Vid 15 års ålder fick han njuta segerns sötma. Sedan dess har han stått på H-läktaren i 27 år utan guld. Frågar du Stefan Baudin är supporterskapet en misär, ändå är Luleå Hockey anledningen till att han aldrig lämnat hemstaden.
Pratar man med Stefan Baudin finns det en fråga som är helt överflödig: Varför började du hålla på Luleå Hockey? Kommer man från Luleå har man det supporterskapet av födsel och ohejdad vana. Mer intressant är då när han började gå på matcher i Delfinen.
– Pappa jobbade i Delfinen när jag var liten så jag hängde där en hel del, berättar Stefan. Jag var bara tre år när Luleå gick upp i Elitserien 1984, så det minns jag inte.
– Jag har däremot starka minnen från SM-finalen mot Brynäs 1993. På den tiden spelades finalen i bäst av fem och vi vann match två hemma och tog ledningen med 2–0 i matcher. Jag minns att folk stormade in på isen nästan som för att fira att vi vunnit guld. Sen förlorade Luleå tre raka i övertid.
Guldfirande på Kallax
Stefan Baudin återberättar minnet med ett jämnmod liksom utmejslat av 30 år av sportsliga motgångar. Eller rättare sagt 29 år av motgångar. År 1996 var Stefan 15 år och fick följa när Luleå Hockey vann klubbens hittills enda SM-guld.
– Jag var väl i den ålder då man är som mest mottaglig för hjältar och idoler, så det är klart att mina känslor för Luleå Hockey blev ännu starkare tack vare guldet. Samtidigt var jag för ung för att få gå ut på krogen och fira så det räknas knappt.
Finalserien mot Frölunda brukar betraktas som en av de tuffaste och mest sevärda finalserierna i svensk ishockey. Luleå bärgade guldet genom att vinna med 3–2 i Frölundaborg--- i match fyra. Vilt firande utbröt givetvis på isen – men det var ingenting mot scenerna som kom att utspelas på Kallax flygplats utanför Luleå.
– Vi var nog runt fem tusen personer som åkte ut till Kallax för att ta emot spelarna, berättar Stefan. Som jag minns det hoppade folk på bord som rasade sönder och till slut tvingades de utrymma ankomsthallen för att det var sånt tumult. Det var första gången ett lag från Norrbotten vann SM-guld i någon lagsport över huvud taget, det märktes hur stort det var.
På den tiden stod Stefan ganska ofta precis vid sargen på ena långsidan, på en av fem olika ståplatssektioner i dåtidens Delfinen.
– Jag minns att isen gick ut en bit under sargen, så jag stod faktiskt på isen och kollade på matcherna. Det var rätt kallt om fötterna, men man var väldigt nära händelserna och det smällde ju till bra i plexit vid tacklingar.
Profilstarkt lag har skapat många Luleåfans ute i landet
Och tacklades gjorde det frekvent när Luleå spelade hockey. Laget var kända för sin hårdföra spelstil och många profiler som gillade att spela tufft.
– Vi hade ju över huvud taget ett väldigt profilstarkt lag under hela 1990-talet, minns Stefan. Jarmo Myllys, Jiri Kucera, Tomas Holmström, Stefan ”Skuggan” Nilsson, Thomas ”Bulan” Berglund, det går nästan att rada upp hur många som helst.
– Än idag när man kommer till en bortaarena i SHL brukar det stå ett helt gäng ur lokalbefolkningen på bortastå som började hålla på Luleå Hockey på 90-talet, berättar Stefan.
Ovan nämnda profiler i all ära, Stefans favorit var en helt annan.
– Min första stora idol och favoritspelare genom tiderna var och är Sergei ”Bam-Bam” Bautin, som tyvärr gick bort runt årsskiftet, säger Stefan. Han var en riktigt skön lirare. Stenhård på isen, men som en nallebjörn utanför. Sen bidrog det väl att våra namn var så lika, så jag kallades ibland ”Bautin” i skolan.
Stått på H-läktaren 27 år – ligger ändå i lä
Säsongen efter SM-guldet, 1996/97, klev Stefan Baudin för första gången upp på H-läktaren, alltså den ståplatssektion där Luleåklacken håller till. Och där har han blivit kvar.
– Ja, jag är inne på 27:e året nu, konstaterar Stefan. Jag har varit lite på glid till sittplats, och sa faktiskt inför finalerna i våras att om Luleå vinner guld blir det sittplats nästa säsong, men nu får jag stå kvar.
– Även om jag stått där länge ligger jag i lä. Det finns de som stått där över 50 år, och allra längst tror jag Glenn Drugge stått där. Han har haft samma plats längst upp på ståplats sedan början av 1960-talet.
Med åren utvecklades Stefans känslor för Luleå Hockey från kravlös kärlek till en typ av ”tough love”, en omsorg med uppfostrande inslag. Engagemanget i LuleåFans, den officiella supporterföreningen, växte fram naturligt.
– Jag åkte på många supporterresor när jag var yngre och förstod väl ganska snabbt att det behövs folk som engagerar sig för att det ska fungera. Samma sak med Luleå Hockey, från att ha dyrkat klubben som yngre kände jag ett större ansvar för att föreningen skulle må bra och finnas kvar i framtiden.
Brinner för föreningsdemokrati och läktarkultur
Efter tio år som ledamot i styrelsen blev Stefan Baudin ordförande 2014, och det är inte svårt att pinpointa vilka frågor som var viktiga för honom att driva under ordförandeskapet.
– SM-guld är kul och så, men det finns annat att vara stolt över, konstaterar han och förklarar:
– Att inte driva på kommersialiseringen av den moderna hockeyn, att kämpa för 51-procentsregeln och föreningsdemokratin, ta samhällsansvar och att hålla fast vid den lokala förankringen är viktigare än sportslig framgång. På nåt sätt symboliserades allt det av klubbmärket som Luleå Hockey bytte tillbaka till under min tid som ordförande för LuleåFans.
Precis som många andra elitserielag på 1990-talet influerades Luleå Hockey av den amerikanska traditionen att låta sina idrottslag representeras av något vilddjur, i Luleås fall en brunbjörn.
– Jag tyckte själv björnloggan var cool när den kom 1994 och än idag åker ju spelarna in genom ett björngap, så av alla lag som anammade den här NHL-ifieringen var det väl vi som lyckades bäst, anser Stefan.
– 2011 gick man över till det vi kallar för bjärven, någon slags modifierad björn som aldrig blev officiellt klubbmärke men som man använde på matchtröjan. Den loggan överlevde bara en säsong och blev startskottet för en rörelse startad av oss supportrar för att återgå till det ursprungliga klubbmärket med stålmannen. I början upplevde jag att diskussionerna med klubben var något knackiga, men allteftersom förstod de betydelsen och började lyssna.
År 2018 genomfördes en omröstning bland medlemmar och säsongskortsinnehavare där majoriteten var för ett byte från björnen till stålmannen som officiellt klubbmärke, vilket också blev fallet.
– Efteråt följde man upp omröstningen och då var över 90 procent positiva till bytet och det har lett till en ökad försäljning och användning av souvenirer, konstaterar Stefan.
Accepterar ljusshow – men inte klappor
Efter 15 år i LuleåFans styrelse tackade Stefan för sig 2019. Det hindrar honom emellertid inte från att vara engagerad i supporterfrågor, och han är mån om att bevara stämningen och upplägget i det som idag heter Coop Norrbotten Arena.
– Anledningen till att man går till arenan i stället för att sitta hemma är ju stämningen, och utan engagerade supportrar blir det ingen stämning, menar han.
– Jag är inte jätteförtjust i introt med ljusshow, men accepterar det. Däremot är det jätteviktigt att man inte dundrar på med musik så fort det blir spelavbrott, utan låter supportrarna skapa stämningen. Blir det pinsam tystnad en stund förstår ju vi i publiken att det är upp till oss att hålla igång.
– Det är samma sak med klappor, fortsätter Stefan i vad som nästan håller på att utvecklas till ett brandtal. Det var nån match när ett sponsorföretag hade lagt ut klappor på varenda plats i hallen, men då var det supportrar från ståplats som gick runt och samlade in dem och slängde dem i en soptunna. Efteråt gick Stefan Enbom (vd i Luleå Hockey) ut och lovade att det inte skulle ske igen.
Att det är bra stämning i Coop Norrbotten Arena blev den breda hockeypubliken varse under SM-finalerna mot Färjestad våren 2022. När Luleå vann match fyra på hemmaplan innebar det två matchbollar för att säkra det hett efterlängtade SM-guldet – men det rann dem ur händerna.
– Förlusten i match sju är mitt livs värsta ögonblick, konstaterar Stefan. Jag har inte hämtat mig än, och det känns nästan inte som om spelarna gjort det heller. Det var hjärtkrossande.
– Jag var 99 procent säker på att vi skulle vinna. Jag vill fortfarande, så här i efterhand, hävda att det var en korrekt bedömning. Men det gör ju så klart förlusten ännu tyngre. Men det är så det är att vara Luleåsupporter. En misär, skrattar Stefan uppgivet.
Fem frågor till Stefan Baudin
Vad betyder Luleå Hockey i ditt liv?
– Det är svårt att ens föreställa sig ett liv utan Luleå Hockey. Så länge föreningen existerar kommer jag inte flytta från Luleå. Och hade det inte varit för Luleå Hockey hade jag kanske flyttat till Stockholm som så många andra vilsna själar.
– Dessutom träffade jag min sambo Caroline genom hockeyn och idag har vi en son tillsammans. Han är döpt till Sigge Baudin – faktiskt på initiativ från min sambo – vilket ju är ännu mer likt Sergei Bautin än mitt namn.
Hur är rivaliteten mellan Luleå och Skellefteå?
– Den har svalnat på grund av bristande intresse och engagemang från Skellefteåborna. När de gick upp var det väldigt hett, men efter att de vann guldet mot oss 2013 har de tacklat av på läktaren så idag är det ingen läktarkamp.
– Kanske är rivaliteten mellan klubbarna större i orter som Piteå och Kiruna där det finns många som håller på båda klubbarna och det gnabbas mer i fikarummen.
Har Luleå någon annan rival i SHL?
– Nu är ju inte Djurgården bra nog för att spela i SHL, annars hade man nog kunnat argumentera för att det finns en rivalitet där. I Norrbotten finns ett allmänt förakt mot Stockholm och det genomsyrar även Luleå Hockey.
– Myllys drog igång ett stort slagsmål mot Djurgården år 2000, sen finns även Johan Forsberg-historien med Daniel Fernholm och så en infekterad kvartsfinalserie 2011 där det anmäldes i strid med den gentlemens agreement som fanns och det blev en massa smutskastning i media.
Är det någon bortaresa som sticker ut genom åren?
– År 2013 var vi ett gäng som åkte buss till Karlstad. Det var semifinal och Linus Klasen avgjorde i övertid vilket innebar att Luleå gick till final för första gången på 16 år. Det var stort.
– Sen är det alltid kul på Hovet. Inte för att hemmapubliken är nåt att hänga i granen, utan för att det alltid är många Luleåsupportrar som bor i Mellansverige som kommer dit. Ofta är vi över tusen Luleåsupportrar på plats.
Vilka skulle du sätta in i Luleå Hockeys drömfemma genom tiderna?
– Som målvakt skulle det nog bli Joel Lassinantti. Visst, många väljer nog Myllys, men ”Lassi” är Luleåbo och en väldigt fin människa, dessutom SHL:s bästa målvakt över tid.
– Som backar tar jag Sergei Bautin, så klart, och Jan Sandström. Janne personifierar hjärta och är beviset för att man inte måste vara den skickligaste hockeyspelaren för att bli väldigt populär bland fansen. Han är ”en av oss”, som vi skanderade när hans tröja hissades i taket nyligen.
– På forwardssidan är det svårt, men kanske att jag skulle ta ”the Övertorneå Connection” ändå med Linus Omark och Johan Harju. De var med och bidrog till den sportsliga vändningen för Luleå Hockey. De debuterade 2008 när vi höll på att åka ur, sen gjorde de succé 2009 när de sattes ihop i samma kedja.
– Mats Lavander, som spelade med grabbarna från Övertorneå och hade ett väldigt vackert hår, hade lätt kunnat väljas som sista forward. Eller den coolaste spelaren genom tiderna, Jiri Kucera. Eller den snyggaste spelaren genom tiderna, Karl Fabricius. Eller… och så vidare. Men jag drämmer till med Lubos Bartecko. Artistspelarnas konung och räddaren i nöden för oss i flertalet säsonger under perioden som vi kallar ”the dark ages”. Han måste nästan vara SHL:s mest underskattade spelare genom tiderna. Eller underskattad och underskattad. Han var bäst. Punkt slut.