Powerplay är en nyckel till framgång för alla lag, precis som för spelarna. Men hur stor skillnad blir det om vi jämför de faktiska poängligorna med spel vid lika styrka?
Poäng är poäng och de räknas precis lika mycket oavsett om de görs i powerplay, numerärt underläge eller fem-mot-fem. Det är helheten som gör hockeyn, så att säga. Men i veckans djupdykning bland statistik och siffror kikar vi på vilka som faktiskt har varit bäst i fem-mot-fem de senaste säsongerna.
För att begränsa oss en smula har vi valt de 25 bästa poängplockarna per säsong från och med säsongen 2014/2015 och framåt. För rättvisans skull tar vi även bort poäng i numerärt underläge. Ska inte det ena räknas så ska väl inte det andra räknas heller. Poängligan är en fingervisning om vilka som är de bästa spelarna i ligan men utan att ta något ifrån de stora stjärnorna som spottar in poäng i alla spelformer ser vi här att det finns spelare som kanske inte får den uppmärksamhet de faktiskt förtjänar.
När detta har skalats bort ser verkligheten i många fall annorlunda ut. Men inte alltid och inte överallt. Under säsongen 2014/2015 var det samma toppduo - Örebros Derek Ryan och Linköpings Jeff Taffe - som vann poängligan vid lika många spelare på isen. Den riktiga poängligan slutade med Ryan i topp på 60 poäng (15+45) och Taffe tvåa med 59 (18+41). Skillnaden mellan de två var hela elva poäng vid lika styrka: Ryan slutade året med 12 mål och 36 assist vid lika styrka - Taffe med 12 mål och 25 assist (37 poäng). Efter det ser vi den första av många förändringar. Dåvarande Frölundaspelaren Mathis Olimb (sexa i poängligan) slutar trea i denna fiktiva poängliga.
Lite längre ner i poängligan vid lika styrka uder 2014/2015 hittar vi också en av de största klättringarna under tidsperioden vi tittar på. Skellefteås Andrew Calof (10+18 poäng vid lika styrka) klättrar från 23:e till elfte plats "tack vare" att han "bara" gjorde sju poäng i powerplay (inget i numerärt underläge). Hans dåvarande lagkamrat Patrick Zackrisson tog, även han, ett skutt uppåt: Från 25:e plats till 15:e.
Året därpå, 2015/2016, vann Frölundas Ryan Lasch poängligan med sina 51 poäng (15+36). Men tre mål och 20 assist kom i numerärt överläge vilket gör att han hamnar i ett kluster av spelare på 28 poäng vid lika styrka - delad femteplats i poängligan. Vassast vid lika styrka var istället Växjös Rickad Gynge som gjort 17+19 poäng vid lika styrka, fyra poäng före Djurgårdens Patrik Thoresen (13+19), som också kom tvåa i den faktiska poängligan.
Ett lag behöver sina powerplay-specialister. Special teams vinner matcher och det är de poängen som bidrar till poängkungarnas väg mot tronen. Men det finns de i poängligan som kanske inte spelar powerplay lika mycket eller de som kanske bara, av någon anledning, får bättre utdelning vid lika styrka under en säsong eller en del av en säsong.
Ta Örebros dåvarande forward Daniel Viksten under säsongen 2015/2016 till exempel. Han spelade 1:59 minuter i powerplay per match - 80 forwards i SHL spelade mer powerplay per match än honom under den säsongen. Nu räckte hans insats i numerärt överläge till sex poäng (3+3) men det var trots allt i lika styrka som han gjorde sin absoluta majoritet av poängen (14+17). Med powerplay, och numerärt underläge, inkluderat landade Viksten på 15:e plats i poängligan. Vid lika styrka var han fyra.
Djurgårdens Marcus Sörensen är ett annat exempel. I poängligan landade han på 25:e plats med 34 poäng (15+19). Han spelade 2:34 per match i powerplay där han noterades för 1+5 poäng. Hans 14+14 räckte dock till en delad sjätteplats i poängligan vid lika styrka.
Det går naturligtvis att se myntet från båda sidor. Frölundas powerplayspecialist det året - Andreas Johnsson - hade en fantastisk utdelning i spelformen med nio mål och 15 assist - bäst i hela SHL i powerplay under 2015/2016. Vid lika styrka låg han på 25:e plats i poängligan men han hittade sin plats i powerplay och tack vare de 24 poängen där landade han på sjätteplats i poängligan det året. Även den säsongen klättrade Andrew Calof mycket - från 24:e till 13 plats i poängligan om man skalar bort poängen i special teams.
2016/2017 gick HV71's Mattias Tedenby poänglös från powerplayspel trots 2:10 minunters istid i spelformen per match. Men den pålitlige poängplockaren Tedenby vann ändå lagets interna poängliga med sina 31 pinnar. Det räckte till 25:e plats i SHL's poängliga, men han var fjärde bäste poängplockare i spel vid lika styrka.
Under de fem senaste säsongerna är det bara Ryan som har varit poängbäst i såväl totala poängligan som i spel vid lika styrka. Det för oss till årets säsong, som innehåller tre av de fem största klättringarna under den tidsperiod vi har tittat på.
I skrivande stund leder Färjestads Marcus Nilsson poängligan med sina 33 poäng på 31 framträdanden. Tvåa ligger Örebros Mathias Bromé (29 poäng) och trea Rögles Leon Bristedt (26). Men om vi bara fokuserar på spel vid lika styrka ser det helt annorlunda ut.
Då tar Bromé, som gjort 24 av sina 29 poäng vid lika styrka över taktpinnen i poängligan. Upp till andraplats flyger Nilssons lagkamrat i Färjestad, Gustav Rydahl, från sin 20:e plats i poängligan. Rydahl har nämligen gjort 20 av sina 21 poäng vid spel med lika styrka. Nilsson tappar till tredjeplats innan nästa storklivare återfinns på fjärdeplatsen: HV71's Anthony Camara klättrar, även han, 18 placeringar från sin 22:a plats. Detta tack vare att han har gjort 19 av sina 21 poäng vid lika styrka på isen. Sex spelare i den nuvarande poängligan klättrar nio placeringar eller mer och Andreas Wingerli, Skellefteå tar sig 17 platser uppåt - från 25:e plats i poängligan till åttonde plats vid lika styrka.
Slutsats? Poäng ska göras i alla dess former. Det är så man vinner hockeymatcher. Men den stora majoriteten av en match spelas med lika många spelare på isen. Då kan det vara värt att rikta blickarna på andra spelare än de största stjärnorna. Det levereras klass från alla håll och kanter.