Två spelare i den svenska ishockeyhistorien har vunnit nio mästerskapstitlar. Det är titlar från en svunnen tid, men samtidigt titlar som kanske för evigt kommer att vara en del av den svenska historien. Kommer någon att slå Tord Lundströms och Lasse Björns rekord på nio SM-guld?
Det finns rekord som är nåbara och det finns rekord som kan vara svårslagna. Rekord som har etsat sig fast tack vare tidens tand och sportens utveckling. Ett av dessa är rekordet för flest mästerskapstitlar, delat mellan Djurgårdslegendaren Lasse Björn och Brynäs dito Tord Lundström. SHL.se ringde upp Lundström en solig tisdag. 77-åringen är på gott humör när han svarar och när undertecknad försynt frågar om vi kan bestämma en tid om någon dag för ett samtal utifall han har något för sig i detta nu utbrister han: "Nej, vi kör nu! Varför inte?"
Hur spenderar du dina dagar?
– Jo, det knallar och går. Jag är en - vad ska jag kalla det? - jag är en pensionär som inte gör så mycket, skrattar han.
Hans Brynäs har tagit sommarlov men Lundström berättar att han följer slutspelet på TV.
– Jag tycker det verkar vara en öppen historia i år. Färjestad verkar vara väldigt duktiga just nu. Vi får se hur länge de orkar spela på det sättet, säger han dagen innnan den tredje semifinalen mot Rögle.
Men vi ska inte prata dagens hockey. Vi ska tillbaka en bit i tiden, främst till 1960-talet. Det var då Lundström var en del av det Brynäs som skördade stora framgångar. Ett Brynäs med vilka han skulle bli svensk mästare nio gånger. Men för att nå dit tar vi oss en liten bit längre tillbaka i tiden och ungeför 100 mil längre norrut - till Kiruna.
– Jag är född uppe i Kiruna och jag bodde 50 meter från idrottsplatsen så det föll sig väl rätt så naturligt. Jag började spela i lag när jag var 12-13 år. Men vi hade stora isbanan på Mattujärvi - där bodde jag. På Mattujärvi var det väldigt mycket ungdomar som blev duktiga ishockeyspelare. För några år sedan räknade jag ut att det var säkert åtta-tio stycken som kom med i ett Elitserielag. På andra sidan bodde bröderna Salming. Där fanns Pekka Lindmark, Freddy Lindfors…. Det var väldigt tätt med hockeyspelare runt Mattujärvi, skrockar Lundström.
Men hur hamnade han i Gävle och Brynäs?
– Jag var där tillsammans med en kompis som hade föräldrarna i Gävle under en påskledighet. Då hade de klubbar som fanns här i stan fått nys om att jag spelade ishockey så jag blev lite uppvaktad. På den tiden var det tre elitlag i Gävle, säger han och utvecklar varför valet föll på Brynäs:
– Det var väl de som hade flest spelare i min ålder. Någon annan anledning kan jag inte hitta, skrockar Lundström.
Och det blev en fin start på tiden i Gävle. Lundström och hans lagkamrater blev svensk mästare under hans första säsong i klubben, 1963/1964.
– Haha, ja! Det var en riktig högvinst på en gång! Det är nog det SM-guld jag tror att jag kommer ihåg mest från, det var det första. Det kom som en överraskning. Det var inget man grubblade över när säsongen startade. På den tiden hade Djurgården åtta-nio landslagsspelare och att vi skulle vinna SM-guld verkade nästan omöjligt.
Brynäs tog vid där just Djurgården, med Lasse Björn i laget, slutade, kan man raljant säga. Och när Lundström och Björn summerade sina karriärer stod de på nio svenska mästerskap vardera. 90-åriga Lasse Björn, som totalt gjorde 18 säsonger i Djurgården, har tyvärr inte energi att delta i en intervju själv men via svärsonen Thomas Murray hälsar den forne djurgårdsbacken att det guld som sticker ut är det första han vann våren 1950, och det sista som han bärgade våren 1963. Lundström radade upp sina guld mellan säsongen 1963/64 och 1976/77. Vad var det som låg till grund för Brynäs framgång? Lundström menar att där fanns många unga spelare som klickade samtidigt.
– Det jag måste berömma är Brynäs ledning som lyckades fånga upp alla talangerna som kom in till laget under åren. Det var oerhört nyttigt för oss, att det var förstärkning med spelare som var bättre än vad vi var, säger Lundström, som gjorde 15 säsonger i Brynäs.
Hur fick ni reda på kommande nyförvärv på den tiden?
Lundström skrattar innan jag har hunnit avsluta frågan.
– På sommarträningen satt det någon kille som man inte kände igen och då var man tvungen att fråga ledarna vad det var för en, skrockar han. Man fick spela med spelare som tillhörde Sverige-eliten. Det var något som utvecklade varje spelare. Det var spelare som tillhörde endera A- eller B-landslaget på den tiden. De tränade vi med och det var kamp varje sekund.
Vad skiljer sig i dagens hockey från den hockey du var en del av?
Han slår an på en tes som bland andra Fredrik Bremberg har levererat i den här artikelserien.
– Idag går det så fruktansvärt fort. Men det krävs att använda hjärnan också. Det börjar komma tillbaka lite grann, att spelarna tänker ishockey. De som kan hålla i pucken och tänka två-tre steg framåt klarar sig jättebra. Tänkande spelare. De klarar sig, säger han.
Den här artikelserien avslutar alltid intervjuerna med frågan om rekordinnehavarna tror att deras rekord kommer att slås. Lasse Björn hälsar via Thomas Murray att han inte tror det, och får medhåll av Lundström.
– Nej, jag tror inte att det kommer att bli så. De bra spelarna hamnar borta i USA och NHL. Det innebär att varje lag får bygga om i stort sett varje år. Det kommer att bli jättesvårt att komma upp i nio, avslutar Lundström.