Under uppväxten höll Rögle BK till på ishockeyns bakgård. För Björn Salmén var det ändå en självklarhet att hålla på det lokala laget. Kärleken till Rögle har gjort att han stannat i Ängelholm hela livet och nu är det knappt han vågar tro att de senaste årens framgångar är här för att stanna.
Det var nog svårt att ens föreställa sig de senaste årens Rögle-framgångar i början av 1970-talet. Ängelholmsklubben hade visserligen haft sin framgångssaga orkestrerad av Gösta ”Pollenkungen” Carlsson, men efter att ha rusat upp genom divisionerna med bland andra Ulf Sterner i laget hade satsningen imploderat och bandyklubben fallit fritt ner till division 2 södra B där man befann sig när Björn Salmén som liten påg gick på sina första ishockeymatcher.
– Farsan tog med mig till ishallen och jag minns att jag greps av ljudet av tacklingar och slagskott i sargen, skrattar Björn som inte alls uppfattat hur häftig sporten egentligen var genom tv-rutan tidigare.
Det var väl knappast stjärnglans runt division 2 södra B i början av 1970-talet, där lag som Skillingaryd IS, Diö GoIF, IF Lejonet och IK Skäret huserade. Men trots att många kompisar i skolan valde att börja hålla på lag i Elitserien fanns bara Rögle för Björn Salmén.
– Det var folk som tyckte att man skulle hålla på Brynäs eller Leksand bara för att de hade vunnit sina SM-guld. Rögle brydde man sig inte så mycket om, de var för dåliga, men för mig var det givet att följa det lokala laget oavsett vilken division de spelade i. Jag minns att jag fick stå upp för det där i skolan, berättar Björn.
”Ska vi aldrig bli bra?!”
När han var nio, tio år gammal fick Björn börja gå själv på matcherna i Ängelholms ishall, och där upplevde han både himmel och helvete.
– Jag minns en match hemma mot Åstorp som låg toksist. Innan matchen funderade jag på hur många mål vi skulle göra, kanske var det möjligt med tvåsiffrigt? Det slutade med att Rögle förlorade med 1–5 och när jag cyklade hem tänkte jag förtvivlat ”ska vi aldrig bli bra?!” I min frustration funderade jag nog på om jag skulle ge upp det där med hockey, men en vecka senare stod jag så klart på läktaren igen, skrattar Björn.
– En annan gång mötte vi IK70, som Oskarshamn hette på den tiden, och låg under med 0–4 inför sista perioden. Vi hämtade ikapp till 4–4 och i minus 22 grader cyklade jag hem i ren eufori.
Efter att ha genomlidit 1970-talets eviga kamp för att ta sig upp från division 2 fick Björn och hans Rögle-kompisar äntligen jubla när klubben tog steget upp till division 1 på våren 1982. Lyckan förbyttes emellertid till fasa bara några månader senare.
– När vi äntligen tog steget upp brann ishallen ner på sommaren, berättar Björn. Det blev snack om var vi skulle spela och jag minns att Tyringe och Halmstad var på tapeten.
Vann över många helsingborgare 1982
Det slutade med att Rögle spelade sina hemmamatcher på Olympiarinken i Helsingborg den säsongen. Om helsingborgarna tog det nyblivna division 1-laget till sig?
– Det var fullknökat med människor, 2 400 varenda match! utbrister Björn. De som gick på matcherna i Helsingborg den säsongen fångades nog av atmosfären och följde med som Rögle-supportrar när man byggt upp en ny ishall och flyttade tillbaka till Ängelholm. Där och då intog alltså Rögle BK Helsingborg, men trots att laget fört en någorlunda anonym tillvaro under många år har laget alltid haft ett brett stöd i bygden. Frågar du Björn Salmén har det sina förklaringar.
– Rögle har alltid varit bra på att fostra spelare, grabbar som börjat i klubben och gått hela vägen. Det har nog bidragit till att man känner att det finns genuin hockeykultur i Rögle. Sen tror jag att Rögle levt mycket på att vi haft rykte om oss att ha väldigt bra atmosfär och stämning i hallen också.
Från Vegeholms Isstadion, som byggdes för att också fungera som lagerlokal åt ”Pollenkungen”, till Ängelholms Ishall (samma ishall, nytt namn) som brann ner 1982 och en ny hall med samma namn (fast det kunde blivit ”Pollenhallen” om ett medborgarförslag gått igenom) som stod klar 1983 till dagens Catena Arena. Överallt har Röglefansen skapat tryck och lyft sitt lag.
– Fast sedan utbyggnaden av Catena Arena har det blivit svårare, erkänner Björn som själv alltid står i Rögleklacken.
– Det är högre till tak och när vi fått fler platser har det kommit in många nya fans som bidrar på många sätt men kanske inte till ljudbilden. Det innebär att vi måste göra ett ännu bättre jobb för att skapa den ljudvolym som förväntas av oss.
”Förmodligen öppnar de dörren lite när det är dags för hymnen”
Något som ofta nämns i samma andetag som den goda atmosfären i Catena Arena är hymnen ”För vårt RBK” som publiken sjunger tillsammans inför nedsläpp.
– Den ska ge känslan av att ”nu är vi hemma”, att det är vår ishall, vår sång. Jag tror att spelarna hör sången från omklädningsrummet, förmodligen öppnar de dörren lite när det är dags för hymnen, och vi vill att de ska känna sig extra peppade att åka in på isen inför sina hemmafans.
När hymnen ekar i Catena Arena är det bara minuter kvar till nedsläpp. För Björn börjar uppladdningen inför en hemmamatch långt tidigare än så.
– Jag kan vakna redan på morgonen och känna lite pirr i magen, berättar han. Speciellt om det är en slutspelsmatch. Det brukar ofta bli en del hockeysnack under dagen, och jag kan nog gå och bli lite småirriterad för att tagga igång mig själv inför matchen på kvällen.
– Rätt många av mina ståplatskompisar från förr har gått över till sittplats, men det klarar inte jag. Hockey för mig handlar om intensitet, tacklingar och känslor. Skulle jag hamna på sittplats skulle jag säkert flyga upp och stå i vägen för nån. Nej, det skulle inte bli bra.
En höjdpunkt kvar
Lika svårt som det på 1970-talet var att föreställa sig de framgångar Rögle skulle ha under bröderna Abbotts ledning är det nog för dagens unga Röglesupportrar att föreställa sig en hockeyvardag med derbyn mot Lejonet, Tyringe och Glimma.
– Vi har varit bortskämda med framgångar ett par säsonger i rad nu. För mig har det nästan varit en omställning rent mentalt, att inte ställa in mig på förlust i varje match, skrattar Björn.
– Samtidigt, jag som varit med så länge, med alla svängningar, har nog stålsatt mig lite. Visst, det går bra nu, men snart kommer det gå dåligt igen. Det är nästan så man börjar ifrågasätta sin egen identitet som supporter när man håller på ett topplag.
– Samtidigt är vi inte framme, vi har inte vunnit SM-guldet än. Där har vi något kvar att verkligen se fram emot.
Fem frågor till Björn Salmén
Vad har ditt supporterskap för Rögle gett dig i livet?
– 90 procent av alla mina vänner. Det kan låta extremt men så är det nog. Det har också gett otroligt många minnen, både glädje och sorg.
Vilka Röglespelare har gjort största avtryck på dig?
– Den första megastjärnan var Dave Poulin som spelade i Rögle den säsongen hemmamatcherna var i Helsingborg. Han var otroligt snabb på skridskorna, så jag minns att man nästan jublade när Rögle åkte på en utvisning. Då visste man att det räckte med någon flippade ut pucken ur egen zon så skulle han åka ifrån alla och göra mål på friläge. Året efter gick han till NHL och blev årets rookie, han var alldeles för bra för svenska division 1.
– Roger Elvenes är en annan som sticker ut. Han spelade för Rögle hela karriären trots att han garanterat hade anbud från andra lag. När jag var ung såg jag upp till Kent ”Sudden” Bengtsson som öste in mål i division 2. Idag springer jag på honom då och då i arenan när Rögle spelar, det är kul.
Finns det några Röglematcher du minns speciellt?
– Absolut! När vi trillat ur dåvarande Elitserien värvade Rögle in fem finländare som floppade nåt oerhört. Efter ett tag skickades de hem och vi fick fylla upp med yngre killar, men så fanns några äldre kvar, bland andra Roger Elvenes. Det gick knackigt och till slut hade vi en helt avgörande match mot Kristianstad som vi var tvungna att vinna för att inte åka ur division 1 också. Det blev 6–2 till Rögle och var makalös atmosfär i hallen. Hade vi ramlat ur hade nog inte Rögle funnits kvar idag. Jag tror att Roger Elvenes skulle säga att det är en av de viktigaste matcherna han spelat.
– Jag måste också nämna segern mot Leksand i sudden death när vi för första gången sedan ”Pollenkungens” dagar nådde Elitserien (1992, reds. anm.). Vi var ett riktigt bra klackgäng som lärt känna varandra under ett antal säsonger och när Håkan Persson sköt upp oss till Elitserien var det ren lycka.
Vilken är den mest dramatiska upplevelse du haft som Röglesupporter?
– Det var nog en kvalserie när vi i sista omgången mötte Mora, men också var beroende av att Leksand skulle ta poäng mot Malmö. Vi ledde med 2–1, men Malmö hade gått upp till 3–0 mot Leksand så det såg mörkt ut. Jag minns att det fanns några på läktaren som satt med radio och lyssnade på Radiosporten. Man försökte speja efter dem och tyda deras reaktioner. Nån reste sig upp, ”vad hände nu?”, tänkte man. Men det var Leksand som hade gjort ett mål, sen ett till. Det var otroligt dramatiskt men vi lyckades vinna samtidigt som Leksand hämtade ikapp. Jag har svårt att se att det funnits någon mer dramatisk stund i svensk ishockey.
Vilket är ditt roligaste minne kopplat till en bortamatch?
– Förr i tiden åkte jag på väldigt många bortamatcher, nu blir det inte lika många. Ett fint minne är från kvalet till division 1 då vi mötte Mölndal borta. Det var väl ett hundratal hemmasupportrar på plats. Vi kom 400 Röglesupportrar och tog över hallen fullständigt.