Tre SM-guld, två VM-guld, en AHL-titel och fem gånger mästare i Österrike. Thomas Rundqvist, 59, kan se tillbaka på en karriär många bara kan drömma om. Här berättar Färjestadsikonen om vad som formade honom till en vinnare, karriärens stoltaste ögonblick och hans roll i en nystartad agentur.
För 42 år sedan, säsongen 1978/79, debuterade den då 18-årige Thomas Rundqvist i SHL med Färjestad. Vimmerbysonen gjorde ytterligare 19 säsonger på elitnivå och efter karriären hade han olika roller inom Färjestads organisation i 18 år. Han jobbade med allt från sportchef (två SM-guld) och marknadschef till junior- och ungdomsansvarig, men numera blir det lite mindre hockey för Rundqvist.
– Det är mest genom sönerna. Jag har två söner och en spelar i Schweiz (Adam) och en i Västerås (David). Det blir mest genom dem, men sedan följer jag det okej, mest via tv:n, säger 59-åringen.
Saknar du att hålla på med hockey på högsta nivå?
– Nja, både och. I de positionerna jag hade var det inte bara ett intresse utan det blev en livsstil. Man styr vardagen för både sig själv och familjen beroende på hur matcherna ligger. Det har jag kommit ifrån. De där adrenalinkickarna jag fick vid matcher kan jag kanske sakna. Nu har det gått två år drygt sedan jag slutade hos Färjestad. Nu har jag börjat hitta ett annat liv, säger han.
Vad var det första du gjorde när du slapp styra helgerna efter hockeyn?
– Klättrade på väggarna, skrattar han.
– Helt plötsligt märkte jag att jag hade mycket tid över. Jag försöker ta hand om familjen och på sommartid blir det en del golf, säger han.
Första SM-guldet kom 1981
Rundqvist spelade alltså hockey på elitnivå i 20 år och det var nästan att han gjorde det till en vana att på vårkanten fira en stor titel. Hela elva guld blev det under karriären, och den första titeln kom 1981, hans tredje säsong i Färjestad, och det var något som gav Rundqvist blodad tand.
– Framgång föder framgång. Har man vunnit en gång tror jag inte att man blir mätt. Tvärtom. Då vet man hur roligt det är att vinna. Man tycker det är värt att lägga ner allt slit och fuskar inte med detaljer i förberedelser och träning. När man är på jobbet är man det till hundra procent, säger han och fortsätter:
– Det var kanske en egenskap jag hade. Jag ville vinna och blev lite tjurig och vrång när det inte gick som jag ville. Man ska passa sig för att hamna i en situation där man ångrar sig i efterhand och tänker ”Varför gjorde jag inte så? Varför förberedde jag mig inte bättre?”. Har man gjort allt det där och känner sig trygg med det man har gjort är det kanske lättare att ta en förlust också, säger han.
Finns det något du ångrar från din karriär?
Efter några sekunders tystnad svarar han:
– Nej, det tycker jag inte.
– Kanske att jag skulle ha varit kvar något år i Nordamerika. Jag var i Montreals organisation ett år (1984/85). Jag åkte upp och ner i farmarlaget. Kanske jag skulle ha gett det mer tid. På något sätt märkte jag att jag inte fanns med i planerna för klubben. För mig var det viktigt att spela och känna att jag bidrog. På den tiden fanns det inte sådana pengar att det var värt att sitta av ett år eller två. Jag satte sporten i första rummet. Jag kan inte säga att jag ångrar något, säger han.
Fick inte chansen i NHL
Hur märkte du att du inte var en del av Montreals planer?
– Montreal höll på att missa slutspel för första gången i historien, men på våren sparkade de sin tränare och tog in en annan som tog dem till semifinal. Sen kom jag hösten efter och man märkte att den tränaren hade stor tilltro till laget han hade haft på vårkanten. Jag låg i toppen av interna poängligan i farmarlaget, men ändå fick jag inte chansen. Jag fick spela två NHL-matcher vid jul och det gick bra. Ändå åkte jag ner igen och då kände jag att jag var rätt långt borta. Vi vann Calder Cup med farmarlaget, men ändå var det ingen som pratade om att jag hade närmat mig NHL, säger Rundqvist.
Han snittade över en poäng per match i AHL-slutspelet, men det blev alltså bara en säsong i Nordamerika. I stället återvände han till Färjestad, och han berättar att det inte var några tveksamheter kring att flytta tillbaka till Karlstad.
– Jag kom hit som 17-åring och trivdes bra. Jag träffade min fru här och vi var rotade här. Det fanns ingen anledning att välja något annat, säger Rundqvist.
"VM 1991 var en var en fantastisk upplevelse"
Ett val han inte ångrar. 1986 vann Färjestad SM-guld, året därpå var han med och vann VM-guld och säsongen därpå tog han sitt tredje SM-guld med Färjestad.
Av allt du har vunnit, vad är du mest stolt över?
– Jag hade förmånen att vinna en del, men det som kommer upp när jag får frågan är VM-guldet 1991 i Finland. En fantastisk upplevelse. Vi gick igenom turneringen helt obesegrade och spelade en ren guldfinal mot Ryssland. Sedan gick det bra personligen. När vi vann 1987 var första gången vi vann på länge, men då blev vi mästare i kavaj. Det är inte riktigt samma sak som att spela en final, säger Rundqvist.
Nu har vi nämnt sex av Rundqvists titlar, men de sista fem kom i Österrike. Inför säsongen 1993/94 flyttade nämligen han och kompisen Beng-Åke Gustafsson till Österrike och VEU Feldkirch.
– Att jag hamnade där är en lång historia. Färjestad stod utan sportchef 1992/93 och jag fungerade som spelande sportchef. Jag praktiserade lite, men jag kände efter VM att det var för roligt att spela för att sluta. Under VM 1993 tog Ralf Krueger (numera tränare i Buffalo Sabres) kontakt med mig. Han var tränare i Feldkirch då och vi tog en fika ihop. Jag sa att jag höll allt öppet. Då var ”Bengans” kontrakt slut och Färjestad tog väl för lång tid på sig. Vi gjorde upp ihop att vi skulle till Österrike, säger Rundqvist
Gjorde fem säsonger i Österrike
Flytten gick till alplandet och Rundqvists fem år där kan inte beskrivas som något annat än succé. På sina 223 matcher snittade han 0,91 poäng per match och var en nyckel till att klubben tog fem raka ligatitlar, men 1998 bestämde sig Rundqvist för att tiden var kommen att avsluta karriären.
– Jag hade problem med ryggen på slutet. Jag hade funderingar på att sluta ett år tidigare. Jag försökte bara njuta och ta tillvara på sista säsongen, men när slutsignalen gick i sista matchen, det kommer jag väldigt väl ihåg, var det som att dra ur pluggen ur en luftmadrass. Då var jag helt slut. Jag gjorde ingen fysisk aktivitet förrän i november, säger Rundqvist.
Hur ser livet ut nu för den 59-årige hockeypensionären med tröjan i taket i Löfbergs Arena och 267 a-landskamper (tredje mest genom tiderna i Tre Kronor) på meritlistan? Sedan något år tillbaka driver han sitt egna bolag.
– Jag var inte så jätteattraktiv på marknaden efter Färjestadstiden. Du vet, jag börjar närma mig 60 år. Jag sökte lite jobb men hittade inte rätt och då bestämde jag mig för att starta eget. Än så länge håller jag mig flytande, säger 59-åringen.
– Jag har till lite uppdrag och säljer lite produkter. Sedan jobbar jag lite med en lokal tv-kanal där jag säljer lite reklam och gör ett hockeymagasin, säger han.
"Ska fungera som bollplank"
Dessutom har han gått in som delägare i en nystartad agentur.
– Jag kommer inte att jobba som agent. Tanken är det ska bli en komplett byrå som erbjuder ekonomisk hjälp och allt möjligt, inte bara kontraktsskrivande. Min funktion blir lite bollplank och rådgivare. Det ska bli spännande.
Vilka klienter har ni?
– Företaget registrerades förra veckan och det första jobbet är att skaffa lite klienter. Bjarne Lund, som har jobbat som agent tidigare, har dragit igång det. Det är han och två killar till som jobbar som agenter. Jag har en funktion och ytterligare en kille hjälper till med ekonomi och placeringar, säger Rundqvist.
Thomas Rundqvists drömfemma, med sig själv och spelare han har spelat tillsammans med i SHL
Målvakt: Pekka Lindmark, Färjestad.
Backar: Tommy Samuelsson, Färjestad, Carl-Johan Sundqvist, Färjestad (”Tommy är given. En som var fantastisk när jag flyttade till Karlstad och var ett föredöme på alla sätt och vis var Carl-Johan”)
Forwards: Håkan Loob, Färjestad, Bengt-Åke Gustafsson, Färjestad, Thomas Rundqvist (Håkan och jag har spelat ihop mycket och haft mycket framgång ihop. Bengt-Åke och jag har upplevt mycket tillsammans. De är svåra att se förbi och de håller kvalitet för att vara med i en drömfemma.”)