En spelarkarriär: Tomi Kallio

Det finns spelare som gör stora avtryck var de än befinner sig - i omklädningsrummet, på isen, i skytteligor, bland motståndarna, på de stora internationella scenerna och i historieböckerna.

Tomi Kallio är definitivt en sådan spelare, en riktig vinnare, omtyckt och respekterad av alla och en person som förgyllt SHL från första sekunden sedan han debuterade i Frölunda borta mot Djurgården den 25 januari 2003. Han gjorde mål direkt och det var bara början på en synnerligen framgångsrik SHL-karriär.

I början av maj aviserade Kallio att han spelat sin sista match i SHL och att han nu flyttar hem till Åbo i Finland.

– Det känns fortfarande lite overkligt att jag fick avsluta med guld. Jag visste att klubben gick spikrakt uppåt och jag hade känslan av att Växjö skulle vinna snart, men frågan var ifall jag skulle hinna vara med på det. Därför var det som en dröm att vinna med Växjö på det här sättet, berättar han.

Kallio med LeMat-pokalen den 23 april 2015. Foto: Joel Marklund / Bildbyrån

Drillades stenhårt som junior

Att avslutningen i Växjö kläddes i guld vet vi, men det startade i Åbo för den 38-årige skarpskytten. Kallio har TPS som moderklubb, spelade i klubben genom junioråldern och debuterade i Liiga säsongen 1995/1996. Säsongen efter gjorde han sin första hela seniorsäsong.

– Det var en väldigt speciell tid i Åbo som formade mig och som har betytt väldigt mycket. Klubben hade alltid bra lag med hård konkurrens, och när jag kom upp var det Vladimir Yurzinov som tränade, minns han tillbaka och fortsätter:

– Jag kände mig lyckligt lottad som fick vara med där. Han utvecklade mig enormt mycket, och jag har svårt att se att det finns någon tränare i världen som var mer krävande än honom. Det var en sjukt tuff tid, vi tränade stenhårt och spelade kanske 30 matcher innan säsongen ens hade börjat. Det säger bara en del om hur det var, men det var träning i minst fyra timmar varje dag.

Kallio beskriver en väldigt tuff tid under Yurzinov, som tidigare ledde lag som Dynamo Moskva och Dinamo Riga under 70- och 80-talen, men att han var stark nog att klara av det och att ta en plats i TPS för spel i Liiga. Han var dessutom ung och en egen produkt vilket gjorde det än mer speciellt.

– Vi spelade två finaler med Yurzinov och förlorade bägge innan det kom in en annan person jag har mycket att tacka för - Hannu Jortikka. Han var också krävande och lyfte mig till en ny nivå. Det var en viktig tid. Vi spelade två finaler till med honom och vann bägge, så på något vis fick jag otroligt bra grund för karriären i TPS med två tränare som verkligen skolade mig, både som spelare och som person. Utan dem tror jag inte att jag hade haft en så pass lång och framgångsrik karriär, menar Kallio.

Han spelade alltså fyra finaler i Finland på sina fem första säsonger vilket gjorde att han fick vinnarmentaliteten och lärde sig att sätta ribban högt. Under den sista säsongen i TPS, 1999/2000, kom det riktiga genombrottet med 53 poäng på 50 matcher och det andra raka guldet.

Vladimir Yurzinov och Hannu Jortikka, två betydelsefulla tränare för Kallio. Foto: Richard Nilsson, Bildbyrån

Nya lärdomar i nordamerika

Vid det här laget hade han låtit tala om sig på andra sidan Atlanten och Atlanta gav honom ett kontrakt.

– Jag hade en kanonsäsong i TPS och kom till Atlanta som var ett nytt, och inte så jättebra lag. De ville verkligen ha över mig och jag kände att jag ville ta chansen. Trots att vi absolut inte hade något allstarlag den första säsongen gick det bra för mig och jag var nöjd, kanske lite för nöjd, säger han och utvecklar:

– Andra säsongen blev svårare. Jag spelade hela tiden uppe i NHL, men åkte på två hjärnskakningar som bidrog till att jag hade ett tuffare år.

Kallio erbjöds trots det ett nytt envägskontrakt och han tyckte att han var bra förberedd efter en bra försäsong med hyfsat mycket mål och poäng. Känslan var att han kunde hitta tillbaka till sitt spel från första säsongen, men Atlanta fick en otroligt tuff inledning på säsongen.

– De kände nog att de ville markera lite och skicka mig till AHL. Jag protesterade och sa att jag inte skulle åka och min agent stöttade mig. Jag trodde att det kanske skulle ta en vecka att bli trejdad men det tog sju, berättar han.

Kallio var utan lön och fick träna på is själv, men efter sju veckor blev det Columbus. Där blev det bara tolv matcher innan han trejdades igen, den här gången till Philadelphia.

– Där spelade jag i fjärdekedjan med Donald Brashear och Todd Fedoruk. Deras General Manager Bobby Clark kallade in mig på kontoret. Han sa att jag fick stanna, men att de kände att jag kanske inte njuter av att spela fyra minuter per match. Jag kände samma sak och bestämde mig för att börja leta efter ny klubb.

"Jag var så jäkla spelsugen!"

En minst sagt rörig säsong skulle ändå avslutas på bästa sätt. Kallio hade en hel del anbud att välja på, men efter att ha pratat en del med Fredrik Norrena, Conny Evensson och Christer Kellgren bestämde han sig för att skriva på för Frölunda.

–Jag fick en känsla av att Frölunda skulle vara rätt klubb för mig, och jag är nöjd över att jag gjorde det valet. Jag hade kanske kunnat spela i NHL lite längre men med facit i hand är jag väldigt glad över att jag vågade ta beslutet att gå till Frölunda.

I Sverige återstod tio omgångar att spela när Kallio anslöt till göteborgarna i slutet av januari. Han kastades mer eller mindre direkt från flyget in i hetluften borta mot Djurgården. Poängen trillade in med rask takt och han stannade på 14 poäng på tio matcher.

I slutspelet var han bäst av alla och vann poängligan överlägset med sina 16 poäng. Han vann både assist- och målligan och satte bland annat det avgörande målet som gav guldet i förlängningen hemma i ett fullsatt och kokande Scandinavium.

Kallio (närmast) har precis avgjort och säkrat guldet. Foto: Niklas Larsson, Bildbyrån

– Jag var så jäkla spelsugen när jag kom och ville visa vad jag kunde efter tiden i NHL och en minst sagt speciell säsong. Det blev riktigt bra till slut och en drömupplevelse att vinna det första guldet i Göteborg på 38 år och det första sedan Elitserien/SHL bildades, beskriver han den första tiden och utvecklar:

– Det kändes rätt redan från dag ett, mycket tack vare att jag fick spela med Niklas Andersson och Jonas Johnson som jag hade koll på sedan tidigare genom landslagen. Ronnie Sundin och Magnus Johansson spelade bakom oss och dessutom var publiken helt fantastisk.

Din debuttid i Frölunda, med facit i hand, hur tror du att den tiden spelade in på resten av din framgångsrika karriär i Frölunda och i SHL?

– Den spelade säkert en stor roll för resten av min karriär. Det var så klart en liten chansning att välja Frölunda och Sverige, jag hade kunnat välja TPS eller Jokerit där jag kände att jag kunde leverera. Jag hade bra självförtroende och kände att jag kunde lyckas, men det är klart att det hade sett annorlunda ut om jag inte hade lyckats så bra direkt, säger han.

Spelade i en legendarisk kedja

Tomi Kallios tid i Frölunda förknippas ofta med den fruktade kedja han bildade med Niklas Andersson och Jonas Johnson. Trion kamperade ihop under många år och oavsett lagledning så särade man inte gärna på dem.

– Andersson slutade samtidigt som jag gick till Växjö. Johnson slutade lite tidigare men gjorde comeback, så man kan nästan säga att jag spelade hela min frölundakarriär med dem, säger Kallio innan han smått lyriskt beskriver tiden i succékedjan:

– Alltså dom två, att spela med dem, det var magiskt. Det var oerhört bra kemi mellan oss och jag är lyckligt lottad över att ha fått spela ihop med dem. Visst går det att göra en del själv, men i dagens hockey är man ganska beroende av att ha bra spelare runt omkring sig och kemi med kedjekompisarna.

Under ett flertal år var det dessa herrar som prenumererade på de översta platserna i den interna poängligan. Kallio själv var aldrig sämre än trea i den ligan under alla år i Frölunda, om vi bortser från den korta säsongen när han kom till klubben 2003.

Lika glad som Kallio är att ha haft Jonas Johnson och Niklas Andersson som kedjekamrater, lika glada är de att ha haft Kallio vid sin sida. Foto: Niklas Larsson, Bildbyrån

Slutet på ett kapitel, början på ett annat

Kallios kontrakt med Frölunda gick ut 2011 och då valde klubben att inte förlänga med ikonen, något som tog hårt på honom.

– För att vara helt ärlig trodde jag att jag skulle få spela hela min karriär ut i Frölunda. Vi vann två guld och spelade en final till. Jag levererade och var etta eller tvåa i den interna poängligan varje år och visade bra exempel för alla, både på och utanför isen. Därför kom det som en chock för mig att de inte förlängde med mig, det var ett slag i ansiktet. Jag hade väldigt svårt att acceptera det, eftersom jag var där så lång tid. Men alla kan inte gilla en och det kom nog in personer i ledningen som inte tyckte att jag skulle vara bra för Frölunda, säger han och berättar mer:

– Det var en jäkla chock och jag tycker fortfarande att det var fel. Om det var något positivt så var det att jag fick oerhört fin respons av fansen och göteborgare, det rör mig fortfarande. Förra veckan flög vi till Turkiet och då kom det fram två killar från Göteborg och sa att de fortfarande tycker att Frölunda gjorde fel som inte förlängde, det värmer mig mycket.

Men säg det onda som inte har något gott med sig. Karriären i Frölunda kanske var ett avslutat kapitel, men då tog Växjö kontakt och presenterade en framtidsvision som imponerade på Kallio.

– Jag träffade Henrik Evertsson och vi pratade i ett par timmar. Jag fick ett bra intryck av hur de planerade för framtiden, framförallt de första två åren för vilka jag senare skrev kontrakt, och jag fick samma känsla som när jag bestämde mig för Frölunda. Jag skulle värvas för att visa vägen, vara en nyckelspelare och att etablera Växjö i SHL. Sen kände jag redan då att klubben hade ambitionen att spela om guld, vilket gjorde mig väldigt intresserad.

Kaptensrollen kallade för Kallio

Kallio har under säsongen åkt runt med ett "C" på bröstet av sin växjötröja. Det var första gången i karriären han var kapten för sitt klubblag och hur det gick - ja det vet vi sedan några veckor tillbaka.

Du sa innan säsongen att du kände att Sam Hallam menade allvar när han besökte dig i Åbo för att fråga om du ville bli kapten i Växjö. Hur tyckte du att det var att vara kapten så här efteråt?

– Jag har alltid velat vara med och bestämma och jag har alltid haft en bra relation med de jag spelat med och jag har alltid kunnat känna laget lite på pulsen, både när det stämmer och inte stämmer. På så sätt var det inte så stor skillnad, men samtidigt var det lite mer jobb för mig som kapten när det knackade lite i spelet i november och december. Jag fick tänka lite större, inte bara hur det kändes för mig utan hur det kändes för hela laget och sedan ha kommunikation med tränarna.

Fokuserad kapten. Foto: Joel Marklund / Bildbyrån

Kallio var i stort sett aldrig skadad och missade nästan inga matcher. Han höll en jämn och bra poängproduktion alla säsonger och höjde sitt spel ytterligare när det vankades slutspel. Hans prestationer där är fantastiska med 87 poäng på 108 slutspelsmatcher, varav 79 poäng på 82 slutspelsmatcher för Frölunda.

Hur har du kunnat hålla en så jämn och bra nivå utan några egentliga dippar?

– Grunden från Åbo har hjälpt mig väldigt mycket i min karriär. Dessutom har jag alltid tagit väl hand om mig. Jag har ätit och sovit rätt, förberett mig inför träningar och matcher på ett proffessionellt sätt samtidigt som jag kräver väldigt mycket av mig själv, redogör Kallio.

Han spelade nio raka världsmästerkap för Finland, men efter det nionde kände Kallio att han helst av allt ville göra en lång karriär i klubblaget. Det slet mycket att förlänga säsongerna med VM-turnering varje år så när han blev uttagen det tionde året tackade han nej.

– Det var ett bra beslut och jag tror att jag har förlängt min karriär lite tack vare det.

Du kan nu summera 13 år i Sverige och SHL, vad skulle du säga har avgjort att det blev så många år i Sverige?

– Det är några saker som sticker ut. Den viktigaste är att jag hela tiden i Sverige känt mig uppskattad och älskad på alla sätt från första dagen av alla jag spelat med, och jag kände även respekt av motståndare. Jag kände att jag trivdes så bra här så jag ville inte flytta till KHL, Schweiz eller något annat bara för att flytta. Jag såg ingen anledning och kände ingen prestige, berättar han.

– För det andra har familjen trivts väldigt bra i Sverige, vilket har spelat en stor roll. Det kan inte bli bättre, att inleda som vinnare i Sverige och att sedan avsluta som vinnare. Samtidigt känns det lite vemodigt att avsluta i Sverige där jag har trivts så fantastiskt bra och där jag har tyckt om ligan väldigt mycket.

TPS eller inte TPS - det är frågan

Huruvida spelarkarriären helt är avslutad är inte riktigt bestämt ännu. Moderklubben lockar och visst kittlar det lite i hockeyälskande Kallio.

– Jag har inte riktigt bestämt mig än. Vi har förstås pratat om det många gånger, men jag vill vara ärlig både med mig själv och mot TPS. Jag kommer att spela om jag verkligen får den känslan att jag kommer att kunna hjälpa laget. Får jag den känslan så spelar jag, annars inte. Nu kommer jag ha några veckor på mig att känna efter och att fundera.

Men det lockar en del att sluta cirkeln?

– Ja, lite grann så klart. TPS har haft det tufft de senaste 7-8 åren och på något vis tror jag att jag kan hjälpa till en del. Det talar för att jag ska spela, samtidigt som det finns annat som talar för att jag inte ska det, avslutar han.

SHL.se gratulerar till en fin karriär och levererar ett stort tack till Tomi Kallio för alla minnesvärda ögonblick.