Möt människan: Tommy Töpel

Tommy Töpel är född mot slutet av krigsåret 1944. Tidigare under året hade sovjetiska plan släppt bomber över delar av Stockholm och på sommaren inträffade D-dagen, då allierade trupper landsteg i Normandie. Krigets efterbörd var emellertid ingenting som den unge Tommy reflekterade över.

– Nej, vi hade mat på bordet och tak över huvudet. Jag kan inte minnas någon fattigdom eller ransonering, även om jag minns matkuponger som morfar sparade i sina klippböcker, berättar Tommy över telefon från sitt hem i Trollbäcken, ett stenkast från Tyresta nationalpark.

Tommy Töpel växte upp på Blåsutvägen i Johanneshov i Stockholm. Närheten till ishockey var både geografisk och social.

– Min morbrors svåger spelade i IFK Stockholm i högsta serien och jag minns att jag såg en match de spelade mot Djurgården på Östermalm någon gång i början av 1950-talet. Det var i början av Djurgårdens storhetstid med grabbar som Sven Tumba, Lasse Björn, Rolle Stoltz, Gösta ”Knivsta” Sandberg med flera. Djurgården vann den matchen med 17–1 och det blev på nåt sätt startskottet för mitt ishockeyintresse, berättar Tommy.

Redan 1949 hade han exponerats för högkvalitativ hockey då han som femåring fick sitta på pappas axlar när Tre Kronor spelade på Stockholms Stadion, och VM-gulden 1953 och 1957 minns han väl.

– Jag följde radioutsändningarna från turneringarna och en rolig historia från VM-turneringen 1957 är att Lasse Björn sjöng en snapsvisa i stället för Sveriges nationalsång inför 50 000 ryska åskådare i Moskva inför en match, garvar Tommy.

– Det var inte lika strikt på den tiden, spelarna var lite mer avslappnade och hade en massa upptåg för sig, konstaterar han.

”Kul sport, vad heter den?”

På tal om upptåg. Tommy Töpels stora idol under uppväxten var Sven Tumba. Den multibegåvade spelevinken var inte bara en landslagsspelare i ishockey, utan också en av landets främsta fotbollsspelare.

– Jag minns en match mellan Djurgården och Malmö i fotbollsallsvenskan. Tumba spelade i kedjan och mot sig hade han en småful centerhalva som hette Sven Hjertsson och som låg och hackade på honom hela matchen. Till slut smällde Tumba in ett kanonskott och så kunde man höra honom knalla upp till Hjertsson och säga: ”Kul sport det här, vad heter den?”

Vad vintersporter anbelangar var det annars bandyn som hade svenskarna i sitt grepp under mellankrigstiden. I takt med framgångarna på 1950-talet med de dubbla VM-gulden ökade ishockeyn emellertid i popularitet och den unge Tommy Töpel började själv spela i kvarterslaget Cigarrlådan innan han gick över till Hammarbys juniorlag.

– Sista året fick jag komma upp i A-laget. Vi spelade i Allsvenskan men åkte tyvärr ur. Då gick jag till Djurgården där jag spelade ett par år innan jag blev skadad och tvingades hoppa av. Det var tufft, minns Tommy.

Gotlands svar på Sven Tumba

I stället utbildade han sig till gymnastiklärare och fick jobb som bollkonsulent på Gotland.

– Jag hade ansvar för fotboll, ishockey, bandy och handboll och höll bland annat kurser i träningslära och fysiologi.

Faktum är att Tommy var steg 4-tränare i tre av fyra ovannämnda sporter och kanske kan sägas ha varit Gotlands svar på Sven Tumba.

– Haha, nja, det vill jag nog inte påstå, men jag hade stor nytta av att ha en bred idrottsmässig grund att stå på, menar Tommy.

I sin roll som gotländsk bollkonsulent kom han tidigt i kontakt med en stor talang som han sedan kom att följa i många år.

– Jag såg Håkan Loob lira tennis första gången när han var tio år, berättar Tommy. Jag undrade vad fan det var frågan om, han var helt otrolig.

– När han var 12–13 år såg jag honom spela hockey och i mina ögon var han helt grym. Några år senare, när jag flyttat tillbaka till Stockholm, hade jag tillsammans med Kjell Damberg och Lennart ”Tigern” Johansson i uppgift att plocka ut två pojklandslag till en sexnationersturnering i Tyskland, ett med spelare från norra Sverige och ett med spelare från södra Sverige. Vi skulle ha 22 spelare i varje lag och när vi var överens om 19–20 av platserna i varje lag sa jag att jag hade en kille på Gotland som jag ville testa i södra laget.

– ”Lägg av”, sa de, men jag gav mig inte. ”Vad spelar det för roll om en av 44 spelare blir en miss?”, försökte jag. Det blev tyst i flera minuter innan ”Tigern” gav upp och sa ”ta med den där gotlänningen då”.

Tipsade Djurgården om 17-årig Loob

Det tog inte mer än 30 sekunder i den första matchen innan Thomas Rundqvist spelat fram ”den där gotlänningen” till Sveriges första mål och resten av resan kunde Tommy glida runt med ett nöjt leende på läpparna.

– När Håkan var 17 år tipsade jag Djurgården om honom, men de var ointresserade. Då ringde jag Olle Öst i Färjestad och de gick med på att plocka in honom för provspel. Han gjorde bra ifrån sig och Färjestad värvade honom, men de var kloka nog att placera honom hos Des Moroney i Karlskrona en säsong där han också hade brorsan Peter Loob som trygghet.

– Och ja, resten är historia, skrattar Tommy.

Delaktig i Sveriges första JVM-guld

Att ta ut trupperna till svenska ungdomslandslag var en del av arbetsuppgifterna som ingick i jobbet som ungdomskonsulent på Svenska Ishockeyförbundet, ett jobb han hade hoppat på inför säsongen 1975/76 och som också innebar att han flyttade tillbaka till fastlandet (”fast jag har sommarhus kvar på Gotland”). Det blev en framgångsrik tid med flera EM-guld och dessutom Sveriges första JVM-guld som bärgades 1981.

– Tyvärr blev jag sjuk precis innan JVM så jag kunde inte följa med till Tyskland där turneringen spelades, men det var kul att de vann och bra för svensk ishockey, konstaterar Tommy.

Kort tränarjobb gav värdefull erfarenhet

Parallellt med uppdraget på förbundet hoppade Tommy in en säsong som assisterande tränare i Djurgården. Huvudtränare var Eilert ”Garvis” Määttä, Kirunasonen som var en av hjältarna när Tre Kronor vann sina VM-guld på 1950-talet.

– Jag ville förkovra mig och kom överens med Djurgården och förbundet om en lösning. När vi hade hög arbetsbelastning på förbundet fick jag hoppa över några träningar och matcher med Djurgården, men det funkade jättebra. ”Garvis” hade ett bra jobb på Scania och missade en hel del träningar, så jag fick väldigt mycket praktisk erfarenhet.

– Det blev en fantastisk säsong som slutade med att vi fick stryk i SM-finalen mot Modo med 2–1 i matcher. Vi hade ett riktigt bra lag med spelare som Mats Waltin, Per-Allan Wikström, Anders Kallur, Hans Särkijärvi, Stefan Perlström med flera, minns Tommy.

Efter säsongen fick huvudtränaren Määttä ett ultimatum från styrelsen: Det civila jobbet på Scania eller tränaruppdraget för Djurgårdens IF.

– Han valde Scania och då fick jag frågan om jag ville fortsätta, men tackade nej för att vara lojal med honom, konstaterar Tommy.

Säljmötet som blev en rekryteringsprocess

Jobbet som ungdomskonsulent på Svenska Ishockeyförbundet slutade han med efter JVM på hemmaplan vid årsskiftet 1983/84. I stället blev han produkt- och marknadschef på företaget Silva, som var svensk agentur för olika hockeyartiklar.

– Under VM i Wien 1987 var jag CCM:s kontaktperson för samtliga lag i turneringen. En eftermiddag blev jag uppringd av Denny Eriksson, kanslichef i HV71. Han sa att han ville träffa mig så när jag slutat för kvällen knallade jag över till hans hotell. Där satt fem, sex gubbar från olika Elitserieklubbar och jag gnuggade händerna och tänkte att jag skulle få sälja som bara den, berättar Tommy.

– De bjöd på öl och vi satt och småpratade men till slut blev jag lite otålig och började rota i väskan efter mitt säljmaterial. Då protesterade Denny: ”Nej, nej, stoppa undan det där för fan”. Jag blev lite förvirrad och frågade varför de ville träffa mig egentligen.

– ”Vi kommer föreslå dig som ordförande i serieföreningen. Du har två veckor på dig att fundera på saken”, sa Denny och jag trodde inte det var sant. Men givetvis ville jag hoppa på så jag berättade för min arbetsgivare att jag fått erbjudandet och de tyckte att det var självklart att jag skulle tacka ja.

”Anställ den jäveln”

Under ett års tid jobbade Tommy kvar på Silva parallellt med uppdraget som ordförande för Serieföreningen Elitishockey, men det var en ohållbar situation. Elitserien blev en allt hetare produkt och hela ligan var inne i en expansiv fas som krävde mycket tid.

– Det fanns krav från våra medlemmar på att jobba fram mer pengar centralt, vi låg i startgroparna för förhandlingar om tv-avtal och det var sponsoravtal som skulle förnyas. Jag kände att jag helt enkelt inte räckte till.

– Vid ett styrelsemöte 1988 aviserade jag att jag inte skulle ställa upp för omval vid årsmötet och förklarade varför. Då ställde sig Nisse Andersson, ordförande i Södertälje, upp och sa: ”Anställ den jäveln”. Det var så jargongen var på den tiden, skrockar Tommy.

Det blev Nisse Andersson själv som fick hålla i avtalsförhandlingen med Tommy och snart nog var anställningen fullbordad. Elitseriens utveckling därifrån har gått i en rasande fart, inte minst på intäktssidan.

– Vi började sälja sargplatser centralt och ökade på klubbarnas inkomster. Samtidigt var tv-avtalen en viktig intäktskälla redan då. Vi skrev ett avtal med SVT som gällde sändningsrättigheterna fram till 1992. Sedan skrev vi ett avtal med TV4 och därefter med ett tyskt bolag, och hela tiden ökade intäkterna.

Sportchef fram till sin pension

1998 blev Tommy sportchef för Svenska Hockeyligan och var verksam i den rollen fram till sin pensionering 2012. Det blev många år på höga poster i svensk ishockey, och även om det mestadels har varit uppåt har det stundom blåst snålt.

– Så är det ju, ordförandeposten är en utsatt position, medger Tommy. Kritik får man leva med om man åtar sig ett sånt jobb, och jag skulle ha ångrat mig så in i helsike om jag inte tagit det, säger han vidare med ett skratt.

– Tidigt i min karriär lärde jag mig otroligt mycket av Arne Grunander som var ordförande i både förbundet och serieföreningen, och i Djurgården också för den delen. När jag jobbade som ungdomskonsulent på förbundet var han ordförande där och tog mig under sina vingar.

En fot kvar i ishockeyns värld

Även om yrkeskarriären till största del avslutades i och med pensioneringen från tjänsten som sportchef för SHL har Tommy behållit ena foten i ishockeyns värld.

– Jag har haft ett uppdrag åt ligan i några år där jag åker runt och mäter målvaktsutrustning. Det är kul att ha den arbetsuppgiften eftersom jag får träffa mycket hockeyfolk och hänga med i utvecklingen på det sättet.

– Och så ofta jag kan går jag givetvis och ser matcher på Hovet, lägger han till.

Att SHL-klubbarna och hela Hockeysverige står inför en oviss och utmanande tid har knappast undgått någon. Inte heller Tommy Töpel har några svar på hur corona-virusets framfart kan komma att påverka svensk ishockey.

– Det enda vi vet är att det kommer att påverka klubbarna i många avseenden. Är det något man märkt nu är det att det allmänna intresset för idrott i Sverige är stort, och det är väldigt glädjande, konstaterar han. Folk längtar efter idrott och det är viktigt att den kan komma igång, sen hur man modellerar biljettpriser och sponsoravtal för att klara av den här krisen är förstås omöjligt att svara på.

– Oavsett vilket är jag säker på att svensk ishockey har stor nytta av att det finns en stark central organisation i form av Svenska Hockeyligan som har byggt upp kunskap och erfarenhet över tid. Jag hoppas att de kan hålla i och ta sig igenom det här och fortsätta utveckla svensk ishockey i framtiden.

Tommy Töpel om…

Roland Stoltz

– Jag minns ett radioreferat av Lennart Hyland från VM 1962 i Colorado Springs. Hyland satt bredvid sargkanten och så åkte Rolle förbi och sa: ”Hyland, du får inte prata så fort, vi hinner inte spela som du säger.” Han hade glimten i ögon och var väldigt rolig.

Sven Tumba

– Ett roligt minne med Sven Tumba är då han och Ulf Sterner klampade upp på läktaren med skridskor på sig för att hälsa på kungen, även det under VM 1963. En annan gång skulle han inviga VM i Stockholm, men snavade på väg ut på isen och dök på magen till allas jubel. Han kunde ju bjuda på sig själv och var lika glad ändå när han väl kravlade sig upp.

Björn Borg

– Det är min största favorit i sportvärlden. Hans tävlingsinstinkt och vilja att alltid vara bäst är häpnadsväckande. Var man än kommer i världen vet folk vem Björn Borg är.

Håkan Loob

– Det fanns många spelare på Gotland som hade talang, men de var för hemkära för att lämna ön och ta chansen. Håkan gjorde det och har framhållit i efterhand att han var glad över att jag med flera gav honom den möjligheten. Men det går inte att ta ifrån honom själv någonting av det han uppnått. Hans arbetsvilja och inställning är fantastisk.

Peter Forsberg

– Svenska Spel bjöd mig och Peter Forsberg till New York för ungefär tio år sedan. Vi besökte NHL-kontoret och fick en rundvandring. Plötsligt kom en sekreterare fram och frågade om jag och Peter kunde stanna kvar och träffa Gary Bettman och Bill Daly. Vi svarade givetvis ja och när vi klev in till de där höjdarna viskade Peter till mig: ”Jag har aldrig ens varit inne i den här kåken tidigare, hur kommer det sig att du kommer in i de här innersta rummen?” ”Jag har förhandlat med NHL sedan 1987, du har ett tag kvar”, sa jag och blinkade åt honom, haha.

– Men det fascinerande var när vi sedan satt där och pratade med Bettman och Daly. De förklarade hur de upplevde att Peter hade förändrat ishockeyn i hela NHL med sin spelstil. Jag blev helt fascinerad. Peter Forsberg, Mats Sundin, Nicklas Lidström med flera är otroligt fina ambassadörer för svensk ishockey.

Antal lag i Elitserien/SHL

– Jag tycker att 14 lag som det är just nu är optimalt. Skulle man utöka ligan sjunker kvaliteten och jag tror att det är oerhört viktigt att bibehålla en hög kvalitet. Nu finns det också en jämnhet i serien med få exempel på lag som faller igenom och är chanslösa.

Fyrdomarsystem

– Jag var med och införde det och införde dessutom, tillsammans med Lars Tegnér, bättre arbetsförhållanden för domarna. En annan sak jag slogs för var videomålkamera, som jag tjatade om i sex år innan det blev verklighet. Till slut sa Percy Nilsson ”okej, nu kör vi” och då blev det så. Han var en speciell ledare men en härlig prick.

Ryska KHL

– De säger att kvaliteten på spelare är lite högre än här hemma, men jag har ingen bra kännedom om det. Det jag tycker är tråkigt är att de isolerar sig från vårt Europaspel och inte deltar i CHL. Jag vill inte ta ifrån de som vunnit CHL någonting, men det är klart att man vill att de bästa lagen ska vara med och tävla. Där är jag faktiskt lite besviken på ryssarna.

Små vs stora rinkar

– På stor rink blir det mer passningsorienterat spel och på liten rink mer avslut och ett snabbare spel. Det är väl en smaksak och jag har svårt att avgöra om det ena skulle vara bättre eller sämre.

Musik

– Jag är en allätare när det kommer till musik. Jag gillar att lyssna på Lugna favoriter och få en bra blandning.

Natur

– Jag bor ju granne med Tyresta nationalpark och är ute i naturen varje dag. Jag njuter verkligen av att vara ute i skog och mark och är lyckligt lottad över att ha naturen inpå knuten.