Planen var aldrig att leva på hockeyn. För Oscar Alsenfelt var sporten ett sätt att hänga med kompisarna. Men till slut kunde han inte säga nej. Han var helt enkelt för bra för att inte spela i SHL.
Många unga drömmer om att spela hockey på den allra högsta nivån. I SHL, landslaget. Kanske i NHL. Det gjorde inte Oscar Alsenfelt. Faktum är att han slutade med hockeyn efter säsongen 2005/2006. Men den var snart tillbaka i hans liv - och tur är väl det.
– Jag slutade med hockey där några månader och var trött på det. Men så ringde en sportchef från den danska andraligan och den som har lite koll på hur det är i svenska andraligan kanske kan föreställa sig hur det är i den danska, säger han med ett skratt när SHL.se ringer upp.
– Sportchefen var pappa till en dansk kille som jag hade spelat med i Malmö. Han behövde en målvakt och frågade om jag kunde komma dit och träna två dagar i veckan. Det var några andra svenskar som jag kunde åka med och vi kunde ta några bärs efter matcherna och sådär. Men jag var helt överlägsen i den ligan. Det var ju folk som knappt hade spelat hockey. Men det var ju så jävla kul igen. Det blev roligt att spela hockey igen. Jag hade nog inte spelat hockey om jag inte hade gått till Amager.
Att han blev målvakt är måhända ingen slump men det var lite som för många andra.
– Vi var väldigt många kids när jag spelade i Pantern - det är inte som nu när man måste slå ihop årskullar - men alla ville göra mål. Ingen ville stå i mål. Vi gick runt och fick frågan lite då och då. Jag kände att jag var bäst på det och tyckte att jag var duktig redan då. Men jag var som de andra - jag ville göra mål också. Men jag var bra i mål och började stå mer och mer och på den vägen är det.
Hur gammal var du när du cementerade dig själv som målvakt?
– Jag har fått den frågan många gånger och jag har lite svårt att komma ihåg det. Men det var väl när vi började spela matcher - vad kan jag ha varit? Sju-åtta? Men jag bara tog det beslutet och sedan fortsatte det.
Hockeyn är nedärvd från pappa Joakim Tillgren, tidigare sportchef och spelare i Malmöklubben IK Pantern.
– Han har själv varit min tränare. Han följde mitt lag, -87:orna från det att jag började spela till att jag nåde U14 eller U15. Så det är väl på grund av eller tack vare honom, förklarar Alsenfelt och fortsätter:
– Jag pratar med pappa nästan varje dag. Han är mest med mina barn, han bor nära och jobbar fortfarande inom hockey. Han har ju varit Panterns sportchef. Han är den jag ringer först efter matcherna. Han är hård men rättvis och det gillar jag.
Danmark räddade karriären
Det där året i Danmark gav tillbaka glädjen med hockey till Oscar Alsenfelt som flyttade hem till Pantern - och där gick det, minst sagt, utmärkt. Men planen att leva på hockeyn fanns fortfarande inte där. Hockey var ju bara roligt.
– Jag hoppade på det där igen bara för att ha lite kul och ta några bärs med polarna efteråt och få lite fickpengar där i Danmark. Efter det året var det rätt kul igen och då fick jag frågan om att vara andramålvakt i Pantern. De hade Robert Borgqvist som var ett stort namn i ettan - han hade ju spelat med Redhawks. Men det gick skitbra och jag konkurrerade ut honom i två hela säsonger. Och efter varje säsong fick jag erbjudande från allsvenska lag men jag tackade alltid nej, säger han och återvänder till vad som nästan varit ett mantra i hans liv:
– Jag såg inte mig själv som en hockeyspelare och hade inte någon tanke på att jag skulle tjäna pengar på det på det sättet. Och jag är väl rätt så hemmakär så jag tackade nej hela tiden.
Nej blev till ja
Men livet blir inte alltid som man har tänkt sig. För många tar en planerad karriär slut innan den ens börjat. För Oscar Alsenfelt var det i princip tvärtom. Slumpen - eller ödet - ville se Alsenfelt högre upp i seriesystemet, och under hösten 2009 gick allt väldigt fort.
– Bara några matcher in på säsongen ringde min agent på kvällen och sa: ”Du, nu sitter jag här med Evertsson i Lakerdome. De ligger under efter första perioden och Viktor Fasth är skadad. De måste ha en målvakt nu och de behöver svar ikväll.” Han var nästan lite trött på mig vid det laget för man betalar inte agenter på de låga nivåerna, berättar Alsenfelt med ett skratt och fortsätter:
– Men han hade gjort sitt jobb för mig och jag hade alltid tackat nej. Så han var i princip ”Nu får du f-n hoppa på det här.” Växjö var bra, de ledde serien och jag hade nära hem. Jag kunde inte säga nej en gång till och nu hade jag ingen tid att grubbla. Dagen efter åkte jag och pappa upp och så började det...
Målvakten berättar att det var skönt att komma in i laget efter tiotalet matcher. Då fanns det ingen försäsong att grubbla under, inga betänkligheter. Det var bara rakt in i hetluften. Ekonomiskt var det inte heller någon fördel att flytta till Växjö - tvärtom:
– Jag gick faktiskt ner i lön. Det var inte heller så att jag suktade efter att spela högre upp men hade kommit till en punkt där omgivningen inte längre tyckte att jag kunde säga nej. ”Jag får väl hoppa på det här och bli vuxen, då” tänkte jag.
Med ett heltidsjobb på Coca-Cola, egen bil och bostad gick det ingen nöd på Alsenfelt i Malmö. Han hade precis börjat en treårig ekonomiutbildning på distans. Det gjorde att resan till Växjö blev ganska enkel:
– Hade det inte gått bra i Växjö så hade jag hela tiden en plan framåt. Jag var målmedveten utanför hockeyn, berättar han.
Han fortsätter och vårt samtal tar en liten avstickare:
– Det kändes aldrig som att det var på liv och död. Jag har stött på många spelare här nere i Malmö som kommer upp och som jag tycker har fel bild av det. Både gällande utbildning och hur bra vi faktiskt har det här nere. Jag har fått en annan bild av min resa. Jag säger inte att det är bättre eller sämre men jag tycker att det är skönt att ha ett annat perspektiv.
Brukar du ge din syn på det för unga som pratar med dig om det?
– Ja, det gör jag. Jag är försiktig med att proppa på andra mina åsikter men jag försöker poängtera vikten av en utbildning. Inte för att på pappret skaffa sig den men för att förstå hur samhället är uppbyggt och vad andra människor gör. Det handlar om att skaffa sig en bättre social erfarenhet.
– Även om du tjänar 100 miljoner och är ekonomiskt oberoende när du slutar så tycker jag att det är stort värde i att ha en viss förståelse i hur samhället funkar. De skiter ju i skolan, de skyller på att de inte har tid. Men det är bara en bekvämlighetsgrej. Det är klart att det går att kombinera de två. Börja med att sköta skolan även om du inte behöver det just nu.
Växjö blev grunden...
I Växjö berättar Alsenfelt att han växte som människa. Det var där han började förstå hur bra han var och hur bra han kunde bli. Det var där han började tänka på den stora hockeyscenen. Växjö ville ha honom kvar efter de knappt tre säsonger han spelade där men de ville också ha kvar Martin Gerber:
– Han var ligans bästa målvakt. De bjöd mig lite mer pengar men förutsättningarna för spel var desamma. Men när jag hade börjat bli hungrig ville jag ha mer, förklarar han och det var det som gjorde att han flyttade längre norrut - till Modo.
Även om det sved att lämna Växjö så kunde jag inte säga nej till Modo - det var lite samma sak som när jag flyttade till Växjö, förklarar han.
Men där mötte Oscar Alsenfelt en motgång. En svår sådan. Han fick inte spelet att stämma. Raketkarriären hade hunnit ikapp honom och han släppte enligt egen utsago in enkla puckar. Skott som man inte ska släppa in på den nivån.
– Det hade gått för fort, jag klarade inte av att hantera pressen. En press jag hade satt på mig själv, kanske. Jag kan komma på massor av ursäkter till varför det gick som det gick men i grunden klarade jag inte av att spela tillräckligt bra. Krav man måste leva med när man spelar i SHL.
...Leksand cementerade honom
In i bilden kom Tommy Salo och Leksand. Det märks att han hyser vördnad för Salos agerande och tacksamheten för hur Leksand idogt jobbade för att få honom till klubben är inte svår att urskilja. I Leksand stämde spelet igen. I Leksand blev Alsenfelt ett aktat namn mellan stolparna.
– Den framgången är helt Tommy Salos förtjänst. Jag ville inte spela vidare. Jag ville flytta hem. Men Salo ringde säkert fyra-fem gånger och ville ha mig. Jag sa att jag inte var bra, att det inte skulle funka. Men han gav sig inte. Han sa ”Vi kommer att gå upp med dig. Vi behöver dig.” Det var samma sak igen: Jag kunde inte säga nej till slut.
– Jag kom dit och testade och det var ett otroligt skönt gäng. Och vilket lag! Gå igenom den truppen och du ser nästan bara nuvarande SHL och NHL-spelare. Jag är glad över att jag kom dit och där tog jag nästa steg. Det är mycket tack vare Leksand jag är den jag är.
Hans spel räckte dock inte för att rädda SHL-kontraktet under våren 2015. Leksand åkte till slut ur ligan till förmån för Malmö Redhawks - som också blev hans nästa, och nuvarande, klubbadress.
– Det var skitkonstigt att komma hem. Vi åkte ju ut mot Malmö med Leksand så det blev lite skriverier där. Men jag har inte varit så kär i Malmö när jag varit borta - de ratade ju mig när jag var liten. Men när allt hade lagt sig och jag fick prata ordentligt med Sylvegård - som är en fantastisk människa - var det klart: Det fanns inga alternativ. Det var så klart en bonus att komma hem. Jag ville vara hemma mycket, min mamma var sjuk då. Men ändå, det fanns inga andra. Jag hade alternativ men det var inte ens nära.
Bra spel ger eko - hur har det varit med erbjudanden från andra ligor?
Han svarar direkt, och det är nästan som att han har väntat på frågan:
– Jag har i stort sett fått erbjudande att flytta utomlands sedan första säsongen i Leksand. Det har kommit erbjudanden. Vissa har jag övervägt men tackat nej till. Det har inte varit solklara nej några gånger. Men man får titta på var man är och var man vill. Men jag trivs så bra där jag är och jag har svårt se att jag skulle ha det bättre någon annanstans förutom ekonomiskt. Jag hade inte spelat kvar i Malmö om jag bara tänkt på pengarna.
Han fortsätter:
– Man ska komma ihåg två grejer. Jag har två små barn och det är inte så att jag har dåliga förhållanden där jag är och tycker att det är värt att hålla fast vid. Sen får vi se vad som händer i framtiden men än så länge är det självklart att jag vill vara här.
Vårt långa samtal närmar sig sitt slut och vi återvänder till nuet. Den gångna säsongen avslutades som alla vet väldigt abrupt, men:
Var står Malmö Redhawks inför säsognen 2020/2021?
– Det är också en rätt bred fråga. Det är mycket att väga in nu. Men vi har jobbat in en stabilitet i föreningen under några år men nu när det kommer in nya ledare - och med Corona i bakgrunden - måste vi jobba oss till en ny plattform, säger han och fortsätter:
– Det är upp till oss var vi ska hamna och hur vi ska ta oss dit. Jag vet inte hur bra vi kommer att vara, jag vet inte hur bra de andra lagen kommer att vara. Men det känns som en bra grupp och ledarna känns bra. Kan vi ta med oss den kravbilden vi har och det vi får med oss i de nya ledarna så kan det bli bra. Jag har hög tro på oss.