Möt Människan: Niklas Eriksson

Klockan börjar närma sig 14:30 när SHL.se får tag i Örebrotränaren Niklas Eriksson. Laget har avslutat sitt sedvanliga förmiddagspass, lunchen är intagen och för Eriksson väntar ytterligare några timmars jobb och ett cykelpass i gymmet innan han lämnar Behrn Arena.

– Även om det är en bra vinter har jag inte börjat träna utomhus. Det finns inte tid för det. Att kunna träna på jobbet är en förmån. Vi har jäkligt bra cyklar, säger Eriksson.

Just cyklingen ska vi återkomma till både en och två gånger under samtalet, för det har blivit 51-åringens stora intresse vid sidan av hockey.

– Tidigare var det fotboll som gällde, men jag tycker att det har blivit för förutsägbart och lite för mycket pengar, säger Eriksson.

Ser cykling som avkoppling

Att han har fastnat för cykelsporten är mycket tack vare sin tränarkollega och vän Christer Olsson, 49.

– När han slutade med hockey tävlade han i veteranklasser i cykling. Han vann nordiska mästerskapen och kom tvåa i tempo-VM. Sedan började jag också och vi har gjort mycket tillsammans, både resor och motionslopp, säger Eriksson, som inte bara ser cyklingen som träning utan även som avkoppling.

– Under säsongen är man i en bubbla, men när det blir vår och varmt ute kan man komma ut på cykeln. Jag tycker att man har bra möjligheter att reflektera över säsongen som har varit, säger han.

Du kan sitta på sadeln och fundera på lite hockeygrejer?

– Ja, jag tycker att jag tänker jäkligt bra när jag är ute i skogen och cyklar. Framförallt när jag är själv eller när det är jag och Christer. Det är inga telefoner eller något annat som stör, säger Eriksson.

Vann OS-guld

Örebrotränaren är uppvuxen i Västervik och där höll han länge på med både hockey och fotboll. När det sedan blev dags att välja idrott föll valet på hockey, och det har han inte ångrat. Hockeykarriären kan lite kortfattat sammanfattas med 17 säsonger i Leksands a-lag, 338 SHL-poäng, SM-silver, JVM-silver och OS-guld 1994. Faktum är att Niklas Eriksson spelade i samma kedja som Jörgen Jönsson, som numera är assisterade tränare i Örebro, under OS i Lillehammer.

– Jag, ”Jögge” och (Andreas) Dackell lirade mycket tillsammans på slutet. Ett mycket roligt minne, säger Eriksson.

Bortsett från straffläggningen i finalen. Finns det något speciellt som du minns extra starkt från turneringen?

– Mer OS som helhet. Norge vann guld hela tiden och det var fest varenda dag. Sedan att det var 20 grader kallt och blå himmel i två veckor. Allt var klockrent för ett OS. Att vi sedan tog Sveriges andra guld på OS sista dag var häftigt i sig, säger Eriksson.

Fem år tidigare tog Eriksson sin första internationella medalj. Under JVM 1989 var han en en av nyckelspelarna i det svenska laget som knep ett silver och det var en turnering med många blivande storstjärnor. Några av namnen som sticker ut från JVM 1989 är Mike Modano, Teemu Selänne, John LeClair, Sergei Fedorov, Alexander Mogilny och Rod Brind’Amour. En sextett som tillsammans har gjort drygt 7 600 NHL-matcher, men ingen av dem tog plats i turneringens All Star-lag. Platserna i kedjan togs i stället av Pavel Bure, Jeremy Roenick och – just det, Niklas Eriksson.

– Under lockouten hade vi några kanadensare i laget och jag snackade med Michael Ryder om det och han utbrast: ”Va, har du blivit uttagen med Roenick och Bure? Vad hände?” Ja, det kan man undra, säger Eriksson och skrattar åt minnet

– Det var en fantastisk turnering. Junior-VM var inte lika stort som i dag, och vi var nära på att vinna. Vi fick stryk av ryssarna efter att det hade kommit ut två puckar på isen, varav vi slog in den ena i mål och den andra gick ut i hörnet. Det blev stort palaver på isen och hade det hänt nu hade det blivit jätteuppmärksammat, säger han.

Tog över som huvudtränare förra säsongen

Niklas Eriksson avslutade karriären med två år i Italien och säsongen 2006/07 blev hans sista som spelare. Eftersom han alltid har varit intresserad av ledarskap stod valet mellan att utbilda sig till lärare eller satsa på tränaryrket, och det som fällde avgörandet var att han fick en förfrågan om att bli assisterande tränare för Leksands J20-lag.

– Tränaryrket har många likheter med att vara lärare. Det är mycket pedagogik och hantera människor. Det är kanske inte samma dilemman som i skolan. Här är det högmotiverade personer vi jobbar med. Så är det kanske inte alltid i skolan, säger han.

Via Lillehammer och Almtuna har Eriksson nu hamnat i Örebro. Han är inne på sin fjärde säsong som tränare i klubben. Först var han assisterande, men i samband med att Petri Liimatainen och Niklas Sundblad fick lämna under förra säsongen fick Eriksson frågan om han ville ta över huvudansvaret.

– Jag tycker att det var en svår situation eftersom jag hade jobbat med Petri och Niklas och respekterade dem som tränare och personer. Samtidigt kände jag att det var min chans och på något sätt har jag alltid haft ett driv att träna så högt upp som möjligt. Beslutet var inte svårt, men mot Petri och Niklas var det lite svårt, men jag kände att jag var tvungen att ta chansen, säger Eriksson och tillägger:

– Jag trodde att jag skulle kunna påverka gruppen. Jag kände till Sundblads ledarstil och min syn på ledarskap är ganska olik Sundblads. Då tänkte jag att min typ av ledarskap kunde påverka gruppen på ett annat sätt, säger Eriksson.

"Hösten var lärorik"

Örebro knep till slut en åttondelsfinalplats i fjol, men där tog det stopp. Den här säsongen har Örebro tagit ett steg i rätt riktning och även om laget inte har lyckats behålla sin topplats som de hade under första halvan gör laget en bättre säsong än i fjol.

– Hösten var både rolig och lärorik, för oss tränare och kanske framförallt spelarna. Det krävs lite till när man är i toppen. Det kommer vissa krav när man är i toppen. Det är inte bara att ställa ut skridskorna varje dag i träning, utan det måste finnas en kravbild i gruppen för att bli det där topplaget omgång efter omgång, säger han.

Upplevde du att det blev lite slappt på träning när ni var i toppen?

– Jag tycker det är små nyanser och kanske inte just i träning. Ett tag kändes det som att vi var lite nöjda. Även om vi som tränare ser det och är på gruppen gäller det att det drivet finns i gruppen. Vi kan driva gruppen, men det jag försöker säga är att det måste finnas spelare i laget som driver gruppen.

Har ni det?

– Vi hoppas att vi som grupp kan göra den resan. Vi har försköt jobba med att göra gruppen delaktig. Jag tror att det fanns fler spelare som tog ett större ansvar när det gällde de här bitarna förr i tiden. Spelarna i dag är ganska vana vid att bli serverade saker. De får mycket feedback och de får vara väldigt delaktiga. Då förväntas det från ledarhåll att man ska få saker tillbaka och det kan jag tycka att man saknar ibland, säger Eriksson.

– Till spelarnas försvar ska sägas att det är jäkligt stor omsättning i många trupper. För att få den positionen i en grupp krävs kanske dels att man är en bra spelare och står för vissa saker och dels att man har varit i klubben några år, säger Eriksson.

"Jörgen är inte där mentalt"

Hur långt Örebro räcker den här säsongen återstår att se, men en sak är säker. När matchkostymen har stoppats in i garderoben för sista gången den här säsongen kommer cyklingen att få ett större fokus för Örebrotränaren.

– Det finns lite planer på lopp i vår och sommar, men både jag och Christer börjar bli gamla och har lite skavanker i knäna. Det beror på hur mycket vi kan satsa. Vi hoppas att vi kan köra för fullt i vår, säger Eriksson.

Samtalet börjar lida mot sitt slut och för Eriksson har det snart blivit dags att byta om till träningskläder.

– Planen är ett tuffare pass här på eftermiddagen, säger Eriksson.

Brukar Jörgen Jönsson haka på era cykelpass?

– Nej, inte när vi cyklar. Han tränar bra och är fit i kroppen, men han har inte cykelintresset. Han jobbar på bra i gymmet, men är inte redo för att köra fem, sex timmar ute. Där är han inte mentalt än, men vi försöker påverka honom i den riktningen, säger Eriksson och skrattar.