Som ung var han ett ”halvtokigt förortsbarn”. Som spelare hade han Mats Sundin som kedjekamrat och avslutade karriären med att haka en domare. Som tränare har han vunnit SM-guld under tre olika decennier. Möt Stephan "Lillis" Lundh, 60.
1990, samma år som Sverige förlorar tre raka matcher med 1-2 i fotbolls-VM, ”Som en vind” med Edin-Ådahl vinner Melodifestivalen och blivande NHL-spelarna Victor Hedman och Erik Karlsson föds, gör Stephan Lundh sin första säsong som SHL-tränare. 30 år och 22 SHL-säsonger senare är framtiden oviss för Stephan Lundh. Bara några dagar har gått sedan det blev klart att han lämnar HV71 och när SHL.se får tag i honom är det lite ”röj hemma”. Han håller för fullt på att förbereda för flyttlasset som går från hans lägenhet i Jönköping till familjens hus i Skanör.
Hur har de första dagarna varit efter att det tog slut?
– På något vis känns det som att man är med i en dålig film. Det blev ett så abrupt slut, men jag tycker att dagarna varit bra. Jag har hunnit snacka med alla spelare och vi avslutade i går med en ledarmiddag. Jag är nöjd och i den här branschen är det inte vanligt med lyckliga skilsmässor, men det klart att man hade velat att det skulle ta slut lite senare, säger Stephan Lundh.
"Det lär börja klia i fingrarna"
Vad som händer karriärmässigt framöver vet han i nuläget inte. Han säger att han vill ta ett uppehåll, men hur långt det uppehållet blir återstår att se. Mycket tyder på att han inte kommer att stå i ett hockeybås i höst, vilket i så fall blir en stor omställning eftersom han har varit hockeytränare i drygt 30 år.
– Jag har ingen panik. Det lär börja klia lite i fingrarna i augusti, men just nu känns det rätt okej med tanke på allt runtomkring, säger han.
Som spelare kom aldrig Stephan Lundh till SHL, men han spelade i Division 1. Han la skridskorna på hyllan 1989 och sista säsongen han spelade var han kedjekamrat med en viss Mats Sundin i Nacka.
– Vi var några i laget som brukade skjutsa hem honom. Han var bara 17 år och hade inget körkort. Det var sent efter matcherna och vi ville inte låta lillpojken gå själv där ute, haha. I efterhand är det en kul merit att han fick serva mig lite. Han fick jobba hem och jag låg bara och väntade på pucken. Han är en fantastisk människa, säger Lundh.
Efter karriären var Stephan Lundhs plan att jobba inom finansvärlden, men Djurgårdsikonen Ingvar ”Putte” Carlsson såg till att ändra på planerna lite.
– När jag la av tog jag tjänstledigt för att plugga marknadsekonomi, men då frågade ”Putte” om jag ville hoppa in. Då hade de ett samarbete med Nacka. Jag började där och sedan lyftes jag upp med ”Falken” (Lasse Falk). Jag såg inte så allvarligt på det då, men jag fick enormt bra internutbildning av ”Putte”, Falk och Åke Bergdahl i Djurgården, säger Lundh.
Inledde med guld
Det går inte att klaga på hans första säsong (1990/91) på tränarbänken i Djurgården, då han alltså var assisterande tränare till Lasse Falk. Klubben vann både SM-guld och Europacupguld, och det var det första av tre SM-guld för Stephan Lundh. Han ledde Frölunda till titeln under lockouten 2004/05 och 2016/17 var han assisterande tränare när HV71 vann titeln. Tre SM-guld under tre olika decennier alltså – vad är det som har gjort Lundh så framgångsrik över så lång tid?
– Jag kan förändra mig och jag förstår att det som var bra i går inte behöver vara bra i dag. Jag är ganska situationsanpassad och jag har haft bra föräldrar, bra uppväxt. Jag pallar det och påverkas inte så mycket av det som sägs och skrivs. Jag har försökt coacha efter personlig kännedom för att hjälpa spelare att bli bra, säger Lundh som även har VM-brons och två ligatitlar i Ungern på meritlistan.
"Gnällde man fick man inte vara med"
Lundh kommer från Stockholmsförorten Farsta och det var där hans intresse för hockey började.
– Alla spelade hockey. Jag spelade inte i lag förrän jag var tio, elva år. Jag kunde vara på is flera timmar om dagen eftersom det fanns en frusen sjö. Jag spelade mycket med de som var äldre och jag blev kanske lite härdad, säger han.
– Jag fastnade för hockey direkt. Även om jag bara tränade med laget någon gång i veckan var det mycket hockey och det passade mitt kynne.
På vilket sätt?
– Lite halvtokigt förortsbarn, haha. Det händer alltid något i hockey, säger han.
Var det mycket bus från dig i uppväxten?
– Ja, det kan man säga. Jag vet inte hur mycket man får säga, om det är preskriberat, haha.
– Farsta på den tiden var kanske inte det mjukaste stället att växa upp på. Jag tycker att jag hade en fantastisk barndom. Man präglas av sina föräldrar och sedan jag själv blev förälder är jag djupt imponerad av mina föräldrar. Vi var fyra barn i min familj och jag har två barn och tycker det är fullt sjå. Mamma min, som fortfarande lever, är imponerad då alla säger att jag är lugn och snäll. Jag brukar säga till henne ”det blev inte så tokigt ändå”, säger han.
Hon var lite orolig?
–Ja, det var hon nog. Hon gick på någon hockeymatch och en gång stod jag utan en grej på överkroppen. Efter att jag hade stått där och slagits blev det inte någon mer hockey för henne, säger han.
Hur skulle du säga att uppväxten i Farsta har präglat dig?
– Jag och Tommy Boustedt hängde ihop. Även Janne Järlefelt, som också varit i Djurgården, är därifrån. Och det var många fler också. Det som präglade en var att vi tävlade om allt. Man lärde sig att vinnarskallar inte är de som tjurar och slår klubban i isen, utan de som bara kliver upp. Vi spelade på allmänhetens åkning och Mats Thelin och Michael Thelvén var med. Det var inga mjukisgrejer. Gnällde man fick man inte vara med, säger Lundh.
Hakade en domare
60-åringen är inte den tränare i ligan som man mest förknippar med utskällningar och kastade taktiktavlor, men efter att ha hört historierna från Farsta förstår man att han hade ett hett temperament, och det hängde med även inledningsvis under tränarkarriären.
– Första matchen jag jobbade med Lasse Falk blev jag inte bara bortvisad från båset utan från hela hallen. Dagen efter sa ”Falken” till mig: ”Antingen tycker du att alla domare är dumma i huvudet eller så tror du att de gör sitt bästa för de har ingen anledning att ställa till det för oss.” Där lärde jag mig lite. Jag tror att jag har sex domarpriser och det är något jag är stolt över. Domarna ska vi respektera, säger Lundh, som även har en domarstory till på lager:
– Sista matchen jag spelade hade jag så ont i knät att jag hakade en domare. Jag var lagkapten då och vi pratade. Innan jag hade pratat klart vände han sig om och då kunde jag knappt åka för att jag hade så ont. Jag hakade tillbaka honom och sa ”vi är inte klara än”, men han sa bara ”det är vi visst”, berättar Lundh och skrattar.
"Susanne har varit ett otroligt stöd"
Redan på den här tiden var han tillsammans med Susanne. Över 30 år senare håller de fortfarande ihop och Lundh lyfter fram henne som en stor anledning till hans långa och framgångsrika karriär.
– Vi har inte ens hunnit gifta oss under de här åren, men hon har varit fantastisk och jag fattar inte hur hon stått ut med mig. Hon är ett otroligt bra stöd. Jag har fått göra mitt och hon har aldrig stoppat något. Snarare tvärtom. Snart kommer hon nog att säga: ”Ska du inte hitta något att göra?” säger Lundh.
Vad ska du göra nu närmaste tiden?
– Det tar ett tag att landa. Jag är lite tjurig att vi inte kom tvåa och sedan känner jag att vi hade ett lag för att slåss om guldet. När jag väl landat blir det skönt att avlasta Susanne. Hon är frisör och har eget. Vi har en rullstolsburen dotter och då kan jag vara med och bidra lite mer hemma. Sedan finns det en lång lista. Det ska målas staket och sådant man inte hinner med annars, säger han.
Sedan återstår det att se om han fortfarande målar staket i höst eller om han har tröttnat och är tillbaka i hockeyfamiljen.