Möt Människan: Christian "Fimpen" Eklund

Det är torsdag eftermiddag när SHL.se får tag i Christian ”Fimpen” Eklund och för 43-åringen är det en VAB-dag (vård av barn). Och nej, det är inte William Eklund, Djurgårdens succéforward, som ”Fimpen” är hemma och tar hand om utan ettårige Frank, 1,5 år.

– Det är bara att kriga på. Sedan sitter 18-åringen och väntar på att dra iväg på match snart. Det är skilda världar, säger ”Fimpen”.

Hur är det att ha barn i blöjåldern igen?

– Det är jobbigt, men svinkul. Vi har bra hjälp av grabbarna och Emilyah (bonusdotter). Jag har glömt bort hur det är att inte sova så bra om nätterna. Det är bara att vänja sig med fyra, fem timmar. Det är ingen hockeyspelarsömn, då man skulle ha åtta timmars sömn på natten plus en nap på dagen, säger ”Fimpen”, som utöver nämnde William, 18, har sonen Victor 16 (som även han spelar hockey i Djurgården) samt bonusdottern Emilyah.

"Tappade känseln"

Sju år har det gått sedan publikfavoriten var tvungen att lägga skridskorna på hyllan. Han är såklart mest ihågkommen för sina elva säsonger i Djurgårdens a-lag, men utöver det gjorde Christian ”Fimpen” Eklund tre allsvenska säsonger i andra klubbar (Sunne, Huddinge, Tingsryd samt Oskarshamn) och en säsong i tyska DEL. Men 2013 gick det inte att fortsätta spela hockey och det var en nackskada som tvingade honom att ta det beslutet.

– Jag hade diskbråck på nacken. Någon nerv klämdes och jag tappade känseln i armarna. Jag försökte spela, men när man har dålig känsel är det svårt. Jag var ingen tekniker i vanliga fall, men med dålig känsel var jag ännu sämre. Sedan sa läkaren: ”Hade det varit mitt barn hade han inte fått spela något mer.” Då kändes risken för stor, även om det var tråkigt att inte få bestämma själv när man skulle sluta, säger ”Fimpen”.

Han behövde dock inte fundera särskilt länge på vad han skulle göra efter hockeykarriären. För när han hade bestämt sig för att sluta ringde han sin pappa, som direkt kom med ett jobberbjudande. Eller erbjudande och erbjudande...

– Jag ringde upp farsan och berättade att jag skulle lägga ner, en fredag tror jag att det var. ”Vi syns klockan sju på måndag”, svarade han. In i skiten direkt, säger Christian "Fimpen" Eklund, vars pappa har rörfirman ”Rördoktorn”.

Dök du upp på måndagen?

– Jag vet inte om jag var där, men jag tror det. Säger pappa att jag ska det brukar jag vara det. Jag ville börja något annat direkt, säger han.

– Pappa har haft firman i 40 år och man har växt upp på den där firman.

Kommer du att ta över den dagen din pappa vill gå i pension?

– Nej, vi får se. Jag och brorsan jobbar där och en massa släktingar jobbar där och det är rätt kul. Men pappa kommer nog styra det där fram till att han trillar av pinn.

Känslosamt när sonen debuterade i SHL

Att det blev just hockey för ”Fimpen” beror till viss del på hans pappa.

– Jag kollade mycket när pappa spelade. Sedan bodde vi precis vid en fotbollsplan och farsan spolade där varje vinter. Då fick man gå dit och gnugga, säger ”Fimpen”.

Han har varit djurgårdare sedan han var barn och redan i ungdomsåldern bytte han från moderklubben Vendelsö IK till klubben i sitt hjärta. Numera spelar alltså även två av hans söner i föreningen och det var förstås en speciell känsla för "Fimpen" när äldste sonen William debuterade i SHL förra säsongen.

– Det var känslosamt. Jag blev stolt. Jag vet vilket hårt jobb som ligger bakom. Vi ser hur han jobbar här hemma och nöter skott. Att de här smågrejerna bär frukt. Det var stolthet.

Du som är så förknippad med Djurgården. Hur skulle du reagera om exempelvis HV71 gav William ett erbjudande han inte kan tacka nej till och att han flyttar till Jönköping?

– Det är hans karriär, men han skulle inte bli bjuden på söndagsmiddag. Han kanske får fira jul i ensamhet, haha. Nejdå, han tar de beslut han vill, men jag tror han är där han vill vara – i Djurgården. Han är nog mer djurgårdare än mig, säger "Fimpen".

"Frågar om jag har spelat hockey"

Det märks att han har lätt till skratt. Han bjuder gärna på sig själv och alla som har sett Youtubeserien ”Fimpens resa”, som han leder som en ambassadör för Betsson där han hälsar på alla SHL-lag, känner nog igen den beskrivningen av honom.

– Det har alltid varit lite min roll. När jag har varit i lag har jag alltid försökt snappa upp folk som suttit själva eller om det är någon som suttit och grubblat. Jag tror att jag var lustigkurren i laget och om det var lite deppigt försökte jag påminna om att vi faktiskt skulle ha lite kul också, säger han.

Två säsonger har spelats in av ”Fimpens resa” och just nu håller Betsson och "Fimpen" på med den tredje. Han har också märkt att Youtube-serien har gjort att han nått en ny publik.

– Ungdomar kommer fram och frågar om jag har spelat hockey och i vilket lag. Det är roligt att de tittar på programmet, men det har fått mig att inse att jag inte är hockeyspelaren längre, utan någon fjant som åker runt på Youtube, säger han och skrattar.

Gjorde en säsong i Sunne

Så till alla er som inte har koll på att ”Fimpen” har spelat hockey ska vi återgå till hans karriär. Efter ett år i Haninge sam ett i Huddinge flyttade ”Fimpen” till Värmland och allsvenska Sunne som 22-åring.

– Jag lånade morsans bil och stack dit. Jag gjorde två mål i första matchen, derby mot Grums. Då tänkte nog klubben ”Shit, den här snubben kommer att ösa in poäng”. Sedan gjorde jag inte mål på två månader, haha.

Det blev dyrt per mål för Sunne.

– Haha, lönen där räckte knappt till hyra, men det var kul att spela där, säger han.

Wikegård gav honom ett val

Efter spel i Oskarshamn och Tingsryd var ”Fimpen” tillbaka i Djurgården en bit in på säsongen 2001/02. Till säsongen därpå blev Niklas Wikegård tränare i laget och han gav ”Fimpen” en ny roll.

– Vi hade Espen (Knutsen), Kristofer Ottosson, ”Micke” Johansson och ”Falken” (Nichlas Falk) med flera. Listan med djurgårdslegendarer kunde göras hur lång som helst. Då sa Wikegård att det skulle bli tufft att gå in i någon av de två första kedjorna, men att jag kunde ha en längre karriär i en tredje- eller fjärdekedja. Då bestämde jag mig bara för att bli bättre på boxplay och sådana grejer. Jag fick sätta stolthet i det. Jag är tacksam att Wikegård var så ärlig och sa det, säger ”Fimpen”.

Fick du lägga om din träning efter det?

– Lite. Tekningar fick jag träna extremt mycket, för att kunna ta viktiga tekningar i egen zon. Vi tränade på försvarsspel och att ligga i skottlinjen. Sedan när videon kom var det mycket det. Mötte vi Jörgen Jönssons kedja gick vi in med inställningen att inte släppa in ett enda mål. ”Vi ska förstöra för deras femma”. Att det blev en liten match i matchen. Ibland gick man av isen, utan att nästan inte veta resultatet för vi var så inställda på att bara inte släppa in mål, säger ”Fimpen”.

Vilken kedja var svårast att möta?

– Oh, det var många. (Jörgen) Jönssons kedja var svår, men det fanns många. Lockouten mötte vi Marian Hossa, och det var helt omöjligt. Antingen blev man utvisad eller så blev det mål. Det var alternativen när Hossa var på isen. Det var helt sjukt. Man ville inte hamna en mot en med honom, säger ”Fimpen”.

Har du något annan minne som sticker ut från den säsongen?

– Första matchen mot Färjestad och (Zdeno) Chara minns jag. Jag tror att det var jag och om Marcus Kristoffersson som var ”torpeder” då och den där långa gängliga backen skulle få smaka när han kom till SHL. Vi jagade honom och försökte tackla honom. Efter en en period kände vi att det inte var någon idé, för då hade vi åkt rakt in i hans klubba varje gång. Han vår så lång och man fick klubban i ansikten hela tiden, säger ”Fimpen”.

Tog en paus från hockeyn

Du var inne på Wikegård, och du hade även Hardy Nilsson och Lasse Falk som tränare under karriären. Kunde du ryka ihop med någon av dem?

– Nej, men de kände nog att de kunde ligga på mig. Alla behöver olika grejer. Vissa behöver en klapp på axeln och jag behövde lite skäll ibland. De visste att de kunde skälla rätt bra på mig utan att jag tog åt mig. Jag hade bra relationer med dem och sedan kunde jag tycka att de gjorde fel. Men jag och Hardy snackar lite fortfarande. Jag försöker ringa upp honom och snacka.

Vem fick du den värsta utskällningen av?

– Lasse Falk var nog värst, men vi drog inte jämnt. Jag gillade inte honom. Jag slutade med hockey när jag hade honom i Huddinge. Jag la av i en och en halv, två månader. Jag slutade för att jag inte orkade med honom.

Vad orkade du inte med?

– Han var en duktig tränare, men som 20-åring kunde jag inte ta att han stod och skällde på mig. Glädjen försvann lite, men sedan är det inget snack om att han är en duktig tränare. Men vi gick inte ihop.

Vad gjorde du då i stället?

– Jag började jobba lite hos farsan och spelade lite innebandy på kvällarna, säger ”Fimpen”.

"Annorlunda lagtänk i Tyskland"

Han hittade dock tillbaka till hockeyn och mellan 2002 och 2013 spelade han i Djurgården, med undantag för en säsong i tyska Augsburger Panther 2005/06.

– Jag ville inte spela en hel karriär utan att testa på att vara utlandsproffs. Det var roligt, men man spelade mycket för sig själv. Jag var mycket för det här jag hade lärt mig i Djurgården, jobba hem och täcka skott. Men Augsburgers GM fick ta ett snack med mig. Han sa att de nästan hellre förlorade med 5-6 än vinner med 1-0. ”Publiken vill se mål”. Jag gjorde bara en poäng första 21 matcherna eller något sådant. Efter att han hade sagt åt mig att skita i att jobba hem snittade jag en poäng per match tror jag, säger ”Fimpen” och fortsätter:

– Det var annorlunda lagtänk där. Det absolut viktigaste var att samla poäng. Det var nästan bråk om poängen och det var andremålvakten som skötte det och rapporterade till förbundet. Så fort man gjorde mål eller assist var man tvungen att snabbt åka till andremålisen och rapportera. Det var värsta kaoset i omklädningsrummet och på bussen om poängen. Det var det jobbiga med det. Sedan var det skönt att komma till Djurgården.

Och täcka lite skott.

– Exakt. Täcka skott och ha ett gym att gå till. Och få skridskorna slipade mer än en gång i veckan. Tro det eller ej, men jag började uppskatta svenska domare när jag var där borta också.

Om du ser tillbaka på karriären, är du nöjd?

– Jag är nöjd med allt, utom att det inte blev något SM-guld. Det var synd 2010 (Djurgården förlorade finalen mot HV71). Jag hade gärna varit med och vunnit SM-guld. Jag har sagt åt grabbarna att de får fixa det där, säger ”Fimpen”.

"Ingen säger Christian"

Sedan var det ju det där med hans smeknamn. Var kommer egentligen ”Fimpen” ifrån?

– Min mormor rökte alltid väldigt mycket när vi var små och hon fimpade alltid i en tiolitershink. Sedan skulle farsan möta upp morsan och mormor på stan. Då sköljde han ur den där hinken och stoppade i mig där – som en babysitter. Då sa mormor: ”Det där är min fimphink”. Jag fick väl årets nikotinkick där och därför blev jag väl som jag blev, haha. Därifrån kommer namnet i alla fall, säger han.

Och du säger det själv? För jag tänkte faktiskt på att du svarade ”Fimpen” när jag ringde.

– Ingen säger Christian. Jag hör nästan ingen säga det. Eller min fru Anna säger Christian. Hon är den enda, om det inte är någon myndighet. Säger någon ”Christian” tror jag direkt att jag har gjort någonting, säger Christian ”Fimpen” Eklund.