En spelarkarriär: Mikael Samuelsson

Mikael Samuelsson är född och uppvuxen i Mariefred en bit utanför Stockholm. Han influerades till att börja med ishockey redan i ung ålder tack vare sin två år äldre bror Mathias som spelade i den lokala föreningen IFK Mariefred.

Samuelsson visade tidigt att han var talangfull, men ratades i yngre ålder till att få spela Folksam Cup för distriktslag. Något som Samuelsson tror berodde på att han tillhörde en mindre förening.

– Jag var 15 år när fick chansen att gå till Södertälje och det var lite taktiskt av mig. Året innan spelade jag fortfarande i IFK Mariefred och kom inte med i Folksam Cup. När jag väl lämnade för Södertälje blev jag året efter uttagen i TV-pucken, berättar Mikael Samuelsson.

Var det viktigt för dig att komma med i TV-pucken?

– Nog var det viktigt alltid. I den åldern var jag riktigt stolt och jag kommer fortfarande ihåg när jag fick samtalet.

Även om Samuelsson lyckades komma med i Södermanlands TV-pucklag hade han en tuff tid inledningsvis i sin nya klubb. Det kanske är svårt att tro idag, men Samuelsson var kortväxt i yngre ålder och fick kriga ordentligt för att kunna hävda sig på isen.

– Det var tungt några perioder där jag fick tampas väldigt mycket i de nedre regionerna av lagen. Det lossnade sedan i A-juniorerna när jag började växa under 17-18 års åldern.

En ung Mikael Samuelsson under tiden i Södertälje. Foto: Bildbyrån

När Samuelsson började att få ordning på sin kropp började han klättra i rangordningen hos ungdomstränaren och till säsongen 1995/1996 fick han för första gången prova på spel i Södertäljes A-trupp.

– Vad stort, tänkte jag då. Så har det varit hela min karriär, att jag har blivit väldigt förvånad när jag väl fått chansen.

Laget gick som tåget i dåvarande division ett och senare Allsvenskan innan laget ställdes, bäst av fem matcher, mot Brynäs i ett kval till SHL.

– De hade ett fantastiskt lag och var egentligen tippade att gå för guldet. Istället hamnade de i ett kval mot oss i bäst av fem matcher och vi lyckades vinna den matchserien. Då svävade jag på moln för ingen trodde vi skulle rå på dem ens i en match.

De kommande två åren var tuffa för Samuelsson och han lånades ut till Nyköpings HK i division ett. I november första året var han dock tillbaka i laget och bildade kedja med två andra ungtuppar i Joakim Eriksson och Jörgen Bemström. Laget hade dock svårt att etablera sig i SHL och fick kvala sig kvar redan det första året. Andra säsongen lyckades laget inte upprepa bedriften och degraderades till HockeyAllsvenskan.

– Det gick tungt i SHL både för mig och för klubben och när vi åkte ut valde jag att röra på mig, säger Samuelsson.

Provade vingarna i Frölunda

Ett helt nytt liv väntade nu för Samuelsson som tidigare endast flyttat från barndomshemmet i Mariefred till Södertälje, en sträcka på drygt två och en halv mil. Göteborgslaget Frölunda hade fått upp ögonen för Samuelssons kvaliteter och erbjöd ett kontrakt. Frölunda leddes på den här tiden av Tommy Boustedt och hade ett riktigt vasst lag, men för ”Samme” gick det inget vidare och han hade svårt att anpassa sig till sin nya miljö.

– Det var första gången jag flyttade hemifrån på allvar. I den här vevan träffade jag också min blivande fru och hon flyttade till USA. Det var en rörig men lärorik tid. Jag kom inte in i det riktigt, fick inte spela mycket och kände att jag var tvungen att flytta på mig för att det inte skulle hämma min utveckling, berättar Samuelsson.

Tillsammans med Frölundas klubbledning tog han beslutet att det var bäst att bryta kontraktet. Runt jul var han tillbaka i Södertäljes organisation.

Väl tillbaka i sin tidigare klubb föll bitarna på plats och Samuelsson presterade bra hockey. Han gjorde 23 poäng på 18 matcher och hade fått den nytändning som behövdes för att på nytt försöka att ta sig an spel i SHL.

– Det var ett bra beslut att komma tillbaka till Södertälje. Jag fick mycket speltid. Efter den säsongen kände jag att jag var mycket mer redo än tidigare för att ta en ny chans.

Samuelsson badade av förklarliga skäl inte i erbjudanden från klubbar. Den svaga säsongen med Frölunda hade satt sina spår, men till slut visade Brynäs intresse och erbjöd ett kontrakt. En ganska svag grundserie följdes upp av ett fantastiskt bra slutspel där facit blev nio poäng och sju mål på elva matcher. En riktigt bra poängskörd från en spelare som under den här tiden mest var hyllad för sitt spel i boxplay och mot motståndarnas bästa kedjor.

Samuelsson poserar med brynäströjan efter sin övergång. Foto: Bildbyrån

– Jag hade verkligen ett kanonslutspel där allt gick in för mig. Roger Melin som tränade laget då, gav mig ett stort förtroende och det hjälpte att bota mitt sargade självförtroende, säger han.

"Där borta vill de se att man presterar när det gäller"

Succén i slutspelet hade inte gått obemärkt förbi utan NHL-laget San Jose Sharks, som draftat honom drygt två år tidigare, var nu intresserade av hans tjänster. Samuelsson med ett otroligt starkt slutspel på i ryggen erbjöds ett kontrakt.

– Jag frågade min lagkamrat, amerikanen Tom Bissett, vad han tyckte att jag skulle göra. Han sa att jag inte skulle tveka en sekund och att en en sådan här chans dyker kanske aldrig upp igen, berättar Samuelsson och fortsätter:

– Jag var väldigt överraskad att jag skulle få chansen att åka och spela i Nordamerika. Slutspelet med Brynäs blev mitt genombrott och där borta vill de se att man kan prestera när det verkligen gäller. Jag har hört efteråt att det var därför de värvade mig.

Fylld av självförtroende och med rätt inställning bibehöll Samuelsson den fina formen i Nordamerika. Samuelsson imponerade stort i AHL-laget Kentucky Thoroughblades och stod för 78 poäng på 66 matcher. Hans fina insatser i farmarlaget gjorde att han vid fyra tillfällen, under sitt debutår i Nordamerika, fick chansen i NHL.

– Jag var fortfarande lika överraskad varje gång jag fick chansen. Det var några killar i laget som sa att om jag fortsatte så här så skulle jag ha en riktigt fin karriär. Jag var fylld av självförtroende och hade min framtida fru med mig den här gången vilket gjorde att allt runt omkring fungerade bra.

San Jose var under den här tiden ett av de bättre lagen i ligan och det var svårt för Samuelsson att ta en ordinarie tröja i laget och efter sin första säsong tradades han tillsammans med en annan lagkamrat till New York Rangers. En klubb som hade tre riktiga superstjärnor i laget i Eric Lindros, Pavel Bure och Mark Messier.

– När jag tittade mig omkring i omklädningsrummet tänkte man nästan, vad fan gör jag här? Jag hade inte råd att bo på Manhattan, vilket var synd. När jag var där var jag så fokuserad och bara levde och andades hockey. När jag ser tillbaka på det önskar jag att jag kanske hade njutit lite mer av stunden.

En fokuserad Samuelsson i New York Rangers. Foto: Niklas Larsson/Bildbyrån

Kontraktslös efter tunga år

De kommande två åren skulle bli tunga för "Samme" som representerade två klubbar till förutom New York. Inför säsongen 2005/2006 var det lockout i NHL och Samuelsson som var kontraktslös hade ett svårt val att göra.

Att åka till Sverige skulle innebära att han om NHL-lockouten avblåstes, skulle få spela i Sverige resten av säsongen och kanske försaka sina chanser i NHL. Reglerna sade att bara spelare med NHL-kontrakt kunde lämna Sverige om lockouten avblåstes.

– Efter några tunga år kände jag revanschlusta och att jag inte var klar med NHL. Eftersom reglerna från Svenska Ishockeyförbundet var som de var vågade jag inte chansa med Sverige och valde att spela i Schweiz, fast jag egentligen ville hem till SHL.

Samuelsson hamnade i Genéve-Servette och tog varje dag som den kom. Efter någon månad och tolv matcher i den schweiziska ligan blev dock längtan på en återkomst till SHL och Södertälje för stor.

– Jag satt där nere i Schweiz och tänkte. Vad gör jag här? Det är riktigt bra drag i Sverige nu. Jag tog en chansning och kom hem till Södertälje.

Chansningen från Samuelsson gick hem för lockouten i NHL varade hela säsongen. Väl hemma i Sverige igen fick han en stor roll och den istid han behövde efter sina några tunga år i Nordamerika. I Södertälje spelade flera andra NHL-stjärnor i laget och tillsammans med Samuelsson skapade de ett slagkraftigt lag.

Även poängmässigt gick det riktigt bra och Södertälje som under Samuelssons tidigare sejour varit ett bottenlag och åkt ur SHL, var nu klart för slutspel.

– Vilket år det var i SHL, det var fantastiskt drag om ligan och jag behövde verkligen det där året, utbrister Samuelsson.

Samuelsson i kamp med Färjestads Sheldon Souray under lockout-säsongen. Foto: Sören Andersson/Bildbyrån

"Det där var en udda grej alltså"

Laget besegrade något överraskande en av toppkandidaterna, Linköping, i kvartsfinal och ställdes i semifinal mot Färjestad. Där räckte laget inte riktigt till och förlorade med 4-0 i matcher mot karlstadlaget.

– Jag tyckte att både Zdeno Chara och Sheldon Souray kom undan med allt de gjorde och de två kunde ha fått en utvisning i varje byte, men det fick de så klart inte. Vi var trots 4-0 i matcher inte chanslösa som siffrorna kanske säger.

Under julen samma år fick Samuelsson göra landslagsdebut och på våren väntade hans första VM med Tre Kronor. Samuelsson imponerade stort och gjorde nio poäng på åtta matcher.

– Det var ett riktigt bra år för mig med allt. VM blev ett form av skyltfönster för mig.

Trots hans imponerande insatser i VM dröjde det långt in på hösten innan någon NHL-klubb visade konkret intresse och Samuelsson tvingades till andra metoder för att få speltid inför den stundande säsongen.

– Ja det där var en udda grej alltså. Under hösten skrev jag på ett helgkontrakt två helger i rad för Rapperswil. Jag skrev på kontraktet på fredagen och spelade match lördag och söndag under två helger i rad, berättar Samuelsson.

Precis innan han skulle sätta sig på flyget och göra sin tredje resa till Rapperswil blev Samuelsson klar för Detroit Red Wings och han skrev på kontraktet en vecka innn NHL-säsongen 2005/2006 startade.

– Jag halkade verkligen in där på ett bananskal. Det var tydligen några som inte höll måttet av deras spelare i fjärdekedjan, förklarar Samuelsson.

– Jag kommer ihåg att jag gjorde mål de första fem matcherna och folk i laget tänkte nog vad är det här för snubbe? Brendan Shanahan kom fram till mig efter sju matcher och sa det var han som förväntas att göra målen.

Samuelsson avlossar sitt fruktade skott för sitt Detroit. Foto: Nils Jakobsson/Bildbyrån

Innan Samuelsson kom till Detroit hade Samuelsson de tidigare åtta åren i sin karriär spelat för 10 olika klubbar. Nu väntade Detroit, en klubb som skulle bli hans hem under en längre tid.

Ny roll och ädla medaljer

Debutsäsongen i Detroit skulle bli en stor succé för Samuelsson. Tidigare under karriären hade Samuelsson mest spelat i lagens tredje- och fjärdekedjor och haft ett defensivt ansvar. I boxplay och mot motståndarlagens bästa kedjor användes han för sin stora arbetskapacitet och vilja. Under tränaren Mike Babcock skulle dock Samulsson få en mer offensiv roll.

När den första säsongen i Detroit var färdigspelad hade Samuelsson noterats för 45 poäng på 71 matcher och var en av fem pjäser i Detroits powerplayuppställning tillsammans med storstjärnorna Steve Yzerman och Brendan Shanahan. Poängskörden var dessutom hans högsta siffra sedan debut-säsongen i Nordamerika och i AHL-laget Kentucky.

– Jag tror det handlar om att jag innan säsongen med Detroit fick spela powerplay i VM. Någon i Detroit måste nog ha sett att jag kunde spela offensivt också. Om man inte är en utpräglad målskytt får man början långt ner i hierarkin och jobba sig uppåt. Jag kände att jag var bekväm med situationen och självförtroendet var mycket värt.

2006 skulle bli en säsong att minnas för Samuelsson. Detroit vann hela ligan, men åkte ut tidigt i slutspelet. Det spelade dock mindre roll, när året var slut hade Samuelsson vunnit både OS-och VM-guld med Tre Kronor.

Samuelsson med OS-guldet runt halsen 2006. Foto: Daniel Nilsson/Bildbyrån

– Det var en helt otrolig känsla. Som liten grabb såg jag när folk firade på Sergels torg. Att få komma hem och fira det med folket och ta emot jublet kändes minst lika stort som att vinna på plats, berättar Samuelsson.

Fylld av självförtroende med två skinande guldmedaljer runt halsen vände Samuelsson hem till Detroit. Under sitt tredje år i klubben skulle Samuelsson till slut få lyfta Stanley Cup-bucklan efter att ha slagit hans tidigare klubb Pittsburgh i finalen.

– Självklart var det en enorm glädje, men jag kände mig ganska tom. Man var extremt trött, jag kommer ihåg att pokalen var riktigt tung, men det kanske handlade om att jag var så trött efter säsongen.

I och med guldet hamnade Samuelsson tillsammans med en skara av få ishockeyspelare som vunnit VM,- OS-guld och Stanley Cup.

– Jag hade aldrig hört talas om den där trippelguldsklubben tills Crosby slog sin in i den, då var det mycket snack om den, men det är så klart stort att jag har lyckats vinna alla de tre.

Ratades till hemma-OS

Året efter gjorde Samuelsson för första gången sedan juniortiden sin fjärde raka säsong i en och samma klubb när han gjorde sig redo för en ny säsong med Detroit. En säsong som skulle bli hans sista i klubben för den här gången. Samuelsson kände att han hade fastnat i ett fack i lagets andra och tredjekedja och ville ha en ny utmaning och större roll. Valet föll till slut på det kanadensiska laget Vancouver Canucks.

Samuelsson med Daniel Sedin under tiden i Vancouver. Foto: Joel Marklund Bildbyrån

– I Vancouver stämde det mesta, det var en fantastisk stad, kanske den finaste staden jag någonsin bott i, ett ambitiöst lag och bra lön dessutom. Hockey i Kanada är något helt annat, när laget gick bra kändes det som att hela staden följde de 20 spelarna som spelade i laget.

I Vancouver var Samuelsson förankrad i lagets andrakedja, men fick titt som tätt spela i klubbens förstalina tillsammans med bröderna Sedin. Samuelsson tackade för förtroendet och gjorde 53 poäng, hans bästa notering någonsin i NHL.

Nu väntade ett nytt OS, denna gång i hemstaden Vancouver. Men inte för Samuelsson som av förbundskaptenen Bengt-Åke Gustavsson ratades till truppen.

– Jag blev riktigt förvånad och var förbannad ett bra tag efteråt. Jag tycker att jag förtjänade att vara med. De borde ha kunnat ha sagt något till mig eller förvarnat på något sett istället för att man ska få läsa om det i tidningarna. Jag tycker att det borde ha varit en bättre dialog mellan de som var aktuella, förklarar Samuelsson.

Samuelssons sista tre säsonger i NHL blev mycket skadefyllda och han gjorde bara 84 matcher totalt som innefattade spel i Vancouver, Florida och Detroit.

Redan innan det sista året i Detroit hade "Samme" och hans familj funderat på att flytta hem till Sverige. Att flytta runt ännu en gång i USA eller Kanada var uteslutet. Nu återstod beslutet att flytta hem och sluta med ishockeyn eller att flytta hem och spela hockey. Den klubben som skulle landa Samuelssons signatur skulle skatta sig lyckliga över det faktum att få hem en spelare av hans kvaliteér till laget.

– Att flytta hem och lägga av med hockeyn samtidigt kändes som två alldeles för stora beslut att ta. Jag ville undvika att ta två så betydande val under samma år.

Samuelssons tröja i omklädningsrummet inför återkomsten i SHL. Foto: Joel Marklund/Bildbyrån

I Sverige återfanns nära vännen Joakim Eriksson i Djurgården som Samuelsson växt upp med och spelat med i Södertälje. Vännerna hade tidigare pratat om att om tillfället att spela ihop igen dök upp så skuelle de ta chansen.

– Hade inte Jocke varit i Djurgården hade jag nog funderat ännu en vända på hur jag skulle göra.

Djurgården som efter två år i HockeyAllsvenskan var tillbaka i SHL hade ett mycket ungt lag till sitt förfogande, Samuelsson skulle med sin rutin och sina spetskvaliteér vara en viktig kugge för att klubben skulle lyckas hålla sig kvar i SHL.

Samuelsson lyckades, trots lite skadebekymmer riktigt bra i klubben och gjorde 26 poäng på 37 matcher och laget klarade sig kvar i SHL med god marginal.

– Jag kände att jag behövdes och fick ett stort förtroende och det var skönt att få vara viktig för klubben. Jag önskar dock att jag kunde ha gjort ännu bättre ifrån mig.

Vad händer i ditt liv nu?

– Prio ett och två är ett husbygge som vi håller på med. Det ska bli kul att få vara med under hela den resan. Sedan har jag min egen hockeyskola som jag försöker utveckla ännu mer. Jag tycker om att vara bland barn och ungdomar. Sedan vill jag bara ta det lugnt en tid och känna vad jag ska göra framöver, avslutar Samuelsson.

Samuelsson efter sin sista match i karriären den 9 mars 2015. Foto: Andreas L Eriksson/Bildbyrån