En spelarkarriär: Robin Jonsson

Med sitt karaktäristiska leende har backen Robin Jonsson förgyllt SHL-arenorna runt om i landet i flera år. Men nu är en lång, och stabil karriär över. Efter 494 SHL-matcher i Färjestad, Timrå och Luleå tvingades Jonsson lägga av med ishockeyn på grund av ett diskbråck.

Med ett SM-guld, tre SM-silver, två europeiska cuptitlar och 44 landslagsmatcher på meritlistan tar nu Robin Jonssons liv en ny vändning. En vändning som hade kunnat skett mycket tidigare om det inte varit för Jonssons enormt stora hockeyhjärta.

Vi tar allt från början och det var i Bålsta Ishall som allt startade.
– Jag åkte ner med pappa till skridskoskolan en gång i veckan, sen har det växt sedan dess. Det tog fart där, berättar han.

– Jag började som målvakt, men ledsnade och blev forward ett tag. Men sen var det dags för en turnering där vi hade lite backbrist, då satte tränaren mig som back och sen dess har man varit där.

Tiden i Bålsta rullade på för Jonsson som spelade både hockey och fotboll upp till tonåren innan han tillsammans med familjen bestämde sig för att satsa fullt ut på ishockeyn.

Jonsson fortsatte därefter sin karriär i Arlanda innan det var dags att välja gymnasium. Att det skulle bli ett hockeygymnasium för Jonsson var det ingen tvekan om och valet av plats föll sig lika naturligt som valet av sport.

– Det blev Karlstad och hockeygymnasiet där. Det blev en naturlig övergång för mig då min mamma kommer från Karlstad. Dessutom bodde mormor och morfar fortfarande i Karlstad och när man flyttar i den åldern kan det vara skönt att ha släkt och vänner runt sig.

Jonsson gick i gymnasiet samtidigt som han spelade upp sig som hockeyspelare, från Färjestads B-juniorer till A-juniorerna, innan han blev en av de spelare som blev utlånade till Bofors (Nuvarande BIK Karlskoga) i HockeyAllsvenskan.

– Det var väl egentligen där allt började. Vi fick spela på seniornivå och tränaren Leif Strömberg gav oss mycket förtroende, jag fick egentligen spela hur mycket jag ville. Där kände jag att det tog fart ordentligt, att det var realistiskt, att man kunde nå hela vägen inom hockeyn.

"Hoppade av skolan - då kom cancerbeskedet"

Hockeylivet rullade på för Robin Jonsson. Det gick bra i Bofors och han blev ständigt uttagen i juniorlandslagets turneringar. Det gick så pass bra att han hösten 2002 valde att hoppa av skolan för att satsa allt på sporten. Ett beslut som med facit i hand skulle slå väl ut, men just där och då kom beslutet att verkligen sättas på sin spets.

Säsongen i Bofors tog fart, men det blev bara sju matcher. Sen kom beskedet om att Robin Jonsson drabbats av cancer. Ett besked som gjorde att JVM i Kanada för Robin Jonsson var uteslutet.

– Det låter kanske konstigt nu, men det enda som jag var ledsen över då var att jag skulle missa JVM, det var det enda, att jag skulle bränna den möjligheten, berättar Jonsson och fortsätter:

– Men efter ett par dagar kom jag på att det är egentligen skitsamma om jag spelar JVM eller inte, det finns lite annat att prioritera i livet än hockey. Det handlade där om lite större saker än om att spela hockey några månader senare eller inte. Det var en tuff tid.

Hur märkte du det? – Det var min kompis Fredrik Eriksson (nu i Kölner Haie i tyska ligan) som såg det. Vi sommartränade ihop och han märkte att jag hade en knöl på höger underarm. Fram till dess var det inget jag hade tänkt på egentligen.

– Senare under säsongen åkte jag på en tuff smäll och ett ben i höger armbåge gick av och det var tvunget att gipsas. Läkarna tog då beslutet att i samband med armbågsskadan kolla upp knölen på underarmen.

– Det tog väl nån vecka, sen fick jag ett samtal från Karolinska i Stockholm som sa att dom ville ha dit mig på lite fler tester, och efter det fick jag reda på att knölen var en tumör och att det var cancer.

"Du kommer inte spela mer hockey"

Robin Jonsson togs till operation där läkare plockade bort tumören. Efter operationen förklarade handkirurgen för Jonsson att möjligheten att kunna spela hockey igen fanns, men inte på någon högre nivå. En dom som även ortopeden höll med om.

– I det läget när de sa så, då blev det bara sporrande för mig, odödlig som man är. Jag skulle visa dem att det gick. Sen fanns det såklart dagar då man tvivlade på sig själv. Det var ju som att börja om med en helt ny hand, och än idag har jag ju inte full funktion i handen. Min tumme funkar inte som den ska och handleden är ju mer eller mindre stelopererad. Men jag skulle tillbaka, förklarar han.

Robin Jonsson tog sig tillbaka. Hård träning och ren vilja tog honom genom tio månaders rehabilitering för att ens kunna vara med och spela igen. Dessutom på en hög nivå. Inför säsongen 2003/2004 hade Färjestad samlats i Växjö för ett träningsläger och Jonsson var med igen för första gången. Det var en veckas träningsläger, med övernattningar, träning och matcher.

– Jag har varit med och vunnit saker, men matchen vi spelade i Växjö där är fortfarande den bästa matchen. Känslan av att vara tillbaka. Vi mötte nåt tyskt lag, jag kommer inte ens ihåg vilket. Det var ju inget speciellt alls egentligen, men att vara borta en hel vecka på ett träningsläger och spela match igen, det var otroligt skönt. Det var en vecka där jag fick göra allt igen, och kände att jag klarade av det.

Efter den veckan så har Robin Jonsson stegvis tagit sig tillbaka från cancern och idag är han helt friskförklarad. Men det tog totalt sju år.

– Jag var på årliga kontroller som gradvis trappades ner och efter sju år så ringde läkaren och sa att jag inte behövde komma in på någon kontroll utan att han istället skulle friskskriva mig. Så då var det så grönt som det kunde bli. Det blir väl aldrig helt hundra, men man behöver ju inte rota i det där mer än nödvändigt, berättar han.

Ett skönt samtal att få?
–Det var rätt trevligt, det var det. Man har fått lite perspektiv på det när man blivit äldre.

Från Färjestad och vidare i karriären

Efter att Jonsson kommit tillbaka på isen igen så var hockeykarriären i full utveckling framåt. Han blev bofast i Färjestads backuppsättning och presterade bra.

– Det var en fantastisk skola att växa upp i rent hockeymässigt, med dom spelarna som var där då. Det var svårt att få det bättre, så det handlade mest om att titta, lyssna och lära. Jag menar, du kom till A-laget i Färjestad där det var spelare som Jörgen Jönsson, Segei Fokin och Roger Johansson. Det var ju ett lag fullt av etablerade spelare så jag försökte lära mig så mycket jag bara kunde, det var en bra tid.

Jonsson vann SM-guld med Färjestad och belönades så småningom med landslagsspel. Chansen till att sticka utomlands fanns också då St. Louis Blues, som draftat Jonsson, gav honom ett kontraktsförslag, som dock nobbades.

– Under min sista säsong i Färjestad gjorde jag min första landslagsmatch med Tre Kronor. Och det var min största dröm, att dra på mig landslagströjan. Därför tackade jag nej till St. Louis Blues. Jag hade fått höra att jag var nära en landslagsplats så det fick vågskålen att tippa över till att stanna kvar.

Hur känner du kring det idag? – Nog har jag funderat på det lite i efterhand och många frågar och undrar om jag var halvknallig i huvudet när jag tog beslutet, men i det tankesättet som jag var i då, så gjorde jag det val som var rätt för mig själv.

Jonsson valde sedan efter nio år i Värmland att testa vingarna. Han lämnade Karlstad för Sundsvall och skrev på ett tvåårskontrakt med Timrå. Ett beslut på helt eget bevåg.

– Jag ville göra något nytt. Jag ville utmana mig själv. Att vara kvar i Färjestad och Karlstad hade ju varit bekvämt, men jag kände att det var dags att ändra något och Timrå var ett lag som var på uppgång just då.

Men det blev en tid med två ansikten.

– Hockeymässigt gick det bra i Timrå och jag spelade i landslaget hela tiden, men privat var det lite stökigare. Min sambo gjorde sin första flytt, och innan hon fick jobb i Sundsvall så var det lite kämpigt.

– Det var en bra tid men det var lite ovant för mig som kom från Färjestad som var en större organisation och som hade mer resurser för att sköta allting. Men det var en väldigt lärorik period och jag lärde mig mycket om mig själv om hur jag fungerar under vissa förhållanden.

Ett skämt som blev till allvar

Efter två år i Timrå gick flyttlasset än mer norrut då Luleå blev nästa anhalt. En anhalt som också skulle visa sig bli hans sista. Vägen dit gick via en skämtande Roger Rönnberg.

– Rönnberg som då tränade Luleå hade skojat vid olika landslagssamlingar om att jag skulle till Luleå och det var mest på skämt till att börja med. Men mot slutet så började man lyssna lite mer allvarligt om vad det fanns för möjligheter att faktiskt komma dit.

– Så en helg var vi där på besök och vi åkte runt i en bil genom stan guidad av Roger Åkerström och träffade folk från klubben. Det var en bra presentation av föreningen och en bra presentation av staden. Vi kände att det var något att satsa på.

Men det blev en något sönderryckt första säsong i Norrbotten för Robin Jonsson. Både på isen och privat.

Spelmässigt hade Jonsson en stressfraktur i foten som gjorde att ett antal matcher missades och de matcher som väl gick att spela, gjordes under smärta. På det privata planet vändes vardagen upp och ner när Robin och hans sambo Sofie tvingades se sitt förstfödda barn åka in på intensiven.

– Det var inte en optimal första säsong när man är ny i en klubb och vill visa sig från sin bästa sida.

"Jag kan inte sluta med lovorden för Rönnqvist"

– Året därpå skulle klubben göra ett tränarbyte och jag visste ju om att nu handlar det om att prestera, annars hänger jag nog på en rätt skör tråd. Det var verkligheten.

In i ett nederlagstippat Luleå Hockey kom tränaren Jonas Rönnqvist. En tränare som kom att ge Robin Jonsson den skjuts i karriären han behövde.

– Det blev ett väldigt lyft för mig personligen och för hela Luleå Hockey när Jonas Rönnqvist kom in i ledarstaben med Roger Åkerström, Thomas "Bulan" Berglund och Daniel Henriksson. Dom hade ett helt nytt sätt att träna och tänka på och det var något som passade mig perfekt. Sättet dom drev laget framåt, de krav dom satte upp på alla, oberoende status eller lönekuvert. Det var ett ledarskap jag trivdes extremt bra i.

Under Rönnqvists ledning tog sig Luleå till final som bäst år 2013. En bra säsong för laget och en bra säsong för Jonsson som stannade på fina +25 i plus/minus-statistiken. Statistik som hade gjort Jonsson till ett eftertraktat byte i KHL och buden från öst saknades inte, men det var inget som Jonsson nappade på.

Skadan som satte stopp för Jonsson

Efter uttåget i finalen hade Luleå satsat för att året efter ta sig hela vägen. Men för Robin Jonsson blev det inte den säsong han ville.

– Det var nåt som strulade hela tiden. Var det inte höftböjaren eller ljumskarna så var det nåt annat. Och sen kom det. Diskbråcket. Det var hemskt, berättar Jonsson.

Det var i början av år 2014 och Robin Jonsson hade fått diskbråck. Den säsongen var över för Jonssons del. Skadan som hade uppstått skulle också vara starten på en ny, lång period, av rehabiliteringsträning. En kamp mot att ännu en gång få komma tillbaka till spelet på isen.

– Det var mycket smärta att ta sig igenom. Och jag var tvungen till operation som följdes av tio månaders rehab för att komma tillbaka.

– I december var det dags för mig att köra för fullt med laget igen. Jag hade förberett mig bra och var i bra form, både mentalt och fysiskt. Vi började med en period i Jönköping borta mot HV71, sen klev jag av som planerat. Ny match, några dagar senare. Två perioder innan jag klev av, och det kändes också bra. Ny match, två perioder igen, och det gick bra, följt av en hel match utan problem, säger Jonsson och fortsätter:

– Men sen kom den avgörande matchen. Brynäs borta. Jag spelade hela matchen, fullt antal minuter och spelade så som jag ville spela och det kändes helt okej där och då, men däremot två dagar efteråt. Då kom problemen igen.

Robin Jonsson fick återigen sikta in sig på rehabilitering. Denna gång i två veckor och efter ett träningspass var det dags för ett möte med läkarteamet.

– På det mötet kände man i luften. Stämningen hade ändrats. Det var inte alls lika optimistiskt längre. Det fanns inte lika många lösningar längre, och det pratades istället om medicinering och tabletter för att dämpa problemet. Men jag sa att jag ska inte behöva ta tabletter för att spela. Jag ska spela för att kroppen klarar av det.

Läkarna tog fram ett diagram som visade hur Jonssons rehabperiod hade sett ut i en kurva - och det var inget dom var så nöjda med. Det var alldeles för mycket upp och ner.

– Det läkarna sa då och smärtan jag kände i ryggen gjorde att jag var tvungen att ta beslutet att lägga av.

Hur kändes det att ta ett sånt beslut?
– Hemskt. Det känns inte bra. Jag är fortfarande inte bekväm med det. Jag får påminna mig själv om att det är för mitt eget välmående som jag har tagit det här beslutet. Men innerst inne vet jag ju att det är rätt beslut som jag tagit.

Är det jobbigt? – Vissa dagar är ju bättre än andra. Nu är det helt okej. Det är ju ingen hockeyperiod just nu, men jag kan tänka mig att när vi kommer in i augusti och närmar oss september så blossar det nog upp igen. Processen är nog inte klar för min del, det tror jag inte. Det kommer nog komma tyngre perioder då jag verkligen saknar spelet och inte vill något hellre än stå på isen.

"Hade kunnat varit ett sämre slut"

Robin Jonssons sista match i karriären blev CHL-finalen mot Frölunda den 3 februari 2015. En match som Luleå vann med 4-2 och som därmed förkunnade att norrbottningarna blev det första laget att vinna Champions Hockey League. Men för Robin Jonsson betydde det också att han fick avsluta karriären som en vinnare.

– Vissa tvingas lägga av på operationsbordet, eller får säga nej under rehabtiden. Jag fick i alla fall möjligheten att realistiskt ta mig tillbaka och jag fick faktiskt spela igen efter att jag fått beskedet om diskbråck. Det är jag oerhört tacksam för och det var värt att testa. Jag visste att det skulle bli en tuff resa, men drivet fanns där och hade jag inte försökt så hade jag ångrat mig resten av livet. Tyvärr så gick det inte, men slutet hade kunnat vara sämre.

Nu väntar en ny del av livet för Jonsson. Just nu är han i full färd med att planera vad som komma skall och han stannar gärna kvar och arbetar inom idrotten, kanske i Luleå Hockey. Dessutom ska det karaktäristiska leendet efter sommaren vara ett leende med tänder.

– Det ska jag ta tag i, men det kommer lite senare. Det får jag ta när tiden för det finns. Jag räknar inte med att kliva in hos tandläkaren på morgonen och sen komma ut klar vid lunch.

Cancer, diskbråck och utan tänder, du har fått kämpa en del? – Det har varit en del uppoffringar genom åren. Livet som hockeyspelare är inte bara glamour, avslutar Jonsson.