Han har slagit igenom med dunder och brak i SHL och leder juniorernas poängliga. I Sveriges JVM-trupp kommer han att ha en nyckelroll i de flesta spelformer. I en längre artikel inför turneringen berättar Nils Lundkvist om uppväxten, hockeyfamiljen och det snabba genombrottet.
Det är den 26 oktober 2017. Nils Lundkvist har precis debuterat i SHL, uppkallad till A-laget för att täcka upp för sin skadade morbror Jan Sandström. Efter en höst med spel i både J20 och A-lag var det lagom till jul lagledningen inte längre kunde hålla honom utanför A-laget och permanentade honom på sju backar. Resultatet lät inte vänta på sig. Nils Lundkvist slog igenom med dunder och brak och var plötsligt namnet på allas läppar.
– Jag hade nog gått lite under radarn, medger Nils. Den enda landslagserfarenhet jag hade var ett elitläger för 30 spelare på U17-nivå där jag kom med som reserv. Sen fick jag vara med på min första landslagsturnering med U18-landslaget i Finland på hösten 2017, fick göra några SHL-matcher och ja, sen rullade det på.
Det är den 16 mars 2018. Luleå har precis förlorat med 4–2 hemma mot Brynäs och blivit utslagna ur SM-slutspelets åttondelsfinal. Ikonen Jan Sandström har därmed gjort sin sista match i Luleå-tröjan. Luleåpubliken väller ut på isen för att hylla och tacka sin trotjänare. En av alla i havet av människor är systersonen Nils Lundkvist, 17. Han har fått uppleva morbroderns sista tid i SHL på nära håll, och de har till och med fått göra några matcher tillsammans.
– Det var häftigt att få vara med om hans sista match och hyllningarna från fansen, även om det så klart var deppigt på samma gång, säger Nils, som hunnit bli två år äldre och själv en uppskattad pjäs i Luleås försvarslinje.
"Få förunnat att göra det jag gjort"
Med lite distans till den där hösten 2017 kan den numera etablerade Nils Lundkvist se tillbaka på genombrottet och konstatera att det hände mycket på väldigt kort tid.
– Det gick väldigt fort, det gjorde det, nickar han lite dröjande. I början var det bara häftigt och man tänkte inte så mycket, men nu inser jag att det är få förunnat att få göra det jag gjort.
– Att gå högt i förstarundan i draften, eller ja, att ens bli draftad, var bara någonting jag bara drömt om och aldrig trodde skulle bli verklighet.
I gott sällskap hemifrån
Allting började hemma i Piteå, den norrbottniska centralorten mest känd för sin palt och sin älv. Och sin ishockey. Här har storheter som Mattias Öhlund, Tomas Holmström och Mikael Renberg inlett sina banor. Och så Jan Sandström och Nils Lundkvist, förstås.
– Innan jag började spela hockey gick jag omkring med skridskor på mattan hemma i lekrummet, skrattar Nils.
– På vintrarna spolade pappa upp en liten rink utanför huset där jag och polarna spelade. När jag var fem, sex år började jag spela mer organiserat.
Hockey i blodet
Nils Lundkvist spelade även fotboll upp i tonåren, men det fanns nog aldrig någon som tvivlade på vilken sport han skulle satsa på när det var dags för ett vägval. Utöver morbror Sandström finns det nämligen mycket hockey i Nils Lundkvists DNA. Förutom att spola upp is åt sonen och hans kompisar var pappa Niclas under många år djupt engagerad i Piteå Hockey innan han i januari 2019 utsågs till ny sportchef för Skellefteå AIK (”Vi snackar inte så värst mycket hockey hemma, men jag är glad att han fått chansen att jobba med hockey och vill att det ska gå bra för honom”). Men den kanske största förebilden för Nils har varit en annan släkting.
– Min pappas kusin är fyra år äldre än jag, och jag har alltid hängt lite med honom och sett upp till honom. Han heter Erik Wikgren och spelar i Piteås A-lag.
– Han spelade TV-pucken, kom upp i Piteås A-lag tidigt och gjorde en resa jag också ville göra. Han har inspirerat mig och betytt mycket i min karriär, berättar Nils.
Bodin: "En rightfattad Elias Pettersson"
Efter ett litet hack i den rakt uppåtstigande karriärskurvan i början av förra säsongen har Nils Lundkvist fortsatt att imponera på sin omgivning. För inte så länge sedan tweetade hockeyjournalisten Ulf Bodin att backen såg ut "som en rightfattad Elias Pettersson” efter en match i CHL.
– Haha, jag såg det och kan verkligen inte hålla med, säger Nils först lite förläget.
– Men det är klart att var en kul grej, medger han ändå.
Den mediala uppmärksamheten är något han fått lov att vänja sig vid. Med ett SHL-genombrott av den digniteten följer ett stort intresse, och det klingar knappast av nu när det stundar ett JVM där Nils Lundkvist har en nyckelroll i det svenska laget.
– Jag är väl egentligen inte bekväm med att stå i rampljuset, men tycker nog mest att det är kul att göra intervjuer.
– Ju fler intervjuer man gör, desto mer van och avslappnad blir man dessutom.
Följde JVM hos farmor och farfar
Apropå JVM är det inget nytt för Lundkvist. Han var med i turneringen redan förra året – men har följt den sedan barnsben.
– Oh ja, jag har alltid tyckt att det varit en häftig turnering.
– Jag, syrran och pappas kusiner brukade alltid se de viktiga matcherna hemma hos farmor och farfar när vi var yngre, berättar Nils.
Att få delta själv beskriver han som "en cool upplevelse", och inte minst eftersom fjolårets turnering spelades i Kanada.
– Ja, det var ett otroligt intresse. Jag minns att vi spelade en träningsmatch mot Ryssland inför turneringen och det var i princip fullsatt och en jäkla stämning. Då tänkte jag: "Jäklar, jag måste göra allt för att spela mig till en plats i laget".
– Och så blev det några skador och jag lyckades ta en plats. Det var verkligen roligt även om turneringen fick ett tråkigt slut för vår del.
Lika barn leka bäst?
Nils Lundkvist bildade backpar med Adam Ginning, som kommit att bli något av en parhäst till Nils i landslagssammanhang. Den dynamiska duon har kamperat ihop i princip ända sedan Lundkvist för första gången blev uttagen i landslaget för 00-kullen.
– Ja, det stämmer, vi har spelat mycket ihop. Adam är en duktig spelare och en grym ledare. Han spelar med pondus, är stark i defensiv zon och har ett bra förstapass. Och så gör han allt för laget, berömmer Nils.
Lika barn leka bäst, finns det ett ordspråk som lyder. Men kanske olika barn också leka bra, i alla fall tycks det vara så i fallet Lundkvist/Ginning.
– Ja, vi är ganska olika till spelstilen, instämmer Nils.
– Men kanske är det därför vi funkar så bra, för att vi är varandras motsatser ute på isen.
"Gäller att vara extremt noggrann"
Både Adam Ginning och Nils Lundkvist går in i sina andra JVM-turneringar. Att det finns lärdomar och erfarenheter att dra nytta av från den första är Nils övertygad om.
– Vi som var med i fjol har lärt oss hur viktigt det är med alla små detaljer. Det gäller att ta hand om kroppen och vara extremt noggrann i allt man gör. Det är en kort turnering och detaljer man kanske kan slarva lite med under en lång säsong måste man vara grymt noga med nu.
– Och så lärde vi oss mycket av den hårda bevakningen, och hur snabbt det kan svänga från succé till fiasko. Vi var hyllade efter gruppspelet men när vi förlorade mot Schweiz i kvartsfinalen var vi inte mycket värda.
I en svensk trupp där backsidan på förhand benämns som den klart starkaste lagdelen väljer Nils att lyfta fram – en forward.
– Jag tror mycket på Karl Henriksson inför årets JVM. Det är en väldigt smart spelare som gjorde det bra på U18-VM, säger Nils Lundkvist.
Succé eller fiasko. Oavsett vilket kan nog Nils Lundkvist räkna med support. Inte minst hemifrån farmor och farfar i Piteå.