Pappa gav henne intresset. Det har hon utvecklat och nu är hockey och sporten hennes liv. Jenny Karlsson lever för Rögle BK.
Land och rike runt för Rögle. Det är Jenny Karlssons vardag sedan ett gäng år tillbaka. 29-åringen, hon fyller 30 om någon vecka, ärvde intresset för hockey. Det första riktiga minnet är inte helt klart, men:
– Jag fick det från min käre far, som tog med mig på matcher. Jag satt och funderade tidigare idag på hur länge sedan det var men jag kan inte riktigt komma på det. Men det var ett bra tag sedan, förklarar hon när SHL.se ringer upp, och fortsätter:
– Då följde jag med honom och satt i hans knä. Jag har inte så jättemånga minnen från den tiden, det är mer från andra halvan av livet.
I år gjorde hon sin fjärde säsong i styrelsen för Rögles supporterförening Angel Island Army - AIA, och numer är hon ett välbekant ansikte på ståplats i Catena Arena.
– Jag minns inte riktigt när det började bli seriöst men min första bortamatch var för fem år sedan. Den gick till Västerås när Rögle gick upp så det var ju guldhattar och hela köret, så jag fastnade direkt. Jag tänkte ”Är det såhär roligt varenda gång så är det klart att man ska vara med” men det har ju inte varit lika roligt alla gånger, skrattar hon.
I styrelsen har hon den inte alltid smickrande rollen som kassör - den roll som folk sällan ställer sig i kö för att hugga vid ett årsmöte.
– Jag är kassör, vilket passar bra med vad jag jobbar med, säger Jenny Karlsson, som till vardags jobbar som redovisningsekonom.
Av erfarenhet säger därför undertecknad:
Men det är inte alltid det är ordning och reda i ekonomin i ideella föreningar...
– Haha, nej det är sant. Men jag har turen att ha bra grabbar runtomkring mig, skrattar hon och berättar hur allt började:
– Jag blev kontaktad av ordföranden för fem år sedan som sa att de ville ha med mig och jag hoppade med utan att riktigt tänka mig för. Men jag har inte ångrat mig en sekund.
Säsongens plötsliga slut gav en känsla av tomhet för Jenny Karlsson - och många andra, så klart:
– Just nu känns det ganska vilset. Styrelsen jobbar ju på, givetvis. Men det blir inte samma utbyte nu med de andra som man normalt har på matcherna. Jag har turen att ha vänner utanför hockeyn och umgås mycket med dom. Men nu ser man hur det är för de människor som inte har sporten i sitt liv och jag förstår inte: Var finner de glädjen? säger hon med ett lätt skratt.
Har du varit i alla SHL-arenor?
– Ja! utbrister hon.
– Jag fullbordade det den 7 mars när vi var i Oskarshamn. Det har inte varit alla på en säsong, ska sägas. Det var en jättespeciell dag. Det var nog bara för mig, de andra sket nog i det men det var en lite speciell känsla. Nu har jag varit i alla arenor. Kors och tvärs, nord och syd. Det blev lite extra bubbel på vägen dit.
Rögles otroliga resa
Under hennes tid nära klubben har hon sett Rögle ta enorma kliv som förening. Bröderna Abbotts arbete har gjort klubben till ett mittenlag och, nu senast, ett topplag.
– Det är svårt att föreställa sig vad som har hänt på så kort tid när den största delen av ens Rögle-liv har varit pest och pina. De som har följt Rögle betydligt längre än jag brukar säga saker som ”30 års lidande och här står man fortfarande kvar och hoppas…”, förklarar hon.
Rögles tredjeplats och 92 inspelade poäng är båda rekord för klubben i den svenska högstaligan i hockey, och inför slutspelet var man ett av de lag som tippades gå långt:
– I år var väl vår bästa chans hittills så det var en otrolig tomhet som infann sig när de valde att lägga ner säsongen. Det var ett litet antiklimax men jag kommer att minnas den här säsongen i all oändlighet, förklarar hon.
Vad är den största skillnaden på föreningen under bröderna Abbott, skulle du säga?
– De har kommit in med ordning och reda och jävlaranamma som bland annat tidigare tränare har saknat. Jag är jättenyfiken på vad de kan göra framöver.
Har ni supportrar märkt någon skillnad till klubbens approach på något sätt sedan de tog över?
– Från vår synvinkel i styrelsen så tycker jag att vi alltid har haft en fantastisk dialog med föreningen. Det är inte bara vi som lagt fram förslag utan klubben har verkligen velat lyfta fram oss som supportrar. Det känns som att man har kommit lite närmare varandra rent generellt - speciellt genom sociala medier - på senare år. Det skulle knappt kunna bli bättre, jag tycker att det funkar skitbra.
Hur stor är hockeyn i Ängelholm/Helsingborg?
– Det är det den här delen av Skåne lever för. Här i Helsingborg klämtar de flesta hjärtan för fotbollen och HIF men de har haft det tufft och det dröjer nog innan de hittar stabilitet. Men just i Ängelholm andas och lever folk hockeyn.
Projektet Hockeytjejer
– Vårt samtal skiftar fokus. Jenny Karlsson var för några år sedan initiativtagare till projektet Hockeytjejer, en kraftsamling bland kvinnliga SHL-supportrar för att komma varandra närmare och den första träffen, i Jönköping, blev en succé. Men därefter ebbade det ut lite.
– Det är mycket på grund av tidsbrist i och med att jag gör allt för Rögle och AIA. Men det växte lavinartat och blev en jätteuppskattad tillställning som jag gjorde tillsammans med Linda (Brevitz, tidigare ordförande i HV71’s supporterförening North Banks Supporters, numera SLO i HV71). Samtidigt kände man efteråt att ”hur hade vi kunnat göra det här annorlunda?”. Jag funderar lite kring hur man hade kunnat ta det vidare. Vi sa där och då att vi skulle vilja göra det på fler platser och på olika klubbar i landet, säger hon och blir tyst en kort stund.
– Det är svårt. Så länge jag sitter i AIA’s styrelse blir det nog svårt. Men vi följer varandra - vi som var där - och jag ser att dom interagerar med varandra. Tjejer som jag inte tror pratade med varandra innan, så något har det ju blivit av det.
Men dörren är inte helt stängd för att något nytt kan komma:
– Jag och Linda brukar säga att vi ska ses och prata lite nya idéer men det har väl också tyvärr lite fallit bort. Hon har gått från ståplats och jobbar idag för HV71 där hon gör ett fantastiskt jobb. Vi får se vad det blir, intresset finns där.
Har det hänt att du fått höra något om att du är tjej i samband med hockeyn?
– Det var när man själv var yngre och pojkarna var yngre var det säkert någon som tyckte någonting men det är ingenting nu. Det är så länge sedan att jag har förträngt det. Jag får aldrig höra något nu och reflekterar inte över att jag är tjej, höll jag på att säga, skrattar hon och fortsätter:
Det är aldrig någon fråga och det är bara positiva kommentarer.
En ståplatsläktare består ofta av flera klickar eller kärnor av personer. Umgås du idag med samma personer som du gjorde när du började stå?
– Jag hamnade på ståplats regelbundet efter den där resan till Västerås och då började jag hänga med de jag åkte dit med på ståplats. Men sedan jag gick med i styrelsen har det blivit lite att jag pratar och umgås mest med dom. När jag gick med i styrelsen satt min nuvarande sambo där så vi har träffats genom hockeyn. Men det är ju samma gäng varje gång. Man vet vem som står runt omkring en och man behöver aldrig stämma träff innan en match, man vet att man träffar dom där.
Pappa introducerade Jenny Karlsson till hockeyn och på ett slags poetiskt vis har hon dragit med honom i nästa steg av supporterlivet:
– Pappa brukar säga att om han vill träffa mig får han åka till ishallen. Men det är kul. Han har hakat på och även nu min farbror så de hänger med på både borta- och hemmamatcher.
Det blir några mil i buss på ett år, va?
– Ja, det blir det. Förra säsongen bilade vi dessutom till Skellefteå. 16 timmar upp, vi var i Skellefteå i åtta timmar, förlorade och åkte hem med en gång. Tur och retur tog det 41 timmar. Den här säsongen ville vi bräcka det. Så vi bilade till Luleå, men där övernattade vi. Skellefteå var väl 135 mil och Luleå är ju ytterligare 13-14 mil. Vi får se om det blir CHL så får vi väl köra åt andra hållet istället, skrattar Jenny Karlsson och avslutar:
– Ibland har man stannat upp och funderat på vad man skulle ha gjort med all den tiden istället. Men vi har ju så trevligt, så det skakar man snabbt av sig.