14 säsonger med Djurgården. Sju SM-finaler. Fyra guld. Håkan Södergrens karriär blomstrade i en tid när svensk hockey tog gigantiska kliv mot det vi ser idag.
Många känner idag igen Håkan Södergren från allehanda hockeysändningar på TV. Han är även Norsk Topphockeys starke man och är sedan flera år bosatt i huvudstaden i vårt västra grannland. Men det var i och omkring Stockholm som Håkan Södergren gjorde sig ett namn inom den svenska hockeyn.
Allt tog sin början en bit utanför stadens centrum för unge herr Södergren:
– Jag bodde på landet, som det var på den tiden, i Rosersberg, säger han och förklarar:
– Där var det så enkelt att det var fotboll på sommaren och ishockey på vintern.
Rinken och fotbollsplanen låg inte långt ifrån varandra och spontanidrotten präglade ungdomarnas liv.
– Du hade en fritidssysselsättning på samma ställe där du bodde. Hockeyplanen låg på vägen till fotbollsplanen. Så på vintern sparade du 200 meter och allt var inom sånt avstånd att morsan kunde skrika när maten var klar, berättar Södergren på sin breda stockholmska.
Hans mamma spelade handboll och hans pappa bandy. Håkan Södergren provade båda två, men han fastnade för fotbollen och hockeyn. På gräset spelade han vänsterytter, och var enligt egen utsago "rätt så" målfarlig, men:
– Anledningen till att jag blev vänsterytter var att jag hade så taskiga ledband i högerfoten. Jag kunde inte skjuta med högern utan bara med vänstern, så på den vägen var det, säger han och skrattar.
– Jag var på uttagningar för Upplands-laget när jag spelade i Märsta IK, där jag faktiskt spelade med Peter Gerhardson (idag förbundskapten för damlandslaget i fotboll, red.anm.). Samtidigt blev jag uttagen i Stockholms tv-puckslag och där kom kraschen för mig. Då kom ishockeyn först, säger han och skjuter snabb till:
– Och så var det så j-a tråkigt att springa…!
Djurgården i familjen
Djurgården fanns i familjen. Hans pappa var djurgårdssupporter och en "Knivsta" Sandberg-tröja i födelsedagspresent fick in unge herr Södergren på samma spår i sjuårsåldern. Spelmässigt? Det har mycket med Roger "Botte" Botén att göra.
– Rosersberg är som sagt ganska litet och av någon anledning hamnade Rosersberg och Jakobsberg i en koalition där vi startade ett gemensamt lag och spelade i UNT-cupen (Upsala Nya Tidning) i Uppsala 1972, har jag för mig. Och en av de killarna hade varit i Djurgården och spelat på pojklagsnivå och Roger ”Botte” Botén - världskänd i hela Stockholm på den tiden - ringde upp mig och ville att jag skulle vara med och spela i en turnering under påskhelgen, förklarar han.
Men det gick inte helt enligt planerna. Södergrens föräldrar hade nämligen bokat en skidresa norrut, en resa som han själv skulle med på.
– Så jag missade det. Jag kan berätta att jag satt j-igt tyst i baksätet hela vägen upp i sex-sju timmar. Men det ledde till att jag fick en ny inbjudan till hösten 1973.
Sedan blev det en ganska hyfsad karriär i klubbens färger...
– Jodå, synd att klaga. Det kunde ha gått värre.
Den moderna svenska hockeyns vagga
Under hans tid i dåvarande Hockeyallsvenskan (sedermera Elitserien och SHL) gick sporten från ett liv i skymundan till att anammas av folket - och svensk hockey tog många steg på den internationella scenen.
Vad såg du utvecklingsmässigt i klubben, ligan och sporten under dina 14 säsonger?
Svaret låter inte vänta på sig.
– Det som gav den riktiga pushen för hockeyn och som kanske är en av anledningarna till att sporten idag är så stor var VM-guldet 1987 där man egentligen gick ifrån att i bästa fall slåss om bronsmedalj - som på 1970- och -80-talet. Hela den utvecklingen mellan 1985-1990 i Sverige… där gick vi från amatörism till professionalism, säger han och fortsätter snabbt:
– Hela 80-talet var en stor omvälvning för svensk hockey, där man blev mycket mer medveten om omvärlden. Man blev mycket mer intresserad av vad andra länder gjorde och vad som skiljde dom från oss. Hela träningsbilden som man hade med före detta gamla spelare som gick från spelarkarriären och tog en tränarposition som man hade på halvtid samtidigt som man hade något annat jobb… Hela den cirkusen ändrades radikalt.
– "Leffe" Boork var en genombrottsman. Han kom egentligen utan någon som helst ishockeybakgrund. Det var ett litet trendbrott. ”Svesse” (Gunnar Svensson, red. anm) kom på den tiden. Conny Evensson…. De tog en helt annan approach och blev heltidsanställda tränare. Där förändrades mycket inom svensk hockey.
Går det att beskriva för en som är född 1997 eller senare, kanske 2005, hur stort det var att Sverige tog det där VM-guldet?
– Nej, det tror jag inte. Förutsättningarna är så annorlunda nu. Som ung spelare idag ser du det som naturligt att vilket landslag Sverige än har så ser du en möjlighet att vinna någonting. Det fanns inte på den tiden. Det var 25 år sedan man vann något. Man hade inte vunnit något på junior-sidan, förutom det guld 1981 som man snubblade in, på många herrans år - och vi vann junior-EM 1977.
Han fortsätter:
– Det var enstaka framgångar som kom med några bra årgångar men det fanns ingenting på seniornivå. Hockeyallsvenskan, som det hette på den tiden, hade inget internationellt utbyte på den tiden. Möjligen att man spelade mot något tjeckiskt lag på hösten. Sverige var alltså på den tiden rankat som bäst trea i Europa. Det var en rätt så stor skillnad upp till de största i världen; Kanada, Sovjet och Tjeckoslovakien. Sverige slog i underläge och när vi väl vann ett VM-guld kom det överraskande och alla reaktioner var så naturliga och spontana.
Idag är det ganska angenämt med det svensk hockey gör. 100-talet spelare med matcher i NHL den här säsongen, och nya talanger kommer fram hela tiden. Det blir lätt en självklarhet…
– Ja, och så har det verkligen inte varit.
Var skulle du säga att SHL står idag som liga och internationellt?
Frågorna är spontana i en väldigt lättsam dialog men Södergren har ett svar laddat.
– Jag vill skilja två saker: SHL är i topp när det gäller organisation, spelare och utbildning och kvaliteten på lagen. Men vi har inte den attraktionskraften hos toppspelarna i Europa beroende på skattesystemet i landet. Det innebär att vi inte kan förvänta oss att det alltid kommer stjärnspelare och lyfter ligan. Det är inte heller per definition stjärnor som kommer till Sverige heller. Det är kanske spelare som har missat att tjäna de stora pengarna i Ryssland, Schweiz eller på något enstaka annat ställe nu för tiden - Tyskland, till exempel, säger han och fortsätter:
– Det leder idag till ett ännu större behov att utveckla spelare på det sätt som man har gjort genom åren.
Det är många som kommer hit utifrån som kommer hit och gör sig ett namn och sedan blir stora utomlands. Det i sig är ju en fjäder i hatten till ligan, eller?
– Absolut! Grundutbildningen för en hockeyspelare är inte så varierad nuförtiden. Det finns svenska tränare i USA, amerikanska här. Nationaliteterna blandas och många gånger gör det att spelarna inte står på så olika grund från början. Men skillnaden i vad du får utöva i matcher av det du har lärt dig på träning är förtroende. Det handlar om hur man metodiskt bygger upp ett lag. Vissa spelartyper funkar mycket bättre i Sverige än vad andra gör och det tror jag att man har blivit mycket mer medveten om inom svensk hockey. Man letar efter rätt personer, inte bara spelmässigt, som vet hur hockeyn ska vara. Det är mycket i den svenska utvecklingen i förhållandet till utländska spelare.
En kort paus. Han fortsätter:
– Det innebär också att när du hämtar spelare som kanske inte har fått förtroendet i vissa situationer i andra lag och länder så utvecklas dessa i Sverige när de får den tilliten och då kommer de härifrån som ”bättre spelare”. Jag har sett många här i Norge - bröderna Abbott och Kodie Curran till exempel - som började här där de fick spela ett helt annat spel än vad de var vana vid i Nordamerika.
Imponeras av Djurgården
Vi vänder tillbaka till Djurgårdens IF. Jag undrar hur mycket han följer laget idag:
– Jag har alla kanaler att få tag på, skrattar han. Jag har sett en match på Hovet vilket är det minsta på länge men jag har sett alla matcher med Djurgården under säsongen.
Hur skulle du sammafatta lagets säsong i år och har du någon spelare som du tycker har stuckit ut lite extra?
– Med väl godkänt, skulle jag säga. Djurgården har en fantastisk förmåga att plocka fram de unga spelarna de senaste åren. Men sen måste man stylta upp dom för det är som jag alltid har sagt: Du kan inte tro att unga spelare ska klara av att bli stjärnor själva. De måste få hjälp av befintliga stjärnor att bli en. Djurgården har varit väldigt duktiga på att sätta in den långsiktiga planen i Stockholm. Det är inte lätt.
Spelarna evolverar i systemet och systemet evolverar med spelarna på något sätt. Det är lite samma med Rögle och även Luleå. De får ihop det på ett väldigt speciellt sätt.
– Ja, och det kommer nog av att man har en sådan organisation. Jag tror att samtliga lag du just räknade upp har väldigt tydliga värderingar av att man ska ha en stor del inhemska - lokala - spelare. Djurgården har haft det ända sedan slutet på 1990-talet att man ska ha 75 procent 08:or i laget. Rögle tror jag har en liknande metodik och Luleå har det definitivt. Jag är mycket nöjd med den metodiken och jag är väldigt glad över att Djurgården kan föra den politiken med sina spelare, avslutar Södergren.