bra med Conny åren innan och det här året var han borta. Det var lite stolpe ut och jag tappade lite självförtroende. Sedan kom Conny och vi fick ordning på spelet och det gick även bättre för mig.

När klubben gick upp i SHL väntade en helt annan verklighet för trotjänaren Löwdahl. Hans nya roll innebar mindre istid och till följd av det - minskad poängskörd.

– Det var ett ganska tufft steg att ta och få mäta sig på SHL-nivå. Men jag kom in i det ganska bra, även fast min roll var ganska annorlunda sedan tiden i divison ett och de första åren i Hockeyallsvenskan. Det var lite mer defensivt ansvar och även mindre istid än vad jag hade blivit bortskämd med. Men det var kul att få mäta sig med de bästa lagen i Sverige.

Hur tacklade du att gå från en stjärna till att få ett mer defensivt ansvar?

– Jag tycker inte att det var tufft. Jag har aldrig haft det där att jag vill synas och höras mest. Jag tyckte istället att jag hade en väldigt viktig roll i laget fast jag inte spelade eller syntes mest. Jag var otroligt nöjd och fick istället bidra med att spela boxplay eller täcka skott. Sedan hade jag ingen aning om hur jag skulle hålla på SHL-nivå heller, vad jag klarade av. Jag tror ändå att jag gjorde 10 plus 10 på 43 matcher första året. Det är väldigt bra siffror och jag var positivt överraskad att jag gjorde det så bra. Jag bröt tummen där vid jul, ytterligare en fraktur, haha. Det har blivit ett gäng när jag tänker tillbaka.

Nyförvärven lyfte klubben

Efter ett tufft debutår i SHL lyckades laget hålla sig kvar och under det andra året nå SM-slutspel, efter att ha slutat på sjätte plats i SHL. Något som Löwdahl menar berodde till stor del på två spelare.

– Vi upplevde under första året att vi spelade rätt bra och kunde vara med och tävla mot de flesta lagen. Även om vi inte lyckades vinna så många matcher. Sedan kom det in två gubbar som blev lite mer matchvinnare för oss i Julius Hudacek i mål och Derek Ryan. Hudacek var helt fantastisk det året och vann många matcher åt oss, även Ryans skicklighet var viktig. Vi fick in två killar som blev tungan på vågen i de jämna matcher som vi förlorade året innan, berättar Löwdahl och fortsätter:

– Det var ett väldigt spännande år även det, att få uppleva en annan sida än bottenstriden och det går ofta lite lättare att gå till jobbet när det går bra. Vi lyckades ta en direktplats till kvartsfinal. Växjö slog ut oss med 4-2 och sista matchen vann de i Örebro i förlängning. Hade vi vunnit den och fått en avgörande i Växjö hade vi kanske kunnat störa dem ännu mer. Det hade varit kul med en sjunde avgörande mot de som gick och vann alltihop sen.

Slutet på en epok

Säsongen 2015/2016 skulle bli Löwdahls sista för Örebro Hockey. En epok som varat i 18 år, innehållt 673 matcher och 647 poäng led således mot sitt slut och ikonen hade fattat sitt beslut ganska tidigt.

– Det var ganska skönt att låta det växa fram lite grann. Sista åren hade jag haft lite strul med en ljumske och en led där höftkulan fäster. Det gjorde att jag inte kunde åka skridskor som jag ville och som jag behöver. Det blev en negativ spiral, berättar han och utvecklar:

– Jag fick mycket hjälp och stöd av sjukteamet och tränarna som sa att jag skulle ta min tid och försöka att vara okej till slutet av säsongen. Det kändes lite tråkigt att jag inte kunde vara lite helare och göra en bättre avslutning.

I Löwdahls sista match i Örebrotröjan föll laget med 7-1 mot HV71 i den andra åttondelsfinalen i fjolårets SM-slutspel. Ett tufft avslut för en av Örebros legendarer.

Grämer sista matchen dig?

– Ja, det gör det faktiskt. Jag visste att det skulle bli svårt att avsluta som en vinnare, för då skulle vi ha behövt ta SM-guld. Det är ju det man drömmer om, men att bli nästintill förnedrat i sista matchen kändes lite tråkigt. Men det är nog inget som kommer att hänga kvar längre fram. Jag får tänka på andra delar jag fått uppleva och det där sista får jag försöka bortse lite ifrån.

Henrik. Du har spelat i 18 år för Örebro, din hemstad, och dessutom varit kapten i nio år. Hur känns det?

– Givetvis är jag stolt över att bli så starkt förknippad med Örebro, men det kanske inte är något som man själv tänker speciellt mycket på. Det kanske andra utifrån och runt omkring reflekterar på. Jag har varit mitt i det och har inte tänkt så mycket. Jag har alltid försökt att vara mig själv och göra det jag tror på.

Men kapten i nio år, det är inte många som lyckas med?

– Jag är grymt stolt över att ha fått vara kapten för Örebro Hockey. Det var inget jag vågade drömma om som junior. Det var ganska många spelare före mig i hierarkin då. Jag tror det var Hasse Hansson, en ledare under tiden i ettan som frågade mig första gången om jag ville vara kapten och det var jag inte sen att tacka ja till.

Hur har rollen sett ut under den här tiden?

– Själva fokuset och kravbilden på rollen har förändrats ganska mycket genom åren. I division ett var det inte i närheten av den mediala biten som i SHL. Min stil förändrades dock inte om det var divison ett eller SHL. Jag har hela tiden försökt vara mig själv och göra det jag tror på. Framförallt försöka föregå med ett gott exempel och vara någon som man kan följa eller ta rygg på. Jag tycker att det har gått hem ganska bra för oss i Örebro och klubben har lyckats avancera genom tre divisioner med mig som kapten.

Du har ju dessutom fått ett smickrande smeknamn i "Mister Örebro"

– Jag tycker att det kan finnas fler. "Mozart" har lagt ner ett helt liv för Örebro Hockey. Det är klart att för olika generationer är jag det och för andra är han det. Men givetvis är det mycket smickrande att få ett sådant smeknamn.

Redan nu står det klart att "Mister Örebro" blir kvar i klubben. Löwdahl har av Örebro Hockey erbjudits rollen som individuell spelarutvecklare och har skrivit på ett ettårskontrakt.

– Det ska bli väldigt inspirerande att få börja en ny karriär inom Örebro Hockey. Det här har varit mitt prio ett. När man har hållit på så länge i den här föreningen och får chansen att fortsätta, då tar man den, sa Löwdahl till Örebros hemsida när nyheten presenterades.

Hur ser du på att din tröja, nummer 15, lär pensioneras och hissas i Behrn Arena?

– Skulle det hända skulle det vara den största hyllningen jag kan få. Men jag vet inte riktigt hur klubben resonerar eller vad det står i stadgar och sådant där. Jag vet dock att det är två års karens, eller vad man säger, efter att man slutat så det lär inte bli nästa år i vilket fall. Men skulle det hända skulle det vara grymt. Det kunde jag aldrig tro när jag började spela att jag skulle få min tröja upphängd i taket på hallen.

Avslutningsvis, vad är ditt bästa minne från din fantastiska karriär?

– Jag tror att det är den avgörande matchen i Ängelholm när vi tog steget upp i SHL. Jag tror vi vann med 5-3 och jag gjorde två mål. Det var en sådan där match jag aldrig kommer att glömma. Det är mitt absolut starkaste minne. Sedan har jag varit med om tre avancemang uppåt och de åren sitter också lite extra hårt. Men avancemanget till SHL är det jag är mest stolt över.