En spelarkarriär: Joakim Eriksson

Joakim Eriksson var under förra säsongen lagkapten i Djurgården, den klubb han vann två raka SM-guld med vid sekelskiftet, men som när han kom tillbaka befann sig i en helt annan situation än vid den tiden.

Vid återkomsten spelade Djurgården i HockeyAllsvenskan och tog steget upp under Erikssons första säsong. Det blev ytterligare en säsong som spelare då han som kapten ledde klubben till nytt kontrakt i SHL 2015/2016.

Han är en av dem som spelat allra flest matcher i SHL genom tiderna, men var sak har sin tid och till nästa säsong får stockholmarna klara sig utan Erikssons tjänster på isen. Däremot kommer de att kunna dra nytta av hans kompetens vid sidan av isen där han nyligen har inlett ett nytt kapitel på sin karriär. Den nya titeln heter strategisk sportchef.

– Jag tycker att vi har påbörjat en resa mot framtiden och mot den långsiktiga visionen att åter tillhöra toppen i Sverige i det vi företar oss. Det ska bli riktigt roligt att få vara en del av den resan och påverka besluten under färden, sa Eriksson på klubbens hemsida när tjänsten var klar.

Allt startade i Södertälje

Joakim Eriksson fyller 39 år i sommar och har hunnit samla på sig en hel del erfarenheter genom åren. Han kom upp i Södertälje SK:s seniorer när laget spelade i serien direkt under SHL och fanns med när klubben tog steget upp 1996 när han var 20 år gammal. Debuten i SHL skedde därmed säsongen efter och han centrade då en fjärdekedja med en för rollen typiska uppgifter som att döda lite boxplay och att hålla tätt bakåt.

Han etablerade sig mer och mer, men lagets spel knakade och efter det andra året blev det respass ur SHL.

– Jag följde med ner och spelade och det var ett jättebra val för mig då jag som ung spelare fick ta ett jättestort ansvar i SSK som fick börja om med ett väldigt ungt lag. Det gick bra på alla sätt och vis vilket medförde att det fanns ett ganska stort intresse nästföljande år från SHL, säger han och fortsätter:

– I och med att vi inte gick upp med SSK så valde jag att skriva på för Djurgården, som vid den tidpunkten var sveriges ledande förening vill jag nog påstå, tillsammans med Färjestad.

Guldregn hos mesta mästarna

Året var 1999 och i Djurgården fanns då legendariska spelare med hjärtat i klubben.

– Det var väldigt hedrande och utmanande att komma till Djurgården och det tajmades så väl att vi vann SM-guld de två första åren. Det gjorde ju inte direkt att jag ångrade valet, och jag fick dessutom spela med många fantastiskt bra spelare som dessutom var på toppen av sina förmågor. Jag tänker på spelare som Espen Knutsen, Micke Johansson, Challe Berglund och Nichlas Falk, minns han tillbaka och fortsätter:

– Dessutom var Björn Nord och Thomas Johansson mer eller mindre bofasta i landslaget på den tiden. De två åren hade vi otroligt bra lag kryddat med en del spelare utifrån som Vladimir Orzagh och Andreas Salomonsson, som var nere ett år från MODO.

Eriksson i kamp med Leksands Robert Burakowski i oktober 2000. Foto: Björn Tilly, Bildbyrån

Det blev totalt fyra år i Djurgården under den sejouren. Laget åkte de sista två säsongerna ut i kvarts- och semifinal och efter det fjärde året fick Eriksson besked av tränaren Niklas Wikegård att klubben inte ville förlänga. Det gjorde att han återvände till Södertälje, vilket gav en ny positiv effekt på hans karriär.

– Från att ha spelat någonstans mellan andra- och tredjefemman och inte spelat så mycket powerplay, fick jag återigen en väldigt ledande och stor roll i Södertälje och en boost i karriären. Jag hade min poängbästa säsong i SHL, kom trea i poängligan och hade ett kanonår, men vi gick tyvärr inte till slutspel. Året efter kanske var mitt allra bästa år, men då var det ett tufft läge i ligan med alla NHL-proffs som spelade på grund av lock out.

Målhungrig Eriksson säsongen 2003/2004 när han kom trea i poängligan med 44 poäng på 50 matcher. Foto: Björn Tilly, Bildbyrån.

Södertälje knep den åttonde och sista slutspelsplatsen och besegrade överraskande Linköping i kvartsfinalen, vilket innebar att klubben spelade semifinal för första gången på många år.

– Det var stort i staden att vi spelade slutspel, och det var en rolig upplevelse. Sen blev det olyckligtvis så att mina kontraktsförhandlingar med Mats Hallin i Södertälje strandade vilket gjorde att Espoo Blues i Finland kom och svepte iväg mig.

En säsong som gav nytt eko i SHL

Eriksson skrev på ett tvåårskontrakt för den finska klubben och flyttade dit med familjen. Han samlade ihop 49 poäng på 56 matcher och ryktena om de nya framgångarna spred sig.

– Det gick fantastiskt bra, långt bättre än jag hade vågat hoppas på. Kanske min bästa säsong sett till hela karriären, men så befann jag mig också i min bästa ålder kroppsmässigt, berättar han.

Både Södertälje och Linköping uppvaktade 29-åringen att komma hem redan under det första året av hans tvåårskontrakt. Södertälje åkte ur SHL det året och då föll valet ganska naturligt på Linköping. Östgötarna hade vid den tidpunkten precis slagit sig in och etablerat sig i den högsta ligan.

– Linköping var på uppgång och framförallt hade de en väldigt stark svensk betoning på sitt lag. De hjälpte mig att komma loss från kontraktet med Espoo och jag hade sedan fyra väldigt bra år där.

Linköping tillhörde skaran av de absolut hetaste kandidaterna till SM-guldet under Erikssons tid i klubben. När han kom till Djurgården 1999 blev det guld de första två säsongerna. Även i Linköping innebar de två första säsongerna finalspel, men både 2007 och 2008 föll laget på målsnöret mot MODO respektive HV71.

– Vi hade kanonlag och det grämer mig än idag att vi inte lyckades knipa en av de där finalerna, medger han och menar att de borde gått längre även de två kommande åren:

– Då blev det lite av misslyckanden så tillvida att vi på papperet hade guldkandidatlag men förlorade i sjunde och avgörande kvarten det första året och drabbades av sjukdomar och skador det andra. Det kunde ha varit så mycket bättre.

Eriksson i linköpingströjan 2007. Foto: Robin Nordlund, Bildbyrån

Skulle få ordning på ett svajigt Södertälje

Efter det skildes han från Linköping och återvände ännu en gång till Södertälje. Eriksson skrev ett långt kontrakt med klubben och tanken var att han skulle vara med och etablera klubben i SHL efter att de hade dansat upp och ner en period.

– Tyvärr blev det inte så utan vi åkte ur redan mitt första år. Det var otroligt bittert och ett dåligt och känslofyllt avslut mellan mig och Södertälje.

Blickarna riktades mot Finland igen och efter lite ”kom-igång-spel” i Linköping kom han tillbaka till Espoo Blues och hade på nytt en fin tid.

– Jag var ganska revanschlysten då det var många som hade dömt ut mig efter mitt sista år i Linköping och mitt år i Södertälje. Jag kallades föredetting och att jag inte längre höll måttet, säger Eriksson och utvecklar:

– Min revanschlusta drev mig ganska kraftigt på ett positivt sätt och jag lyckades bra som en relativt gammal spelare i ett annars väldigt ungt lag. Det blev en kick så sent i karriären att få vara med och hjälpa unga spelare att drivas vidare i karriären och att vara som en mentor åt dem.

Rutinerad mentor i oerfarna lagbyggen

I laget fanns SHL-bekanta spelare som Ville Varakas, Toni Kähkönen och även Tomi Sallinen, som till nästa säsong kommer spela i Djurgården. De var exempel på spelare som var på väg att blomma ut i sina karriärer och hans uppgift blev en försmak av den roll han skulle få axla under sina sista år som spelare i Djurgården.

– Jag blev uppvaktad av IFK Helsingfors, som tillsammans med Jokerit var de riktiga tungviktarna i Finland. Personligen hade jag ett bra år i Helsingfors, men det var annars ett struligt år med exempelvis ny lockout i NHL. I finska ligan tog man in mycket fler spelare än vad man gjorde i Sverige vilket gjorde att det blev stökigt, berättar Eriksson.

– I klubben var det också stökigt. Vi hade en tränare som var tänkt som huvudtränare men som stack till Ryssland tidigt på hösten och den assisterande tränaren fick starkt ifrågasatt ta över. Till slut fick han sparken och in kom Raimo Summanen, som är en väldigt speciell människa. Sammantaget ett sportsligt bra år för mig personligen, men även ett stökigt år vilket medförde att jag riktade blickade hemåt.

Hemåt, det innebar Djurgården, en klubb han känner starkt för efter åren kring millennieskiftet. Diskussionerna med stockholmsklubben och med Erikssons gamla lagkamrat och dåvarande sportchefen, Challe Berglund, hade startat långt tidigare.

– Djurgården hade åkt ur och jag undrade på något sätt hur det kan ha gått så långt att Djurgården spelar i HockeyAllsvenskan? Sen blev det så att Kristoffer Ottosson och många av mina jämngamla som spelat länge och som lett Djurgården slutade. Christian Eklund och Jimmie Ölvestad var två andra som lade skridskorna på hyllan. Då tyckte både jag och Challe att det fanns ett ganska stort tomrum att fylla, ett stort ansvar att ta i ett ganska omarbetat Djurgården med ett yngre lag. Då blev det så att jag skrev på för ett år, berättar han.

Tillbaka i Djurgården väntade spel i HockeyAllsvenskan. Foto: Niklas Larsson, Bildbyrån.

Nuvarande rollen började växa fram

Djurgården hade en kämpig höst i HockeyAllsvenskan, men efter en fantastisk vår och ett lyckat kval gick laget upp i SHL igen vilket för Erikssons del egentligen kändes som det perfekta avslutet.

– Jag var beredd att sluta där för ett år sedan, men som nykomling i SHL är man sist ut på spelarmarknaden och förutsättningarna var inte de bästa för klubben att konkurrera. Jag övertalades till att fortsätta ett år till, och nu efteråt ångrar jag inte mitt beslut.

Eriksson berättar att han hade en diskussion med klubben redan då om en framtida roll som sportchef, och Challe Berglunds avslut gjorde att det blev en mer bestående lucka på den posten. Diskussionen intensifierades efter nyår, men tog fart ordentligt efter säsongen eftersom han ville behålla fokus på att spela.

Det blev en bra säsong för Eriksson och Djurgården som klarade att hålla sig kvar i SHL utan kvalspel.

– Efter säsongen behövde jag landa och bestämma mig för om jag var klar med hockeyn som spelare. Det tog inte så lång tid, men sen behövde jag också landa tillsammans med min fru i att det här är en livsstil som jag och vi ville fortsätta att leva, vilket det faktiskt innebär att jobba som sportchef. Efter det var jag och Djurgården snabbt överens.

Kanske tänker han tanken redan här, sista matchen som spelare. Klubben höll sig kvar, men åkte ut i Play In mot Luleå. Foto: Andreas L Eriksson, Bildbyrån.

Strategisk general som gjorde andra bättre

Joakim Eriksson har totalt spelat 729 matcher i SHL och är med det med på topp 20 i listan över flest spelade matcher genom tiderna. Hade han fortsatt en säsong till skulle han sannolikt ha tagit sig in på topp tio.

Fanns det någon chans att du skulle fortsätta eller hade du bestämt dig?

– Haha, nej jag känner att där Djurgården nu befinner sig behöver andra spelare få ett större utrymme, såväl sportsligt som ledarskapsmässigt, och på något sätt ville jag också själv äga beslutet när jag skulle sluta och inte bli utsparkad på ålderns höst. Tajmingen kändes därför bra att sluta nu, berättar han.

Eriksson har gjort sig känd för att alltid ha lugna, förståndiga och genomtänkta svar i alla de många intervjuer han medverkat i i samband med matcher. Detta oavsett om Djurgården vunnit, förlorat, spelat bra eller dåligt. Han har haft "C" på bröstet vid något tillfälle i samtliga klubbar han har spelat i, även i de finska klubbarna, och är något som Eriksson uppskattar mycket.

Alla klubbar har sett din potential, är det så uppenbart att du är en ledare?

– Det vet jag inte, men jag har alltid haft förmågan att uttrycka mig ganska bra i hur jag tycker, tänker och ser. I och med att jag inte varit den bästa och flashigaste spelaren i laget har jag kanske identifierat att det viktigaste är att man utefter sina förmågor ger sitt yttersta och framförallt tävlar och vill vinna. Det är de ingredienserna som jag själv tycker att jag har bidragit med, säger Eriksson och funderar vidare över sina styrkor som spelare:

– Eftersom jag inte var den mest skridskostarka och spelskickliga spelaren som kunde lura upp en massa gubbar på läktaren och sen sprätta upp pucken i krysset, har jag har hela tiden fått leva i min karriär på att bygga spelet i min femma. Jag har på något sätt varit en general eller strateg i femman och på det sättet byggt ett bra samspel med mina lagkamrater.

Ja, du har genom åren spelat tillsammans med en massa bra spelare. Har du någon gång du tänkt att ”Wow, vad bra vi är, vilket stäm vi har ihop”?

– Som lag betraktat kände jag det framförallt första året i Djurgården. Det var egentligen ett konstigt år då vi hela tiden sökte efter att nå vår fulla potential och gjorde väl egentligen aldrig det förrän vi överlevde kvartsfinalserien mot Färjestad. Efter det var det som att poletten bara föll ner och vi bara blåste igenom semifinalen och finalen, utan att ens vara trötta efter matcherna. Jag minns att jag tänkte att det här laget är inte många som tar just nu i hockeyvärlden. Lite kaxigt kanske, det fanns säkert lag i NHL som skulle spöa skiten ur oss, men i Europa kände vi ändå att vi var riktigt, riktigt bra, spekulerar han och analyserar vidare på ett typiskt Erikssonsätt:

– Jag minns året då jag kom trea i poängligan när jag spelade i Södertälje. Då hade jag Jörgen Bemström och Teemu Riihijärvi som ytterforwards och de var precis som jag inte några iögonfallande spelare utan mer stabila. På något sätt gjorde de mig väldigt bra och jag hade en fantastisk säsong poängmässigt. Ingen av dem hade någon fantastisk säsong med massor med mål eller poäng, men de lyfte mitt spel vilket annars var något som jag var bra på i min karriär, att lyfta mina medspelare.

Jubel i SSK i september 2003. Foto: Sören Andersson, Bildbyrån.

Eriksson letar vidare i minnet, som inte verkar svikta en sekund, och berättar om den första sejouren i Espoo Blues när han öste in poäng.

– Jag hade ett extremt bra samarbete med mina kedjekamrater som båda var två vassa målskyttar. De hade också sina karriärers bästa säsonger samtidigt som mig, så det kändes som att vi hade väldigt bra kemi. Den ena hette Jaakko Uhlbäck. Han spelade i landslaget en del strax efter men sedan tynade hans karriär ut ganska kraftigt, och sen var det Markko Hurme som var i slutet på sin karriär och som fick lite renässans det året.

Ofta med där det händer och avgörs

Eriksson har förstås varit med om både toppar och dalar under sin karriär. Ofta har säsongerna varit långa med antingen slutspel eller kvalspel. Endast en säsong har tagit slut efter avslutad grundserie, paradoxalt nog den i Södertälje då han satte sin högsta notering gällande poäng i SHL under en säsong. Totalt har det blivit nästan 200 matcher utöver grundserierna och dessa matcher har alltså slutat med allt från SM-guld till degradering.

– Första gången vi gick upp med SSK var en ganska extrem känsla och upplevelse, framförallt eftersom jag var så ung. Sen kommer förstås de två SM-gulden väldigt, väldigt högt upp på den listan. Landslagsdebuten är också individuellt något alldeles speciellt som jag kommer ihåg, berättar Eriksson och nämner sedan kvalsuccén med Djurgården för två år sedan:

– När vi gick upp med Djurgården hade vi en extrem resa måste jag säga, hur det utspelade sig och det kokande Hovet som under de tre veckorna som kvalet pågick.

– Sen har jag varit med om olika grader av besvikelser. Jag kommer ihåg att vi var fruktansvärt besvikna i Linköping efter den andra raka finalförlusten 2008. Även när vi har åkt ur med Södertälje har också varit stora besvikelser, framförallt andra gången var det riktigt, riktigt tungt när jag var lagkapten, berättar han.

Strategisk sportchef med en färdig trupp

Nu har den nya karriären startat och Eriksson börjar komma in i rollen som strategisk sportchef för Djurgården. Klubben var ganska tätt inpå avslutad säsong klara med sina nyförvärv och har till kommande säsong spetsat truppen rejält med spelare som Patrick Thoresen, Tomi Sallinen, Robin Press, Matt Anderson och Linus Hultström.

Eriksson kastades rakt in i hetluften som sportchef, här med presentation av trion Hultström, Sallinen och Press. Foto: Johanna Lundberg, Bildbyrån.

– Vi är nöjda med de nyförvärv vi har fått in och med den trupp vi har. Vi har en mix av erfaren spets och unga hungriga spelare som befinner sig i kraftiga utvecklingskurvor, så utmaningen för oss blir att se till att vi utvecklas vidare under det kommande året och att vi tar nästa steg in i SHL. I takt med våra nyförvärv kommer förstås förväntningarna att skruvas upp lite, iallafall att vi ska ta oss till slutspel vilket också kommer att vara vår egen målsättning. Samtidigt vet vi om att vi står inför det klassiska andra året i SHL med allt vad det innebär, och därför gäller det att vara ödmjuka där ute, säger Eriksson.

SHL.se riktar ett stort lycka till i den framtida karriären och grutulerar Joakim Eriksson till en fantastisk karriär.

Foto: Johanna Lundberg, Bildbyrån.