AIK tog sig till SM-final 1984 efter storseger hemma mot Södertälje med hela 11-1 i den avgörande semifinalmatchen. Det är tidernas största utklassningsseger i ett SM-slutspel sedan 1976. Ett rekord som i stort sett är omöjligt att överträffa, skriver hockeyoraklet Gregor von Konow.
AIK hade vunnit serien med tre poäng tillgodo på tvåan Djurgården och var storfavoriter inför mötet mot seriefyran Södertälje SK i semifinal. Utgången var given trodde de flesta - AIK vinner i två raka matcher. Men det skulle visa sig att så enkelt skulle det inte bli.
Det första mötet på Hovet såg ut att bli en klar AIK-seger. AIK ledde med 3-1 i slutet av andra perioden och kontrollerade spelet. Men innan perioden var slut hade Södertälje inte bara reducerat och kvitterat utan även tagit ledningen med 4-3 genom Anders Eldebrink. SSK hade gjort tre mål på mindre än två minuter och efter det tog laget över helt.
När Eldebrink sedan även gjorde 5-3 till SSK i början av tredje var AIK ett
slaget lag. Nu var AIK, seriens bästa bortalag, piskade att vinna returen i Scaniarinken för att inte åka ut i semi.
AIK inledde matchen bäst och ledde med 2-0 redan efter 6.25 efter mål av Leif Holmgren och backen Thomas Nordh. Men Södertälje kom tillbaka och en bit in på andra perioden var ställningen 2-2. Inför tredje stod det 3-3. AIK vann till slut med 4-3, sedan Peter Gradin slagit in segermålet i början av perioden. Det betydde att det blev en tredje och direkt avgörande match på Hovet.
- Laget är på väg uppåt, konstaterade Verner Persson, huvudansvarig i AIK för lagets fys - och konditionsträning. Vänta bara tills nästa match, då ska formtoppen komma.
AIK:s bästa match
AIK gjorde nu mot Södertälje sin bästa match någonsin. Redan efter fem minuters spel stod det 3-0 till AIK som bara fortsatte att ösa på framåt. I början av andra perioden gick AIK från 3-0 till 7-0 på knappt sex minuter och matchen var förstås avgjord.
AIK vann perioden med 6-0, totalt 9-0 efter två perioder. Det blev 11-1 till AIK och tidernas utskåpning i Elitseriens SM-slutspel hade fullbordats. Dessutom i en avgörande match. Bättre än så här går det bara inte att spela och det var bara för publiken att tacka för uppvisningen.
Av många vackra AIK-mål var det tionde (10-0) nog det snyggaste. Veteranen Leif Holmgren tog in pucken i anfalszonen, fintade bort två SSK-are, spelade sedan pucken vidare fram till Björn Hellman, som fintade skott men spelade den i stället diagonalt förbi SSK-backarna till en fristående Mats Ulander, som bara hade att slå in den i öppen kasse, eftersom målvakten (Åke Andersson) gått åt fel håll.
AIK, "Elitseriens ryssar", var nu omöjliga att få stopp på. "Gnaget" stormade fram till finalseger mot Djurgården med 3-0 i matcher (5-2, 2-0, 4-1). Klubbens andra SM-tecken på tre säsonger.
Per-Erik Eklund bäst
Skyttekungen Per-Erik Eklund var strålande i AIK. Han sköt 1-0 i första
finalmatchen, passade till 2-1 och gjorde sedan 3-2, det mål som säkrade segern. Sedan gjorde Eklund likadant i finalmatch tre. Totalt fyra mål och två målpass på tre finalmatcher av spelgeniet Per-Erik Eklund, utsågs efteråt till Sveriges bäste ishockeyspelare (Guldpucken).
Lika värdefulla för AIK var veteranerna Leif Holmgren, Ulf Isaksson och Roger Lindström i "biffkedjan". De vann andra matchen åt AIK med sitt slit och tuffa och hårda spel över hela banan, Isaksson nätade redan efter 46 sekunder. En fullträff som sänkte Djurgården.
Men den stora sensationen under slutspelet och i finalspelet var utan tvekan den att AIK:s anonyma backar (Mats Thelin, Thomas Nordh, Bosse Ericsson, Mats Alba, Anders Wallin, Björn Hellman och Hans Cederholm) spelade så stabilt och säkert framför målvakten Gunnar Leidborg hela tiden. De gjorde knappt några misstag alls i finalspelet mot Djurgården.
- Det är bara att konstatera att AIK var bäst och är värdiga svenska mästare, summerade DIF-coachen Leif Boork efteråt. Vi hade svårt att ta oss in på mål, samtidigt som deras backar spelade mycket bra och hjälpte sin målvakt på ett föredömligt sätt. Det fick en avgörande betydelse för utgången av finalserien.