Säsongen 2014/15 satte Linköping ett svårslaget rekord. Laget spelade 14 raka matcher utan att släppa in mål i boxplay. En av de viktigaste faktorerna bakom den succén var ett banbrytande spelsätt med hög press – och ett samspelt och defensivt starkt backpar.
Bear Bryant, en av den amerikanska collegefotbollens mest framgångsrika tränare, lär ha sagt att ”offense sells tickets, defense wins championships”. Om det stämmer – att en bra offensiv säljer biljetter och en bra defensiv vinner mästerskap – låter vi vara osagt, men det torde inte råda några tvivel om att du har större chans att vinna matcher ju färre mål du släpper in. I ishockey görs många mål i powerplay, så att försvara sig väl i numerärt underläge borde vara ett framgångsrecept. Ett lag som var mästare på det var Linköping anno 2014/15.
– Det låter bekant, även om säsongerna flyter ihop lite. Jag hade nog spontant gissat att det var säsongen 2015/16 vi var som bäst, men jag vet att vi hade ett antal år där vi var riktigt bra i boxplay och låg högt upp i statistiken, säger Linköpings nuvarande lagkapten Jonas Junland, som alltså var med även på den tiden.
Säsongen 2014/15 var Linköping bäst i SHL i boxplay, med 88,83 procent avklarade numerära underlägen. Men det riktigt häpnadsväckande är att laget spelade 14 raka matcher utan insläppt mål i spelformen – ett rekord i SHL sedan nuvarande mätningssystem infördes 2006. Närmast bakom Linköping har fyra lag spelat tio raka matcher utan insläppt mål i boxplay, alltså ett rekord med marginal.
– Det är nog rätt unikt att få ihop så många matcher, konstaterar Jonas Junland. Det krävs ju inte mycket för att få en motstuds och så går pucken in, hur skicklig man än är i boxplay.
Fram tills för några dagar sedan fanns det en chans (eller risk) att ett nytt lag skulle slå sig in på topplistan. Innan Malmös match mot Timrå i lördags (0-7 och fyra insläppta i boxplay), hade laget nämligen spelat sju raka matcher utan insläppt mål i boxplay, men där tog alltså deras svit slut.
– Spontant känns det som ett svårslaget rekord, för jag tycker att sju matcher utan insläppt mål i boxplay också låter imponerande, säger Jonas Junland apropå Malmös svit.
Unikt spelsystem i boxplay
Så vad var då hemligheten bakom Linköpings ramstarka boxplay?
– Vi hade ett spelsystem i numerärt underläge som var lite unikt på den tiden. Vi var ett av de första lagen som började sätta riktigt hög press i boxplay, där jag vet att Klas Östman parallellt försökte sig på något liknande som ass coach i Frölunda. Annars skulle man vara ganska passiv i boxen och mest ligga rätt, så många lag fick problem med vår höga press. Jag är säker på att Magnus Hävelid hade ett och annat med vår boxplaytaktik att göra, berättar Jonas Junland.
– Sen hade vi många defensivt skickliga forwards i truppen, som Fredric Andersson och Sebbe Karlsson, lägger han till.
Hans egen roll i Linköpings starka boxplay ska inte förringas, sett över hela säsongen snittade Jonas Junland 28,28 minuters istid i boxplay per insläppt mål, alltså krävdes i princip 15 fulla tvåminutare för att motståndaren skulle göra mål på Linköpings boxplay med Junland på isen.
– Det låter sinnessjukt, utbrister Jonas Junland och skrattar till. Statistiken ljuger inte men jag har ingen förklaring till de extrema siffrorna. På den tiden var jag ung och fräsch och kunde spela hur mycket som helst, och så hade jag bra kemi med Rahimi som var väldigt duktig i boxplay. Han drog väl med mig, haha.
Daniel Rahimi ja. Han och Jonas Junland bildade backpar i princip hela säsongen för Linköping, i såväl fem mot fem som boxplay.
– Rahimi var stark defensivt och duktig på att ligga rätt. Han hade en lång klubba och var bra på att sätta upp folk i planket också, skrockar Junland. Jag minns att vi spelade både första och tredje bytet i boxplay. Så först kom vi in, sen tror jag det var Anton Karlsson och Calle Dahlström som avlastade ett byte, sen kom jag och Rahimi in igen.
Förutom sin defensiva dominans i boxplay lyckades Jonas Junland från sin backplats med att sätta ett mål framåt i numerärt underläge, vilket kom i tom kasse mot slutet av en segermatch mot Leksand.
– Det har väl inte blivit speciellt många mål i numerärt underläge under karriären för min del, men nåt i tom kasse låter väl inte helt osannolikt i alla fall, skrattar Jonas Junland som inte minns det specifika målet.
Spelade egentligen ganska offensivt
Sviten om 14 raka matcher utan insläppt mål i boxplay inleddes efter att Frölundas Mattias Janmark Nylén gjort mål i fem mot fyra mot Linköping den 17 januari 2015. Sedan dröjde det till den 3 mars innan ett tre mot fem-spel gav upphov till ett nytt baklängesmål i boxplay för Linköping. Även den gången var det Frölunda som gjorde det, genom Joel Lundqvist – som faktiskt hade assist på Janmark Nyléns powerplaymål den 17 januari. Av de 14 matcherna utan insläppt mål i boxplay vann Linköping nio stycken, och landade på en stabil fjärdeplats i SHL-tabellen.
– Vad jag minns från den säsongen och säsongerna innan och efter spelade vi egentligen ganska offensivt och hade många offensivt skickliga spelare, menar Jonas Junland.
– Jag kan inte minnas att det var just vår starka defensiv som gjorde oss svårslagna, men vi hade tre bra tränare (Roger Melin, Dan Tangnes och Magnus Hävelid, reds. anm.) som nog hittade en bra avvägning som gjorde att vi ändå låg på rätt sida fast vi gärna ville gå framåt ofta och mycket.
Det har ”bara” gått drygt sju år sedan Linköping satte rekordet i antalet matcher i rad utan insläppt mål i boxplay, men ändå menar Jonas Junland att ishockeyn har förändrats.
– Nuförtiden spelar de flesta lagen aktivt i boxplay, precis som vi gjorde då. På det sättet låg vi nog lite före i tiden.
– Dessutom är det vanligare idag att de bästa spelare i lagen spelar boxplay, vilket inte var fallet på samma sätt för kanske tio år sen. Jag tror att man har en fördel av att ha bra spelförståelse, att vara smart när man spelar boxplay. Det handlar om att ligga rätt och täcka vinklar med klubban, resonerar Jonas Junland.
– Samtidigt går det lite i vågor. Lagen läser av motståndarnas sätt att spela boxplay och anpassar sitt powerplay efter det, och vice versa. Man vänder och vrider hela tiden på special teams.
Helt klart är att special teams, powerplay och boxplay, är väldigt viktigt i dagens ishockey.
– Så är det, instämmer Jonas Junland. Lagen är så jämna i fem mot fem idag att matcherna ofta avgörs i special teams. Det började någonstans runt 2014 och däromkring. Innan det spelade man friare, mer på instinkt, medan man lägger mycket mer vikt vid både boxplay och powerplay idag. Dessutom går spelet mycket snabbare och de flesta spelarna är skickligare.
Tillbaka till att sätta hög press
För Linköpings del har man, efter några skakiga år, börjat hitta mer och mer rätt i sitt försvarsspel – det gäller även i numerärt underläge där man, efter några mindre lyckade matcher i början av säsongen, på de senaste sex matcherna snittar över 90 procent – vilket är bäst i ligan.
– Vi är tillbaka lite grann till att vi vill komma upp i banan och sätta press, vara aktiva vid motståndarnas ingångar i vår zon och inte bara titta på. Just nu är Jeff Jakobs ansvarig för vårt boxplay, men jag känner ju igen delar av vår taktik från tidigare år med Klas Östman som ansvarig, så jag tror att de inspirerat varandra i tränarrummet för att hitta ett bra system.
– Tidigare skulle man ligga runt 85–87 procent i boxplay, medan man idag är nöjd om man snittar runt 80 procent, konstaterar Jonas Junland vidare.
Själv är han fortfarande en viktig del av Linköpings boxplay, där han ofta är inne tillsammans med backkollegan Jesper Pettersson för att ”döda tid”.
– Det är roligare att spela powerplay än boxplay, men jag vet att det funnits perioder när man nästan längtat efter att vi skulle åka på en utvisning så man får komma in och förstöra för motståndarna, skrattar Jonas Junland avslutningsvis.