Finalserien 1996 mellan Luleå och Frölunda beskrivs ofta som den brutalaste någonsin i Elitserien/SHL. Nästan 26 år har gått sedan dess och vi ringde upp Robert Nordberg samt Pär Edlund för att höra deras minnen från denna klassiska batalj, som slutade med att Luleå Hockey fick fira klubbens första SM-guld.
Att det hettar till lite extra i slutspelssammanhang är mer regel än undantag. Men så hett som det blev mellan Luleå och Frölunda i finalserien 1996 är definitivt något utöver det vanliga.
– Jag har faktiskt tittat på matcherna i efterhand och jag hade glömt hur det var, säger Robert Nordberg och skrattar.
– Det var fritt, höll jag på att säga. Så länge man inte slog någon med klubban i huvudet var det okej, säger Nordberg, som spelade i Luleå mellan 1990 och 1998.
Pär Edlund:
– Jämfört med hur det är nu var det ett helt annat spel då. Alla som såg matcherna tyckte det var kul tror jag. Det small överallt. Det var armbågar och slashingar åt båda håll. En kul serie var det, säger Edlund, som numera är fystränare i Frölunda, men 1996 var han med på isen.
Etta och tvåa i grundserien
Hela säsongen 1995/96 var en stenhård kamp mellan Luleå och Frölunda. När grundseriens 40 omgångar var spelade hade båda lagen tagit 50 poäng, men Luleå knep seriesegern tack vare bättre målskillnad. Något som Pär Edlund tror blev avgörande för finalseriens utgång.
– Vi spelade sista matchen i grundserien i Luleå och fick stryk. Hade vi vunnit den hade vi vunnit serien och hade fått börja finalserien hemma. Det blev lite avgörande tyvärr, säger Edlund.
För båda lagen tog sig till final och i och med förstaplatsen var det Luleå som hade hemmaplansfördel. I den första finalen hann det inte ens gå en minut innan Tomas Holmström gav hemmalaget ledningen. När 60 minuter var spelat hade Luleå vunnit med 7-1. Frölunda skakade dock av sig den förlusten på ett bra sätt. Inför 9 293 åskådare i Frölundaborg lyckades Frölunda vinna med 6-2 och kvittera finalserien till 1-1.
– Som jag minns det byggdes rivaliteten upp allt eftersom matchserien utvecklade sig. Det släpps mer från domarna i en finalserie och det trappades upp. Att det blev så hett har lite med omständigheterna att göra. Med 9 000 stående i Frölundaborg blir det bra drag. Skulle du säga något i båset fick du skrika. Du hörde inte vad de andra i laget sa, säger Nordberg.
Var det någon speciell i Frölunda ni låg på lite extra, som ni försökte få ur balans?
– Jag tog två eller tre låga tacklingar på Christian Ruuttu. Jag hade blivit avstängd fyra, fem matcher för tacklingarna i dag. Domarna blåste inte för dem då och jag fick Ruuttu över ryggen flera gånger, men att hans knän höll var helt otroligt. Han var vansinnig på mig, men han var ruskigt bra, säger Nordberg.
Var du rädd någon gång på isen?
– Nja. Rädd… Det fanns en spänning i kroppen hela tiden över att man skulle in och strida. Det var mer en glädjefylld rädsla. Inte någon rädsla över att man inte ville vara med, utan mer att man visste att man var tvungen att vara vaken. Det var positiv rädsla om man säger så, säger Nordberg.
Pär Edlund:
– Nej, rädd var jag aldrig. Tid och rum var nyckeln då. Det kunde hända något hela tiden. Man var vaksam hela tiden. Det gällde att hålla upp huvudet. Det gick inte lika fort som det gör i dag, men folk var mer vaksamma. Det var ett gladiatorspel, säger Edlund.
"Skuggan" i huvudrollen
När serien vände upp till Norrbotten igen fortsatte sviten med att hemmalaget vann. Luleå vann med 3-2 och åkte tillbaka till Göteborg med en matchboll. I den fjärde matchen var Roger Öberg huvuddomare, och han har beskrivit den så här för NSD.
– Den matchen är fortfarande ett av mina starkaste minnen från min karriär. De var tvungna att byta domare i varje finalmatch då det hade varit en jävla holmgång varje gång. Det var ju ett världskrig det där, helt sanslöst, berättade Roger Öberg för NSD.
Även om den här serien mest har blivit ihågkommen för det tuffa spelet fanns det en hel del skickliga spelare i båda lagen. Den kanske skickligaste av dem alla var Luleås Stefan ”Skuggan” Nilsson, och han intog en nyckelroll i den fjärde finalmatchen. Han assisterade nämligen till tre raka Luleåmål, som alla kom i powerplay, vilket gjorde att Luleåspelarna hade en hand på guldmedaljen efter halva matchen spelad.
– Vi hade ett riktigt bra powerplay. Vi hade en bra spets där. Och sedan hade vi (Jarmo) Myllys i målet. Det var det som gjorde att det vägde över. Vi höll oss lite coolare också. I stridens hetta gäller det att kunna kontrollera känslorna så gått det går. Jag tycker vi vann den mentala striden, säger Robert Nordberg.
Pär Edlund om Nordbergs resonemang.
– Vi drog på oss en massa utvisningar. Vi spelade tre mot fem några gånger i första perioden i den fjärde finalen och där försvann den matchen lite, säger Edlund.
"Mottagandet vi fick i Luleå var enormt"
Frölunda kom dock så när i kapp. Ronnie Sundin reducerade och drygt halvvägs in i period tre gjorde Per-Johan Axelsson 2-3, men närmare än så kom aldrig göteborgarna.
– Det bet inte riktigt på slutet. Det hade kostat mycket energi att vi drog på oss mycket utvisningar i första perioden och vi fick en uppförsbacke, säger Edlund.
För Luleå innebar det här att de fick fira klubbens första SM-guld någonsin.
– Mottagandet vi fick i Luleå var enormt. Vi åkte chartrat flyg och jag glömmer det aldrig. Vi åkte över Göteborg och de hade tänt majbrasor och det lyste eldar överallt. När vi landade i Luleå var hela flygplatsen full med folk. Helt sjukt. Sedan var det fest i två veckor, skrattar Nordberg.
Det tog ett tag att återhämta sig från firandet?
– Jag har inte återhämtat mig än, säger Nordberg skämtsamt.
– Det var otroligt, hela stan tyckte det var magiskt. Vilket kan jag förstå, säger han.
Under firandet hamnade Nordberg i fokus, efter att i glädjeruset ha kastat ut guldmedaljen i folkhavet vid ett firande i centrala Luleå.
– Det fick jag äta upp lite. Vi fick två guldmedaljer, en för att vi vann slutspelet och en för seriesegern. De såg likadana ut, men olika text bakom. Då var det folk som frågade sig hur jag kunde kasta bort guldmedaljen. Det skrevs lite reportage om det och det var lite olika åsikter. Äh, guldet satt inte i den där plåtbiten för mig, utan det var upplevelsen. Det var inte respektlöst, utan det var för att dela med sig till publiken som var där, säger Nordberg och fortsätter:
– Den andra guldmedaljen hittade jag för några år sedan i garaget. Den gav jag till ett Luleå Hockey-fik, så att de kunde hänga upp den på väggen, säger Nordberg.
Tänker du ofta tillbaka på den här matchserien?
– Nja, det kan jag inte påstå. Ibland är det folk som vill prata om den och då minns man tillbaka. Det är ett roligt minne, säger Robert Nordberg.