En spelarkarriär: Emil Kåberg

Emil Kåberg tog sina första skär i IFK Kumla. Efter en utflykt och spel med Frölundas juniorlag återvände han till sin moderklubb under 1997 och spelade i division 1 och HockeyAllsvenskan under några säsonger. Till säsongen 2001/2002 värvades den hårdföre forwarden till Karlskoga. Han samlade sammanlagt på sig 291 matcher i den näst högsta serien och dessutom en hel del från kvalspel.

– BIK Karlskoga var ett topplag och spelade i Kvalserien året innan så det kändes som ett steg i rätt riktning. Det gick bra för mig där och det gav mig chansen att komma till Färjestad och provspela runt jul, säger han och minns tillbaka:

– Jag kommer ihåg min första match. Det var borta mot Djurgården och jag minns känslan när jag skrinnade in på isen. Det var nervöst och jag tänkte att jag bara ville få de första bytena avklarade.

Början på en framgångsera

Efter att ha beordrats fram och tillbaka under våren stod det strax innan sista datum för övergångar klart att Emil skulle få avsluta säsongen i Färjestad. Han hade under vintern fyllt 25 år och nu tog karriären ordentlig fart.

– Jag kom direkt in i slutspelet vilket var häftigt. Vi gick långt, hade chansen att avgöra på hemmaplan med ledning 3-2 i matcher men HV71 vann där och sen tog de hem guldet på sin hemmaplan i sjunde matchen. Det är inget man kan gräma sig över nu och vi fick revansch ett par år senare mot dem, också det i en sjunde och avgörande match på bortaplan i semifinalen. Det var 2006, året då jag tog mitt första SM-guld. Det var en riktig rysare.

– Det var en jättechans för mig att få komma till Färjestad. De var när jag kom dit ett av de bästa, om inte det allra bästa laget i Sverige. Jag var där i åtta säsonger och spelade fem finaler. Det var slutspel varje år och det var underbart att spela i ett lag som varje gång hade chansen att vinna.

Det blev tre SM-guld totalt och Färjestad vann dessutom under Emils sista år 2011, vilket satte en fin punkt för hans tid i klubben.

– Det är jag oerhört nöjd med när jag tittar tillbaka på karriären. Jag har många minnen från den tiden och har fått många kompisar för livet.

Flytt hem till Närke igen

Till säsongen 2011/2012 bar flyttlasset till Örebro. Han gick ner en serie igen och även fast slutspel inte var möjligt gav Emil under tiden i klubben det så kallade slutspelsskägget ett ansikte. Han var under en period omöjlig att ta fel på med det imponerande skägget och hans karaktäristiska vita handskar.

Kåberg i Örebrotröjan. Foto: Johan Bernström / Pic-Agency

– Jag och Färjestad pratade om en förlängning under säsongen. De erbjöd mig ett kontrakt på ett år och hade jag fått ett tvåårskontrakt i det läget hade jag blivit kvar. I samma veva tog Örebro kontakt och då kände jag att det var dit jag ville. Det är jag glad för i efterhand för annars hade jag inte fått vara med om den här resan från HockeyAllsvenskan till SHL. Känslomässigt slår det lika högt som att vinna SM-guld, säger Emil.

Kunde du föreställa dig att du skulle spela i SHL igen när du gick till Örebro? – Nej det hade jag ingen tanke på och inget jag hade någon strävan efter heller efter att ha spelat i SHL i så många år. Jag ville vara med i Örebro och föra klubben närmare högsta serien. Men visst var det häftigt att gå upp under mitt andra spelår och sen få spela i SHL igen.

– I år när vi hängde kvar via Kvalserien var det visserligen glädje inblandat också men mest lättnad när vi kom in i den via SHL.

Fansen ville ha Emil kvar

När det stod klart att han inte skulle få någon förlängning i Örebro som spelare protesterade fansen högljutt på alla möjliga sätt och hans popularitet var stor.

– Det värmde såklart, det ska jag inte sticka under stolen med. Om jag får vara lite självisk så gav det en rejäl egoboost. Att jag var så uppskattad det visste jag inte. Jag fick mer telefonsamtal och sms än när vi gick upp i SHL, säger en märkbart rörd Emil Kåberg och utvecklar sitt resonemang kring att sluta spela:

– Jag hade tänkt redan från början att jag skulle avsluta efter mina tre år här men ville ändå dra ut på det så mycket som möjligt för att vara säker när jag väl bestämde mig, säger han och verkar nöjd med tillvaron.

– Det känns som ett bra beslut för mig. Vi får se när serien drar igång i höst men jag känner mig själv så pass bra att jag antar att det inte kommer vara några problem. I och med min nya tjänst kommer jag att vara med i hetluften ändå.

Hans nya tjänst innebär att vara materialförvaltare. Han kommer således att vara i direkt närhet med laget utan att behöva prestera på topp fysiskt, även om han gärna inte vill släppa träningen helt.

– Just nu ser jag de andra grabbarna som ska dra igång med tester och en riktigt tuff försäsong. Jag vet hur tufft det är och den positiva känslan av mitt beslut kanske underlättas av att jag slipper vara med på det. Men jag kommer fortsätta att träna. Jag ska ner snart och köra lite spinning med dem, säger han.

Stenhård spelstil

Emil har genom hela sin karriär haft rollen som en fysisk spelare som ska vara jobbig att möta. Dusterna har såklart varit många vilket de många utvisningsminuterna vittnar om och frågan är hur han blivit mottagen av motståndarna?

– Jag tycker att jag har haft en bra respekt både från motståndare och från motståndarfans som ändå på något sätt gillat mig. Jag har förvisso spelat tufft men ändå ärligt, säger han och fortsätter:

– Självklart har det ibland gått över gränsen och jag har varit lite småful men det händer alla i den här sporten. Jag har försökt vara så ärlig jag kunnat. Det finns andra spelare som är tuffa men som kanske inte har samma respekt som spelare. Den stämpeln tycker jag inte att jag har fått.

Har du gjort något som du ångrar? – Spelar man på gränsen så går du över den ibland vare sig du vill eller inte. Men det finns egentligen inget jag ångrar. Jag har inte gjort något fult överfall eller liknande som jag mår dåligt över.

Vem är den jobbigaste spelaren du själv stött på? – Om vi ser tillbaka fem-sex år i tiden när domarna såg lite annorlunda på exempelvis hakningar så var en spelare som Andreas Pihl inte så lätt att ta sig förbi. Han var både lång, stor och stark och fastnade man på honom så visste man att det blev en propp, säger han.

– Spelarna med lång klubba och stor räckvidd kunde bara lägga armar och klubba runt kroppen och mer eller mindre lyfta en från tekningspunkten och ända ner i sarghörnet. Det blir två minuter så det bara skriker om det idag men så var det inte då, minns Emil.

– Men jag måste säga att jag gillade det spelet. Nu gynnar det de mer tekniska spelarna. Det var enklare för en sådan som Pihl att få fast lirarna medan en spelartyp som jag kunde ta mig förbi med min fysik.

Kåberg på "kontoret" framför målet i hårda duster med motståndarna. Foto: Linnéa Nyängen / Örebro Hockey

Om Örebro Hockey nästa säsong

Även om Emil nu lagt skridskorna på hyllan kommer han i och med sitt nya jobb följa laget på nära håll.

– Det ser bra ut i truppen än så länge. Sondell försvinner så en spelskicklig back bör komma in ihop med några forwards ytterligare. Laget har en bra grund men behöver kanske spetsas till lite.

Du tänker på den spetsen ni fick in i slutet av den här säsongen? – Ja precis. Det var tänkt att DiBenedetto och Walters skulle vara de som producerade från början. Hade de gjort det på samma sätt som nyförvärven till sluttampen gjorde, då hade vi helt klart varit ett slutspelslag. Kanske inte garanterat ett lag för topp sex men helt klart topp åtta, där Leksand hamnade. Det var så många matcher där vi förde matchen och var bättre än motståndarna men inte fick in pucken, tänker han.

– Nu vet vi lite mer vad som väntar nästa säsong. Örebro är ganska attraktivt som stad också och spelarna som kommer hit brukar känna sig välkomna och trivas bra, säger Emil förhoppningsfullt och trivs märkbart med tillvaron i sin egen nya roll.

– Just för tillfället känner jag mig oerhört tillfreds. Jag har jobbat ett par dagar på nya jobbet och det har känts över förväntan, bättre än jag kunnat föreställa mig.

Vi tackar Emil Kåberg för storartade insatser i SHL och önskar honom lycka till i framtiden.