Rögle BK är nyblivna CHL-mästare, rusar fram mot serieseger i SHL och har siktet inställt på att dra erfarenhet av förra säsongens finalförlust för att gå hela vägen. Framgången har byggts över tid, men frågan är om inte allt började våren 2008.
Det var nog inte många som på förhand trodde att Rögle Bandyklubb skulle ta steget upp till Elitserien när kvalserien 2008 inleddes. Där för att tampas om platserna var exempelvis storklubben Brynäs, vars målvaktsess Jacob Markström slog igenom under denna kvalserie, Skånerivalen Malmö med Percy Nilsson i ryggen, dåvarande Elitserielaget Mora samt ständigt kvalaktuella Leksand. Därutöver spelade Västerås en ganska obetydlig statistroll som sjätte och sista lag i serien. Det var faktiskt så raffinerat att inför den tionde och sista kvalserieomgången stod Brynäs, Rögle, Malmö och Mora samtliga på 16 poäng. Medan Malmö tappade en 3-0-ledning borta mot avsågade Leksand var dramatiken i Ängelholm stor. Med blott 26 sekunder kvar av tredje perioden satte Mattias Sjögren 2–1 till Rögle, vilket, efter ett mål i tom kasse och en reducering med två sekunder kvar, blev målet som tog laget till Elitserien. Vilt jubel utbröt bland spelare och ledare, inte minst sportchef Roger Hansson.
– När vi först pratade med Rögle fanns nog ingen tanke om spel i Elitserien, drar sig Chris Abbott till minnes. De spelade i Allsvenskan och att de lyckades ta steget upp var oväntat. Jag minns hur jag och Cam körde till Ängelholm från Norge för att träffa Roger Hansson efter att de blivit klara för Elitserien och var förvånade att han var tillräckligt nykter för att träffa oss, haha.
– Vi fick en presentation av klubben samtidigt som vi ville presentera oss själva på ett bra sätt med förhoppning om att Rögle skulle ge oss chansen även i Elitserien, fortsätter Chris. Ängelholm verkade vara en grym plats att bo och spela på och vi såg det som en stor möjlighet när vi senare under våren blev erbjudna kontrakt.
Följts åt genom karriären
Bröderna Abbott – Chris och Cam, eller Christen och Cameron som de är döpta till – föddes i kanadensiska Sarnia, nära den amerikanska gränsen, i oktober 1983. Ett av familjens stora intressen var att segla på närliggande Lake Huron, och faktum är att både mamma Joanne och pappa Bill tävlingsseglat för Kanada i OS. Men även ishockeyn hade en stor plats i brödernas liv, och när det kom till förebilder och idoler fanns de på nära håll.
– Eftersom vi är kanadensare var Toronto Maple Leafs favoritlaget, men vi hade nära till Detroit Red Wings och för mig var Steve Yzerman en idol. Han var en stor ledare och förebild, det var kul att kolla på Red Wings under deras framgångsrika år, konstaterar Chris.
Bröderna har följts åt under hela karriären. När det var dags att lämna hemstaden Sarnia gick första flytten till Cornell, där de båda tog examen i ekonomi. Framförallt var det möjligheten att kombinera skola och idrott på hög nivå som lockade bröderna.
– Vi hade med oss hemifrån att utbildning är viktigt. Samtidigt visste vi att det var hög nivå på ishockeyn och det var en attraktiv kombination. Dessutom var det bara sex timmars bilresa hem till Sarnia, berättar Chris.
När Chris och Cam var så kallade freshmen, förstaårsstudenter, var en av skolans seniors, sistaårsstudenter, svenske Douglas Murray. Chris medger att det fanns en stor respekt för honom.
– Han var en respektingivande kille. Han var stor och spelade väldigt fysiskt. Senast jag såg honom var i höstas när Djurgården hade en ceremoni för hans morfar Lasse Björn i samband med att vi mötte dem i SHL, berättar Chris.
Cornell spelar i den så kallade Ivy League, en division inom collegehockeyn där de flesta prominenta, privata universiteten huserar. Av skolorna som ingår kan nämnas Yale, Princeton och Cornells största rival Harvard.
– Det finns mycket tradition i de här skolorna och de har tävlat mot varandra i olika idrotter under lång tid. Vi trivdes väldigt bra på Cornell och förutom bra ishockey fick både Cam och jag breda utbildningar som kan appliceras inom många branscher och ger olika perspektiv på världen.
Påminner Zuccarello om norska poängligan
Första året som proffs blev rörigt för båda bröderna. De hamnade till slut i Shreveport som spelade i Central Hockey League. Chris bedyrar att det var en bra och rolig erfarenhet, men det var också där han själv insåg att de semiprofessionella nordamerikanska ligorna inte var rätt plats för honom.
– Det var en väldigt våldsam liga och det hände saker även utanför isen. Jag minns att jag spelade match i Youngstown i Ohio när en kille i motståndarlaget försökte klösa ut mitt öga, och då bestämde jag mig för att jag var tvungen att lämna ligan.
Ända sedan ungdomen var både Chris och Cam intresserade av att se och uppleva omvärlden, och de båda närde en dröm om att spela professionell ishockey i Europa. De fick chansen till det säsongen 2007/08 i Asker, en liten ort i Oslos utkanter.
– Det var en grym upplevelse, jag och Cam fick en plattform i Europa och vi hade väldigt roligt. Ser jag tillbaka på karriären är det nog ett av de roligaste åren. Vi spelade med bland andra Mats Zuccarello Aasen, som väl var 19 år då och helt okänd. Han slog igenom stort och jag vill tro att vi bidrog till att pusha honom till att uppnå en del av allt det han åstadkommit sedan dess.
– När vi ses nuförtiden brukar jag ta tillfället i akt att påminna honom om att han slutade fyra i den interna poängligan den säsongen, skrattar Chris.
Det blev en veritabel succé och trion hade många blickar på sig, inte minst från Sverige. Men om det någonsin var aktuellt att de tre skulle värvas till samma lag?
– Nej, Modo hade aldrig någon diskussion med mig och Cam i alla fall, svarar Chris.
I stället blev det alltså Ängelholm och Rögle, nykomlingar i Elitserien. Det skulle visa sig bli en lyckoträff för alla inblandade, och bröderna Abbott gjorde så pass bra ifrån sig att de blev värvade till Luleå – där de sedermera kom att göra sex säsonger.
– Luleå är en speciell plats för oss, tillstår Chris. Jag kände och känner en stark koppling till platsen och människorna där, vi kände oss välkomna från start och har än idag många vänner i Luleå. Vi hade också några riktigt häftiga upplevelser utanför ishockeyn, som att få flyga ut mitt i ingenstans och fiska med samer, eller få provflyga i en SK 60 på F 21 i Luleå.
Vann guld i stödkrage
För Cam kantades karriären olyckligtvis av hjärnskakningar, till följd av vilka han tvingades lägga av 2015. Chris var mer förskonad, men inför sin kanske viktigaste uppgift i karriären, SM-finalen för HV71 – ett lag han själv var kapten för – våren 2017 var oturen framme på träning. Chris krockade med en lagkamrat på en träning dagar innan finalserien och bröt nacken.
– Det var mentalt tufft, medger Chris. Jag hade ägnat hela karriären åt att jaga ett mål, jag var lagkapten och kände stort engagemang för att laget skulle vinna guld. Samtidigt försökte jag bibehålla en positiv grundsyn och min filosofi är att det inte är vad som händer utan hur man reagerar på det som händer som betyder något. För mig var det naturligt att hjälpa laget vinna på det sätt jag kunde. Jag berättade för spelarna som varit involverade i situationen att jag inte var bitter eller skuldbelade dem, utan att vi tillsammans skulle gå vidare och vinna.
Och det gjorde de. HV71:s SM-guld 2017 blev Chris Abbotts farväl till ishockeyn – som spelare. För precis som brodern Cam sadlade han direkt om till ledare. För Chris del innebar det en roll i HV71:s juniororganisation. När sedan Rögle, klubben där brödernas Sverigeäventyr började den där våren 2008, hörde av sig mitt under säsongen 2017/18 och frågade om Chris kunde tänka sig att ta över som general manager var svaret enkelt.
– Min erfarenhet från ishockeyn och utbildningen gjorde det ganska smidigt att gå över till en ledarroll. Att gå från juniorcoach till general manager var förvisso ett stort steg, men alla är nya på jobbet någon gång. Jag kände mig trygg i vad jag ville göra med klubben och var förberedd när möjligheten dök upp, berättar Chris.
Ledarskap inspirerat av andra ledare
Med sig tog han, så klart, Cam, som värvades in från Växjös juniororganisation. De två bröderna satte per omgående en tydlig prägel på Rögle, som sedan avancemanget 2008 inte hade lyckats etablera sig ordentligt i SHL.
– Jag tog med mig mycket från fantastiska ledare jag haft under karriären, säger Chris och nämner Roger Rönnberg, Thomas ”Bulan” Berglund och Jonas Rönnqvist, Lars ”Osten” Bergström och Johan Hult – men också sin collegecoach från Cornell.
– Mike Schafer är en fantastisk ledare, och faktum är att han än idag är coach för Cornell, 26 år efter att vi hade honom under vår collegetid. Det var av honom jag lärde mig hur man kan och bör ställa krav på ett lag och en grupp, berättar Chris.
Att komma in mitt under en säsong i ett bottenlag och slå fast att målsättningen är att vinna titlar kan framstå kaxigt, men för Chris Abbott var det den naturligaste saken i världen.
– Jag har alltid försökt att säga det ödmjukt, men om man inte ens kan säga att man ska vinna, hur ska man då lyckas göra det? frågar han sig retoriskt.
– I alla organisationer finns det de som är skeptiska till förändringar, kanske rentav motsätter sig förändring. Samtidigt finns det de som välkomnar det och min första tid i Rögle handlade mycket om att identifiera vilka som ville vara med på resan och vilka som inte ville det, fortsätter Chris. Samtidigt var det nog mer motstånd utifrån, från media och journalister, än inifrån när vi gick ut och sa att ambitionen var att Rögle skulle vinna ett SM-guld.
Bärgade klubbens första titel
Ett steg på vägen tog Chris, Cam och organisationen Rögle när man i början av mars vann finalen av Champions Hockey League, och därmed bärgade klubbens första titel.
– Vi tog några minuter efter matchen för att njuta av segern, sedan var det tillbaka till vardagen morgonen efter och fokus inställt på att få fira igen senare under våren.
Chris syftar så klart på SM-guldet, en framgång man blev snuvade på i finalen mot Växjö förra säsongen. Nu har laget än mer erfarenhet av slutspelshockey, och en mix av olika typer av spelare i laget.
– En målsättning redan när vi tog över Rögle var att skapa en miljö som spelare som är härifrån vill komma tillbaka till, och det har vi lyckats bra med. Samtidigt är det inte säkert att du är rätt för laget bara för att du är från Ängelholm, påpekar Chris. Vi har många med olika bakgrund och olika sätt att spela och se på hockey i organisationen. Min uppfattning är att alla som bär Rögletröjan nu är väldigt ödmjuka och lagorienterade samt har hög teknisk förmåga att spela ishockey.
Vad som väntar i framtiden lägger Chris inte speciellt stor vikt vid, men han har inte gjort någon hemlighet av att det skulle vara lockande att få jobba i en NHL-organisation.
– Jag har bra relationer med många NHL-lag och de driver ishockeyns utveckling framåt. Det vore så klart intressant att få vara involverad i det, men jag är extremt nöjd med min nuvarande situation och lever mycket här och nu.
Det blir, av naturliga skäl, mycket hockey för Chris Abbott. I rollen som general manager ansvarar Chris för A-lagets budget, förhandlingar, scouting, planering och kontakter med spelare. Samtidigt arbetar han aktivt med att skapa en balans i livet.
– Första prio för mig är att vara en bra make och ha tid till familjen. Det tror jag alla sportchefer i den här ligan tycker är en utmaning, avslutar han.