SHL blir till säsongen 2014/2015 några profiler fattigare, spelare som förgyllt den högsta serien under många år men som nu bestämt sig för att lägga skridskorna på hyllan. En av dessa är HV71:s trotjänare Johan Davidsson, en pålitlig kugge som alltid levererade.
Johan Davidsson har under flera år haft problem med en knäskada som inte vill ge med sig. Trots det har han kunnat spela ishockey för sitt HV71 fram till förra säsongen. Då blev det inte en enda match utan han fick istället vara med och stötta i båset.
Så sent som i februari i år sa Davidsson till den lokala pressen i Jönköping: "Jag ska spela hockey igen!" Han var fast besluten att det skulle gå att spela sin 777:e match i SHL. Men 776 matcher plus 144 i slutspel - fler blev det inte.
Hur gick tankarna när du insåg fakta? – Det var en missbedömning. Jag trodde och ville verkligen att det skulle fungera igen. Det hade gått alla andra gånger tidigare men tyvärr, verkligheten hann ifatt mig, säger Davidsson och förklarar vidare:
– Läkarna sa till mig för länge sedan när jag gjorde ett ingrepp, jag tror det var för tre år sedan, att det inte kommer att fungera. Men det gjorde det bevisligen ändå. Jag lyckades spela trots det och jag hoppades att det skulle vara samma sak den här gången, att det går om man bara vill.
Till slut, efter att det gått så lång tid utan att han spelat över huvud taget så kände Davidsson att han nog står och kör huvudet i väggen i onödan, det fanns ingen räddning längre. Det fick honom att inse att det inte går. Det fanns inget läkarna kunde göra heller. Han blev utskriven och kände att det var dags att ta ett beslut och den här gången bestämde han att det var slutspelat.
– Jag vet att jag inte behöver ångra mig utan kände att jag har gjort ett ärligt försök. Jag kan alltid titta tillbaka och säga att det inte fanns något mer att ge. Att känna det till hundra procent var viktigt för mig i det här beslutet.
Kan man säga att beslutet låg på lut i flera år? – Så här i efterhand kanske man kan säga det men så tänkte jag inte alls när jag var mitt uppe i det. Omedvetet har det säkerligen legat i bakhuvudet som en beredskapsplan, säger Davidsson.
"Jag ser tillbaka på min karriär med glädje!"
Davidsson har haft en fantastisk karriär. Han har spelat ishockey för klubbar i USA, Finland och Sverige. Med sitt HV71 har han vunnit fyra SM-guld och således varit med på samtliga guldresor i klubbens historia. Han har även ett finskt guld från 1998 med Helsingfors IFK.
Davidsson var med redan 1995 när HV71 bärgade sitt första SM-guld.
– Jag har haft turen att ha fått göra den långa resan som de flesta hockeyspelare så hemskt gärna vill. Man kanske inte tänker så mycket på det när man är yngre och mitt uppe i det men man är hemskt tacksam för allt när man blir lite äldre, och kanske ytterligare äldre än jag är idag, säger han.
– Jag ser tillbaka på min karriär med glädje. Det är få förunnat och jag är glad för både roliga och mindre roliga saker som hänt. Sen finns det spelare som vunnit mer och spelat längre än mig men jag är oerhört glad och tacksam över vad jag har fått vara med om.
Du har producerat poäng på löpande band, egentligen utan undantag och med en nästan spöklikt jämförbar fördelning mellan mål och assist år ut och år in. Hur har du kunnat hålla denna jämna nivå hela karriären? – Det har fallit sig naturligt. Jag har alltid varit en bättre framspelare än målskytt. Det har verkligen varit liknande siffror genom åren med ungefär dubbelt så många assist som mål. Det talar ett ganska tydligt språk om vilken typ av spelare jag var, säger han och fortsätter:
– De mål jag gjorde var givna lägen som ingen missar. Sådana lägen dyker upp för alla som får spela den speltiden och i de spelformerna som jag har fått göra.
Var det inte så att du det sista spelåret gjorde nästan alla dina mål i öppen kasse? – Ja det stämmer. Jag tror att alla utom ett mål var i öppen kasse. Det var lite speciellt, skrattar Davidsson.
Har omgett sig med otroliga spelare
Efter lång och trogen tjänst som ishockeyspelare har Davidsson spelat tillsammans med en hel drös lagkamrater som kommit och gått. Han fick frågan om han kunde berätta om några av de allra främsta han spelat med?
– I modern tid var det naturligtvis Jukka Voutilainen och Martin Thörnberg. De var mina ytterforwards under ganska lång tid i HV71 och vi fungerade väldigt bra ihop. Sen har jag spelat med väldigt många duktiga spelare i både nordamerika och Finland. I USA spelade jag mest med Jim McKenzie och Stu Grimson, två fighters som jag spelade ganska många matcher ihop med vilket är svårt att glömma. Sen var naturligtvis Teemu Selänne och Paul Kariya de stora stjärnorna, berättar han och minns sedan tillbaka till hans första sejour i Finland när han vann guld med Helsingfors.
– Då hade vi i det närmaste ett allstarlag om man tittar på spelarnas karriärer före och efter det. Det var en mix av gamla NHL-spelare och unga killar som senare åkte till NHL i stort sett hela bunten. Jan Caloun hette en tjeckisk spelare. Han spelade inte särskilt mycket i NHL men han vann poängligan nästan varje år i Finland och var oerhört vass.
– Sen är det naturligtvis många HV-spelare som ploppar upp på näthinnan. Min barndomsvän David Petrasek, Fredrik Stillman och Per Gustafsson. Det finns egentligen inget slut på den listan, säger Davidsson.
Trogen klubben i sitt hjärta
Efter den andra sejouren i Finland återvände han till HV71 och spelade kvar resten av sin karriär.
Du förknippas med HV71 och har varit lagkapten i elva raka säsonger. Kan det vara någon form av rekord? – Haha, ja jag vet inte, jag är dålig på att hålla koll på det där med rekord. Stillman var kapten under många år men det var nog inte riktigt lika många, tror Davidsson.
Med dagens ishockey och spelarnas mobilitet förefaller elva år som tämligen unikt? – Ja så kan det nog vara. Idag är det en helt annan marknad där spelare kan byta klubbar enkelt. Jag spelade mest i skarven till den eran, säger han och fortsätter:
– Jag hade faktiskt inte heller tänkt flytta hem vid den tidpunkten när jag gjorde det. Det blev så ändå och jag var livrädd för att cirkeln skulle vara sluten. Jag var inställd på att sticka iväg igen om tillfälle gavs. Tillfällena kom men på något sätt var det alltid något som vägde över att stanna hemma när det väl blev aktuellt. Det kommer nog inte vara så jättevanligt i framtiden, det får vara en väldigt trogen kille eller tjej som ska slå det eventuella rekordet.
Vad kunde det vara för saker som vägde över att stanna kvar för din del? – Det var olika saker vid olika tillfällen. Den senaste gången var när jag skrev mitt sista kontrakt och i samma veva fick lite visat intresse från Ryssland. Det var naturligtvis mycket pengar inblandat som lockade och det var väldigt nära att jag valde det spåret. Men ungefär vid samma tidpunkt fick jag reda på att vi skulle ha barn vilket vägde över att stanna hemma i det läget, säger han och fortsätter resonemanget:
– Man får väga för och emot och ta ett så klokt beslut som möjligt som man kan stå för i framtiden. Det är samma resonemang som jag hade med skadan. Jag vill inte ta de där besluten som jag nästan vet säkert att jag kommer ångra när det inte slår väl ut. Då är det bättre att välja ett alternativ som jag kan stå för även i framtiden.
Davidsson är omåttligt populär i Kinnarps Arena. (Foto: Stefan Persson, Pic-Agency)
Vi återvänder till att samtala om hans elva säsonger som lagkapten för HV71. Davidsson får frågan om han har varit samma typ av kapten under alla år eller om det är något han utvecklat över tid?
– Det har säkert förändrats en hel del genom åren. Om jag ska vara självkritisk så tycker jag att jag kanske blev bättre på en del saker men också sämre på andra, säger han och utvecklar:
– I början av min kaptenskarriär handlade det väldigt mycket om att gå i bräschen och visa att jag var där varje dag, kämpade och krigade och på så sätt var en ledargestalt i laget. På slutet var det mer diplomati och jag var en muntligt bättre kapten än jag var i början eftersom jag själv inte lyckades prestera vad jag ville och visste att jag kunde.
När kommer du få din tröja hissad i taket?
– Haha, vi får se, det är inget jag blandat mig i, menar han.
Följt SHL:s utveckling under 20 år
Davidsson, som kom fram som en stor talang, debuterade i HV71:s A-lag redan säsongen 1992/1993 och har alltså varit med i 20 års tid med ett par avbrott för spel utomlands.
Om du tittar på ligan i stort, hur har SHL utvecklats över tid? – Kollar du på en gammal match från mitten av 90-talet så blir du påmind om att hockeyn var fullständigt olik hur den ser ut idag. Lagmässigt var vi inte alls lika genomtränade och snabba på skridskorna. Det var dessutom helt andra typer av system vi spelade på den tiden, berättar han.
– Om du sedan går till regelboken och tittar är skillnaden enorm. Då åkte vi allihop vattenskidor efter varandra och hade skrapsår på kroppen hela tiden, mycket på grund av alla hakningar och fasthållningar. Idag är det mycket snabbare hockey tack vare att man inte får använda klubban på samma sätt.
Davidsson säger att hela ligan har utvecklats med personal och service etc. Klubbarna drivs som företag och det är inte längre en person som står för en förening. Ekonomin har förändrats oerhört vilket han menar har bäddat för utvecklingen.
Just den ekonomiska biten har gjort att ruljansen på spelarmarknaden tagit fart och inte är jämförbar med hur den såg ut för 15-20 år sedan.
– Det är en helt ny spelarmarknad nu än när jag började. Då var det karteller, eller vad man ska kalla dem, mellan klubbarna. Det var nästan omöjligt att byta klubb inom Sverige så länge du inte var villig att dra av lite pengar från ditt egna konto. Det räckte lönerna knappt till för och då var det lättare att flytta exempelvis till Finland som jag gjorde, minns han.
Byter omklädningsrum mot kansli
Den forne spelarikonen ska snart börja sin nya tjänst i HV71. Jobbet kommer innebära att samarbeta med nya sportchefen Johan Hult. Davidssons huvudsakliga uppgifter kommer att vara med betoning på lagbygge, scouting och en del administrativa bitar.
Det har visat sig ett flertal gånger på senare tid att många inte mått så bra av rollen som ensam sportchef. Det har blivit en bred och stor marknad, ett alldeles för brett arbetsområde för en person att klara av. Kan man då vara två peersoner är det lättare att klara av den arbetsbelastningen. Davidsson berättar att HV71 av den anledningen väljer att gå åt det hållet med sportchefsjobbet.
– Jag har inte börjat officiellt än så att jag behöver stämpla in men jag stryker omkring lite i korridoren ändå som en liten praktikant. Jag har fått en liten skrubb också som jag kan gömma mig i om jag vill, säger en förväntansfull Davidsson.
Vad kommer du sakna mest som spelare?
– Framförallt gemenskapen och gruppkänslan som jag levt med i stort sett hela mitt liv. Det är den största grejen och det första jag kommer att tänka på, säger han och tänker efter lite till:
– Men sen är det enkelheten. Man behöver inte fokusera på så mycket mer än sig själv egentligen. Man har sin kropp som arbetsredskap och den bär man med sig överallt. Det är smidigt och enkelt, man sätter sig i bilen och åker till arenan och du kan omöjligt glömma något. Man ger järnet ett tag, åker hem och laddar för nästa gång. Självklart är det jobbigt fysiskt men samtidigt väldigt bekvämt och enkelt.
Men nu får du ett nytt lag på kansliet?
– Ja absolut, och även om jag inte kommer att vara med laget hela tiden så kommer jag att få behålla lite av det och det känns förstås väldigt inspirerande, avslutar han.