När han var mellan 21 och 23 år gammal spelade han i Division 1 och jobbade extra som greenkeeper på en golfbana. Som 33-åring gjorde han sin första SHL-säsong och den kryddades med en Tre Kronor-debut. Möt Timrås Per Svensson – i ett samtal om hur det är att ta den långa vägen till den absoluta toppen samt att han trodde att någon spelade honom ett spratt när han fick samtalet om att han var uttagen till landslaget.
Under säsongen 2013/14 var Per Svensson på lån i AIK och fick spela två SHL-matcher. Han har därefter drömt om att få chansen i högstaligan igen på riktigt. Den 11 september förra året var det så dags – en knapp månad före Svenssons 33-årsdag.
– Ju äldre jag blivit desto mer har jag såklart insett att chansen att få spela i SHL har blivit mindre och mindre, säger Svensson.
Men han tog sig till SHL – och inte bara det. Debutsäsongen i SHL avslutades med att han fick göra landslagsdebut, men det ska vi återkomma till. Vi börjar med att backa bandet ungefär 20 år. Då var Virserumsfostrade Per Svensson i mitten av tonåren. Utöver hockey höll han även på med utförsåkning tills han var 14, 15 år. Men han bestämde sig för att satsa på hockey och när det blev dags för gymnasiet flyttade Svensson till Oskarshamn. Säsongen 2006/07 debuterade han i HockeyAllsvenskan med IK Oskarshamn. På fyra säsonger noterades han sammanlagt för 48 matcher med klubbens a-lag. Därefter gick flyttlasset till Täby samtidigt som han spelade hockey i Division 1-klubben Nynäshamn.
– Oskarshamn ville låna ut mig, men då sa jag att de fick hitta något i Stockholm eftersom Anna-Carin, som nu är min fru, är därifrån. Då kunde vi tillbringa mer tid tillsammans och på den vägen är det, säger Svensson.
Vid sidan av hockeyn jobbade Svensson under den här tiden extra som greenkeeper.
– När det var säsong var det bara hockey. Sedan jobbade jag på en golfbana i Stockholm tidig vår till sen höst. Jag tyckte att det var kul. Vi hade inga barn då, det blev många timmar på golfbanan när frun var på jobbet. Det var tidiga morgnar, men det var roligt, säger han.
Kan du sakna något med det livet?
– Ja, det är skönt att gå upp tidigt när solen är på väg upp och sitta och klippa gräs. Det var härligt. Jag trivdes jättebra. Jag gjorde det i fyra år nästan, säger han.
Efter sina tre raka säsonger i Division 1 hörde allsvenska Almtuna av sig 2012 och Svensson skrev på. En klubb han representerade i åtta raka säsonger. Familjen, som förutom Per och Anna-Carin består av tre döttrar (tolv, åtta och sju år gamla), bodde dock hela tiden kvar i Täby.
– Vi trivdes med allting. Hockeyn fungerade bra. Jag blev bättre och bättre för varje år. Vi såg ingen anledning att flytta på oss för några extra tusenlappar. Det fanns lite intresse, men inget som mynnade ut i någonting. Jag fick stort förtroende i Almtuna och växte av det. På slutet fick jag vara kapten också, säger Svensson.
Såg Timrå som sin chans att spela i SHL
Till säsongen 2020/21 hade Almtuna det tufft ekonomiskt och klubben kände inte att de hade råd att ha kvar sin kapten. Då hörde Timrå av sig till Per Svensson.
– De satsade mot SHL och det kändes kul att vara med på det. Med tanke på min ålder tänkte jag att om vi klarar av att gå upp och jag gör det bra kan det vara min enda chans att spela i SHL, säger Svensson.
Hur har det gått för familjen att flytta från Täby till Sundsvall?
– Det har gått jättebra sedan första stund. Tjejerna var taggade på att komma hit och de har blivit väl omhändertagna. Det är en annan puls kring hockeyn än vad de har varit vana vid. Jag tror de tycker att det är lite kul, det pratas hockey på skolor och sådant. Det har gått jättebra, säger Svensson.
Är det lite häftigt när du kommer och hämtar barnen efter skolan?
– Det är nog mer häftigt för barnen. Lärarna kommer fram och pratar och barnen ropar. Det är roligt.
Hur trivs du med den uppmärksamheten?
– Det är smickrande. Även fast det gick dåligt förra året var det aldrig något negativt som sas till mig rakt ut eller att ungarna fick höra något i skolan. Det har mer varit peppande. Vi hade tolv raka förluster, men träffade man någon var det ändå ”kom igen”, säger Svensson.
Redan under sin första säsong i Medelpad var Svensson med och spelade upp klubben i SHL – och Timrå och Svensson kom överens om ett nytt tvåårsavtal. Vilket innebar att drömmen om SHL-spel blev sann för Svensson.
– Det kändes häftigt, och känns fortfarande häftigt att det blev så här.
Kan du njuta av det?
– O ja. Det gör jag. Jag försöker göra det hela tiden. Framförallt efter förra säsongens slut tog det tid innan allt kunde sjunka in. Vi klarade oss kvar via kval mot Djurgården och att sedan få göra två landskamper. Det var för mycket att ta in samtidigt, säger Svensson och skrattar.
– När jag tänker tillbaka på det känns det fortfarande surrealistiskt. Det är ingen som kan ta ifrån en det. Jag kommer bära med mig det resten av livet, säger han.
Debuterade i Tre Kronor
Svensson spelade samtliga 52 matcher under sin debutsäsong i SHL. Han snittade drygt 19 minuters istid per match och var överlägsen etta i tacklingsligan, med sina 135 tacklingar. När säsongen var över kom samtalet som Svensson aldrig trodde att han skulle få.
– Jag kan fortfarande minnas känslan när Marcus Ragnarsson (assisterande förbundskapten då) ringde. Jag kände: ”Du behöver inte hålla på och skoja om sådana grejer”. Det var tanken jag fick när han ringde, säger Svensson.
Hur var det att dra på sig landslagströjan första gången?
– Spänt. Det kändes som att jag var 16 år och gjorde min första a-lagsmatch, fastän jag var 33 år.
– Samtidigt, ser man det i ett större perspektiv är det kanske andra hockeyspelare som kan inspireras av den resa jag har gjort. Bara för att man inte kommer med i tv-pucken eller spelar i juniorlandslag ska man ge upp. Man behöver inte ha så bråttom. Man kan nå dit man drömmer även fast det inte stämmer i början av karriären.
Har du någon gång varit nära att sluta med hockey?
– Nej, det skulle jag inte säga. Klart att det var tufft att få gå från Oskarshamn. Det var ett nederlag. Samtidigt hade jag precis träffat Anna-Carin. Då blev det en glädje i stället. Att vi fick bo tillsammans i stället för att köra långdistans. Men det är klart att det var tufft där och då, säger Per Svensson.
Upplever du att unga spelare har lite för bråttom?
– Ja, det tror jag absolut. Jag tror det är många som faller bort på vägen. Det är svårt att det inte blir så. Det är lätt att man tittar var andra är någonstans. Det händer mycket när man är yngre. Alla har sin egen resa, säger han.
Något Per Svensson är ett bevis på.