SHL blir till säsongen 2014/2015 några profiler fattigare, spelare som förgyllt den högsta serien under många år men som nu bestämt sig för att lägga skridskorna på hyllan. En av dessa är Mattias Weinhandl, en av de vassaste avslutarna som någonsin spelat i SHL.
Efter att ha missat hela förra säsongen efter sviterna av en kraftig hjärnskakning valde Mattias Weinhandl tidigare i våras att avsluta sin karriär som ishockeyspelare. Beslutet kom inte så överraskande med tanke på hans långa frånvaro men innebär ändå att SHL-publiken blir en attraktion fattigare.
– Jag hade tänkt mig att spela många år i Linköping när jag kom hem. Men samtidigt har jag kommit till insikt i att min kropp och skalle inte klarar av fler smällar. Det blir inte alltid som man planerat och tänkt sig och då gäller det att göra något positivt av det också, menar han.
Weinhandl var en exceptionell talang. Han var moderklubben Troja-Ljungby trogen genom juniortiden upp till A-laget. I juniorlaget som spelade i J20 Elit gjorde Weinhandl smått otroliga 208 poäng på blott 76 matcher och fick såklart relativt snabbt vara med i klubbens A-lag i division 1. Han debuterade när han var 17 år och spelade sedan där i två år.
Flera SHL-klubbar hade självfallet ögonen på honom och det var MODO som drog det längsta strået i kampen om honom 1999.
– Jag gick till MODO för att testa på spel i den högsta ligan i Sverige. Det var ett naturligt steg när jag var nitton år och jag fick komma dit och spela mycket. Jag spelade med bröderna Sedin och vi kallades för linje 19 för att vi alla var 19 år gamla, minns han tillbaka.
Hur kom det sig att det blev MODO?
– Per Bäckman var tränare i MODO och kom ner och träffade mig och min familj. Jag fick ett väldigt bra intryck av honom och av klubben. De var kända för att ta tillvara på sina talanger och att låta dem komma fram vilket var ovanligare då än det är nu.
Under sin första säsong i MODO drabbades Weinhandl av en allvarlig ögonskada. Det var under en turnering med juniorlandslaget som olyckan var framme. Han fick en motståndarklubba i ögat vilket medförde att han sedan dess bara har tio procents syn på det ögat. Med det i åtanke blir hans prestationer under karriären än mer imponerande.
– Jag har såklart tappat en del i min split vision och spelsinne. Jag har försökt att kompensera det på flera andra sätt, t ex att ligga steget före i många fall och jag har nog blivit lite mer skottbenägen. Jag tycker att det har fungerat bra hockeymässigt ändå, och samtidigt har skadan hjälpt mig att njuta ännu mer av tillvaron, berättar han.
Framgångar bar honom till USA
Det blev tre raka säsonger i MODO. Debutsäsongen gjorde Weinhandl 15 mål och laget gick till final där Djurgården dock drog det längsta strået. Säsongerna som följde gjorde han 16 respektive 18 mål och det blev en ny finalförlust 2002 mot Färjestad. Framgångsrika år och Weinhandl ville testa lyckan i NHL och New York Islanders för vilka han draftades 1999.
– När jag var liten lekte jag att jag spelade i NHL och det har alltid varit en dröm för mig att få spela där.
– Drömmen gick i uppfyllelse och jag hade ett bra första år i Islanders. Andra året kom jag inte riktigt in i det och det blev växelvis spel i första- och fjärdekedjan.
Lockoutsäsongen 2004/2005 tillbringade Weinhandl återigen i MODO. Där rasslade målen in i rask takt och han slutade som delad skytteligavinnare med Linköpings Mike Knuble på 26 mål.
Weinhandl i MODO-tröjan med nr 13 under lockoutsäsongen 2004/2005. (Foto: Tobias Josefsson)
När lockouten var över åkte han tillbaka till Islanders. Under säsongen byttes han till Minnesota Wild och tillhörde dem även säsongen därpå. Då blev det emellertid mest spel i AHL-laget Houston Aeros. Sammanlagt spelade Weinhandl 182 NHL-matcher och gjorde 56 poäng. I AHL blev det 81 matcher och 75 poäng.
– Det var riktigt häftigt att få testa på att spela i Minnesota där ishockeyn är grymt stor, säger Weinhandl och sammanfattar sedan åren i nordamerika:
– Första åren var bra både poäng och spelmässigt. Sen gäller det att få allt att klaffa och få mycket istid vilket jag kände att jag inte fick mot slutet. Av den anledningen valde jag att flytta hem till Sverige 2007.
Pånyttfödd - vann skytteligan i stor stil
Till säsongen 2007/2008 flyttade han hem till Sverige igen, men inte till MODO utan till Linköping.
Varför blev det just Linköping? – Jag har min farbror och mina kusiner i Linköping och ville också komma närmare mina föräldrar i Ljungby. Sedan var Johan Hemlin, sportchefen i Linköping, över och presenterade klubben som då var i framåtmarsch, berättar han.
Tiden i USA hade varit både positiv och negativ. Drömmen från barndomen hade infriats men i takt med att speltiden blev mindre minskade också glädjen med ishockeyn som han tidigare under hela sitt liv känt så starkt.
– Jag kände mig lite less på ishockeyn i det läget. Jag var 27 år och spelade väldigt lite mot slutet i USA. Jag kände att jag ville få tillbaka glöden vilket jag fick i Linköping. Det var ett positivt år för mig och det var då jag fick den extra skjutsen i min utveckling. Från 27 till 30 års ålder tycker jag att jag var på toppen av min karriär, säger han bestämt.
Tillsammans med radarpartnern Tony Mårtensson öste Weinhandl in mål under sin första säsong i Linköping. (Foto: Tobias Josefsson)
Visst blev det en bra säsong. Seger i SHL:s skytteliga med imponerande 35 mål. Ytterligare 27 assist gav en andraplats i poängligan, bara kedjekamraten Mårtensson gjorde fler poäng i hela SHL. Linköping tog sig också till final men ljungbysonen fick se sig besegrad igen.
– Synd att vi inte kunde ta HV71 i finalen. Att det är små marginaler det handlar om är något jag verkligen har insett ju äldre jag blivit. Jag har varit i en hel del finaler genom åren men liksom inte fått vinna. Det är väl något som alltid kommer hänga med mig men samtidigt är det helheten av tillvaron som ishockeyspelare som jag minns bäst och som betyder mest i slutändan.
Svensk pionjär i öst
Med nyvunnet självförtroende och gnistan återfunnen var Weinhandl redo för nya utmaningar. Nu kom lockropen från öst och den klassiska klubben Dynamo Moskva.
– KHL bildades det året jag åkte över och jag var således en av de första svenskarna i ligan. Jag visste ingenting och hade inte heller hört mycket om hur det var. Jag kände att det skulle vara ett häftigt äventyr och något jag ville testa på, berättar han.
Weinhandl spelade fyra säsonger i Ryssland, två i Moskva och två i S:t Petersburg. Han trivdes bra i båda klubbarna och upplevde det som att hela Ryssland satsade mycket på ligan. Hans egna prestationer var förstklassiga och han kände också att han utvecklades mycket som spelare. På 236 matcher, varav 40 i slutspel, blev det sammanlagt 209 poäng.
– När mitt kontrakt med S:t Petersburg gick ut var det dags att flytta hem till Sverige igen. Vi hade fått en son som då var nästan ett år gammal. Jag kände att jag ville ha mer tid med familjen och slippa de långa resorna som spel i Ryssland innebär, säger han och fortsätter:
– Jag hade även ett sug efter att få spela i SHL igen efter att under många år ha hoppat mellan olika ligor. Jag ville få en bas i Linköping och såg väldigt mycket fram emot det. Tyvärr kunde jag inte styra hur det skulle utveckla sig med skadan.
Allvarlig hjärnskakning satte punkt
I november 2012 var olyckan framme igen för Weinhandl. Han åkte på en kraftig smäll mot huvudet och drabbades av en allvarlig hjärnskakning. Uppehållet från ishockeyn blev omedelbar och lång. Längtan tillbaka innebar att han gjorde comeback i slutspelet men det gjorde bara symptomen värre. Han har sedan dess haft en riktigt tuff period med rehabilitering och det går sakta men säkert åt rätt håll.
– Den sista tiden tycker jag att det märkts en klar skillnad. Innan dess har det varit segt under väldigt lång tid. Det går fortfarande mycket upp och ner. Jag klarar inte av för mycket intryck utan måste fortfarande ta mina pauser under dagen. Jag har anpassat mitt liv efter skadan, något som jag nog alltid kommer att få göra, säger han och fortsätter berätta om sina symptom:
– Jag känner framförallt trötthet, spänningshuvudvärk och irritation vilket gör att jag inte alltid är mig själv. Men jag har en betydligt bättre tillvaro nu än för ett halvår och ett år sedan så jag ser ljust på framtiden.
Weinhandl i en av sina sista matcher i slutspelet 2013. (Foto: Tobias Josefsson)
I och med att Weinhandl var inställd på att spela ishockey i Linköping i flera år till var det förstås ett tufft beslut att fatta att lägga skridskorna på hyllan men han känner ändå ett lugn över beslutet.
– På något sätt har jag levt i ett vakuum och inte vetat hur jag ska göra. Nu har jag tagit ett beslut och kommer gå vidare därifrån. Självklart har det varit ett tufft beslut men jag har haft tid att fundera igenom det. Som sagt, kroppen klarar inte mer och jag skulle inte vilja gå igenom det jag gått igenom igen. Jag skulle helt enkelt inte våga utsätta mig för risken, berättar han och menar att den gamla ögonskadan haft en positiv roll i detta beslut.
– När jag skadade ögat var jag 19 år gammal och fick redan då känna på känslan att det kunde vara över. Det var ett tag osäkert om jag överhuvudtaget skulle kunna spela mer. Det är lite så jag ser det nu också när jag tvingats ta beslutet att lägga av. Jag är ändå väldigt tacksam för de åren jag fått i och med att jag skadade ögat så pass allvarligt så tidigt i karriären. Det kunde ha tagit slut redan då. Av den anledningen kanske jag nu hanterar det här med att jag måste sluta spela bättre, resonerar han.
Ser en stor utveckling i SHL
Weinhandl, som mer eller mindre har rest jorden runt och spelat ishockey, har också fått se och uppleva hur det fungerar i olika ligor och länder.
– När jag åkte över till USA i början av 2000-talet låg de långt före i proffessionalitet gällande träning, förberedelser, kost och så vidare. Mycket har såklart att göra med att det redan då fanns mycket pengar i ligan, säger han och utvecklar:
– Just detta är något som utvecklats i Sverige på senare år. I och med det ställs andra och högre krav på spelarna vilket lyfter ligan och de senaste fem-tio åren har det blivit mer professionellt i SHL. Det blir bättre för varje år som går med exempelvis bättre spelare och större arenor.
Höjdpunkter från karriären finns naturligtvis från alla ställen han spelat men det är en sak han minns allra tydligast.
– Finalerna i SHL med alla känslor de innehöll. När vi stod innan matcherna infann sig en alldeles speciell känsla som inte går att uppleva på något annat sätt. Den extasen, stämningen och kicken kommer jag alltid att sakna. Att spela matcher har varit det bästa av allt, säger han lyriskt.
Närodlat och ekologiskt
Weinhandl äger en restaurang i Linköping sedan några år tillbaka. Han är fortfarande sjukskriven till följd av skadan men har en hel del planer för framtiden.
– Jag kommer involvera mig mer i restaurangen varefter krafterna kommer tillbaka. Jag har en passion för mat, det närodlade och ekologiska. Dessutom har jag intresserat mig för aktier länge och kommer ägna en hel del tid och kraft på det, berättar han.
Vad tror du om Linköpings chanser under SHL 2014/2015?
– Det ser bra ut. De verkar få behålla stommen av fjolårets trupp som det ser ut vilket är positivt. Det är ett ungt och spännande lag som gjorde ett fantastiskt jobb i slutspelet i år och som nog kan göra det minst lika bra nästa säsong.
Hur kommer du att följa laget?
– Jag har inte kunnat gå på så många matcher då det är väldigt mycket ljud och ljus som är påfrestande. Jag får se hur det känns i höst men på något sätt kommer jag alltid att följa LHC. Lite koll vill jag allt ha på hur det går, avslutar han.