SHL blir till säsongen 2014/2015 några profiler fattigare, spelare som förgyllt den högsta serien under många år men som nu bestämt sig för att lägga skridskorna på hyllan. En av dessa är Pierre Johnsson, backen som satte det fysiska spelet i högst upp på agendan.
– Det tog stopp till slut, kroppen sa ifrån. Det slutgiltiga var ljumskarna som satte punkt. Övriga kroppen var väl inte helt hundra heller men fungerade ändå att spela med.
Frölundas Pierre Johnsson tvingades fatta ett smärtsamt beslut att avsluta sin karriär som ishockeyspelare tidigare den här säsongen. Han hade före det kämpat länge för att komma tillbaka till isen efter sina ljumskproblem.
Den 9 oktober 2012 spelade han match mot Timrå IK. Skadeproblemen gjorde att han tvingades avstå resten av den säsongen och istället inrikta sig på en återkomst till den nyss avslutade.
Johnsson leds av isen under matchen mot Timrå, det skulle ta över ett år till nästa match. (Foto: Pär Olert, Pic-Agency)
– Jag hade en hel del rehabträning bakom mig och jag kände mig i riktigt bra fysisk form när jag klev in i den här säsongen, bättre än någonsin och bättre på alla testvärden. Därför gick jag in med ganska gott hopp om att de skulle kunna fungera, berättar han.
Johnsson började långsamt och försiktigt med träning på is och det kändes ganska bra. Han började vara med på lagets träningar mer och mer och till slut var det dags för match.
– Jag ville vara med och spela och hjälpa laget och tog beslutet att spela mot Färjestad borta den 26 oktober i höstas. Det kändes ganska bra efteråt, bara något stelare på träningen efter. Sedan kom matchen mot MODO några dagar senare och redan då kände jag att problemen började komma tillbaka. På träningen dagen efter kunde jag inte vara med, kände efter på ett eget skridskopass och insåg att jag var tillbaka på ruta ett igen, berättar han och fortsätter:
– Då kände jag att jag inte orkar mer. Jag har rehabiliterat de senaste två-tre åren från och till och det blev aldrig riktigt bra. Att fortsätta vore att göra kroppen en björntjänst samtidigt som det helt enkelt inte fungerade.
– Det var riktigt tufft, det ska jag inte sticka under stol med, säger Johnsson.
Inga fingrar emellan - skadorna avlöste varandra
Om man tittar på hur många matcher Johnsson spelat under säsongerna så har han egentligen ingen hel säsong med 55 matcher utan han har alltid tvingats stå över ett koppel matcher varje år. De olika skadorna har varit många.
– Det är sånt man får räkna med om man tar in en spelare som spelar fysiskt större delen av matchen. Man kan inte räkna med att spelaren håller för 55 matcher. Det är bara att kolla på liknande spelartyper som Sanny, Frögga och Tollefsen. Det blir lite bortfall. Sen har kanske jag haft lite mer tyvärr, menar han.
Johnsson i handgemäng med bland andra Ole-Kristian Tollefsen. (Foto Simone Syversson Pic Agency)
– Kroppen höll ihop i början av karriären men skadorna kom varefter, säger han och börjar räkna upp.
– Brutna fingrar, hjärnskakning, diskbråck i nacken etc. Diskbråcket härjade under några år men det fick jag ändå bukt med hyfsat. Det var aldrig helt bra men ändå så att jag kunde spela med det.
– Sen började ljumskbekymren och då gjorde läkarna bedömningen att det kunde komma från höfterna. I efterhand var det kanske inte bäst beslut utan jag började få ont i dom också. Ljumskproblemen kvarstod och tillslut gick ljumsken av, den var som en fiolsträng ungefär. Efter det blev den aldrig riktigt bra, säger Johnsson.
Det går inte att misstolka hans besvikelse över att inte kunna spela ishockey mer och leva det liv han såg sig själv leva i flera år till.
– Det var ett jävligt tufft beslut alltså!
Du är inte lastgammal än och hade sett dig själv spela i flera år till? – Ja absolut, det är den här livsstilen jag växt upp med och den livsstilen jag ville leva i så länge som möjligt. Det tog inte abrupt slut men det var otroligt tufft ändå och är fortfarande. Jag kan liksom inte kolla på hockey som det känns idag, berättar den hårdföre backen.
Hann ändå vara med om mycket
Johnsson spelade i Färjestad fram till dess att de lade ner sin juniorverksamhet 2002. Efter det flyttade han till Mora och spelade både i HockeyAllsvenskan och i klubbens J20-lag den därpå följande säsongen.
Hur kommer det sig att det blev just Mora i det läget?
– Sista året i Färjestads juniorlag hade vi Tomas Montén som tränare. När det lades ner stack han tillbaka till Mora och då frågade han mig om jag ville följa med eftersom han visste att jag inte var speciellt nöjd med situationen och inte så sugen på att spela division 1 hockey med Skåre. Så jag bestämde mig för att följa med upp dit och gå sista året i skolan där. Det är verkligen inget jag ångrar idag. Jag fick flytta hemifrån på köpet och fick ta eget ansvar även på så vis, berättar han.
Ett par år efter det gick Mora upp i SHL och glädjen var naturligtvis stor. Johnsson var fortfarande ung och lagom till klubbens första år i högsta ligan var det lockout i NHL. Konkurrensen blev stenhård om backplatserna med spelare som Andreas Lilja, Marko Kauppinen och Pavel Skrbek i laget. Han kände att han behövde ett år till i HockeyAllsvenskan och det blev precis så bra som han hade tänkt sig.
– Jag hade ett jättebra år i Troja och utvecklades mycket. Sen åkte jag tillbaka till Mora och spelade några år i SHL.
Då var Johnsson ordinarie i laget under tre års tid. Sista året degraderades klubben från SHL och då bar flyttlasset hela vägen till Luleå.
– Jag flyttade till Luleå dels för att få fortsätta spela i SHL, men en starkt bidragande orsak var också att Roger Rönnberg ringde. Vi hade ett riktigt bra snack och han undrade om jag ville komma till dem och spela. Att gå dit var kanske en ännu större omställning än när jag gick till Mora.
Karriären tog fart på allvar
Karriären fortsatte 110 mil hemifrån och det var där genombrottet kom och spelstilen satte sig.
– Jag började spela mer fysiskt. Jag gillar den hockeyn och mentaliteten i Luleå. Att komma dit passade mig utmärkt och det var en grymt rolig tid, berättar han.
– Det var i Luleå jag började förstå hur jag skulle spela för att få mer istid och för att kunna ta nästa steg i utvecklingen. Jag förstod att jag behövde nischa mig lite mer.
Johnsson blev mer och mer noggrann med det fysiska spelet. En mot en dueller i egen zon, att alltid gå vinnande ur situationerna, vinna pucken och spela enkla förstapass. Han märkte att så länge han gör det är lagledningen ganska nöjda med honom.
Efter tre år i Luleå blev den sista anhalten i spelarkarriären Frölunda dit han anlände 2011.
Johnsson trivdes och spelade sin bästa ishockey i både Luleå och Frölunda. (Foto: Per Friske, Pic-Agency)
– Jag kände att jag ville ta nästa steg i karriären. När jag kom tillbaka efter nackskadan det sista året i Luleå hade det gått riktigt bra. Jag spelade mycket i slutspelet och tyckte att jag spelade min allra bästa hockey då. Vi hade också fått barn och kände att vi ville komma närmare hem till släkten, berättar han och fortsätter:
– Det var häftigt att komma till en storklubb, speciellt för mig som växt upp med den rivalitet som finns mellan Färjestad och Frölunda. Staden, Scandinavium och hela den biten kändes ruskigt utmanande. Frölunda var i det läget i startgroparna till att skapa något nytt efter att det hade gått knackigt under några år. Det kändes som att jag ville vara med på den resan.
En sann idrottare som älskar ishockey
Hur det gick sen har vi redan gått igenom. En trist avslutning för en spelare som uppenbarligen älskar sporten och livsstilen.
Vad kommer du sakna mest? – Det är samma saker som brukar komma upp när spelare lägger av. Det är tugget i omklädningsrummet, att få vara delaktig i en grupp som åstadkommer saker tillsammans. Det är massor egentligen, känslan av att ha gjort en bra match och att laget vinner. Det är som att stå på toppen av ett berg. Jag tror att det är svårt för folk att förstå som inte själva har varit med om det. Det är en sådan oerhörd eufori man får ut, självbelåtenhet och sådant som inte går att uppnå i vardagslivet. Det är mycket därför jag har kämpat så länge för att komma tillbaka för att kunna uppleva detta igen, berättar han känslosamt.
Om du tänker tillbaka, vad är du mest stolt över och vad minns du bäst från din karriär? – Tiden då jag kom tillbaka från nackskadan i Luleå och första året i Frölunda. Jag spelade bra och fick även testa på att spela i landslaget, säger han utan betänketid och fyller direkt på:
– Att gå upp i SHL med Mora var såklart också väldigt stort.
Johnsson tänker efter lite till och utvecklar:
– Det finns mycket jag känner mig stolt och glad över. Fans har hört av sig med uppskattning, jag har aldrig fått sparken av en klubb och alltid blivit erbjuden nya kontrakt så på något sätt har jag gjort det bra och varit omtyckt. Jag hoppas att folk sett att jag alltid försökt göra mitt yttersta och allt för laget.
Du blev tidigt i din karriär draftad av Calgary Flames, var det någon gång aktuellt med spel i nordamerika? – Ja det var lite på gång vid ett tillfälle när jag spelade i Mora. Det kom aldrig så långt som till kontraktsförslag utan rann ut i sanden. Om det är något jag ångrar lite så är det kanske att jag aldrig åkte över och testade. Jag tror att spelstilen hade passat ganska bra, resonerar han.
Vad kommer du sysselsätta dig med nu?
– Jag blev för bara ett par veckor sedan erbjuden jobbet som huvudtränare för Frölundas J18-lag och tackade ja. Det ska bli riktigt spännande och är något helt nytt för mig.
Kan en tränarkarriär vara något för Pierre Johnsson? – Vi får se. Det är på ett så pass tidigt stadium än så länge, men det har hittills varit betydligt roligare än jag trodde. Kul också att jag kommer få vara kvar i hockeymiljön där det handlar om att vinna. Det är något som driver mig. Det tilltalar mig också att få vara med och peta i de unga spelarnas hjärnor och få dem att prestera bättre, säger han.
Hur bra koll har du på dina tidigare lag? – Frölunda kommer jag att följa noggrant. Det blir lite per automatik eftersom jag kommer jobba inom föreningen och alltid är på plats.
– Luleå följer jag också fortfarande. Det är ganska många kvar i laget från min tid där uppe så det blir också lite naturligt. Även Mora tycker jag är kul att kolla till ibland.
Så lite koll har han allt på sina tidigare lag, slitvargen Pierre Johnsson.