Efter att med nöd och näppe ha klarat sig kvar i SHL som nykomlingar säsongen innan var det en del frågetecken på Örebro inför säsongen 2014/15. Ett av nyförvärven var en okänd 27-åring från österrikiska Villacher SV. En säsong senare visste alla vem Derek Ryan var. Han vann både poängliga, Årets forward i SHL Awards och Guldhjälmen innan han gick vidare till NHL. Här berättar huvudpersonen själv om sin osannolika ishockeyresa och betydelsen av säsongen i Örebro.
Inför SHL-säsongen 2014/15 fanns det nog en och annan som tvivlade på vad Örebro skulle med den där amerikanen de hade hittat i österrikiska ligan till. Och ärligt talat kanske det var några i laget som gjorde det också.
– Några matcher in på säsongen minns jag att jag upplevde att några i laget ifrågasatte vem jag var och inte tyckte att jag var så bra, berättar Derek Ryan uppriktigt.
– Örebro hade plockat in mig för att producera och jag ville bevisa för alla andra men också för mig själv att jag klarade av att ta det stora steget från EBEL till SHL.
”Skrämd av hur skickliga alla var”
Derek Ryan gjorde mål i sin första SHL-match, men han medger utan omsvep att han inte tyckte att han var tillräckligt bra i början.
– Första tiden var jag lite skrämd av hur snabba och skickliga alla var i SHL. Det är en så mycket bättre liga än EBEL och jag insåg att jag var tvungen att ändra mitt spel, bli bättre defensivt. Sakta men säkert växte jag in i tempot, spelet och allt runtomkring.
Derek Ryan kan – tillsammans med Kodie Curran – vara ett av de mest imponerande fynd en SHL-klubb gjort. Örebros dåvarande sportchef Pontus Gustafsson snodde honom framför näsan på Leksand, efter att amerikanen stått för två osannolikt produktiva säsonger i Villacher SV i den österrikiska alpligan.
– Först hade jag kontakt med Tommy Salo som kom ner till Villach och besökte mig över en lunch, berättar Derek. Sen fick jag reda på att även Örebro var intresserade och det blev till slut ett val för mig och familjen. Det som fällde avgörandet var att Örebro var en lite större stad och närheten till kyrkan.
Närheten till kyrkan spelade in i klubbvalet
Derek Ryan och hans familj är medlemmar av The Church of Jesus Christ of Latter-day Saints, eller Jesu Kristi Kyrka av Sista Dagars Heliga, som samfundet heter på svenska. De flesta större svenska städer, till exempel Örebro, har en församling, men från Leksand hade familjen varit tvungna att ta bilen till Borlänge för att komma till närmsta kyrka.
Den kristna tron har Derek Ryan burit med sig genom livet, och så som hans karriär utvecklat sig är det inte utan att man undrar om det funnits någon andlig inblandning längs vägen. Han växte upp i Spokane i den nordvästra spetsen av USA. Som förste hemmason någonsin skrev han på ett kontrakt med stadens hockeystolthet Spokane Chiefs i Western Hockey League, och framtidsutsikterna var goda. Men beslutet att representera Chiefs hade ett pris: Han förlorade behörigheten till den amerikanska collegeidrotten.
– Så när juniortiden var över valde jag mellan att spela i East Coast Hockey League eller att åka på stipendium till ett kanadensiskt universitet. Och valde det senare.
En osannolik väg till NHL
Till protokollet ska föras att det är extremt ovanligt att nå NHL via den kanadensiska collegehockeyn, CIS. Och oddsen ökar knappast om nästa steg är ett ungerskt lag.
– När jag var färdig med college stod jag inför ett vägskäl, berättar Derek.
– Jag kunde antingen satsa på en akademisk karriär, hitta ett civilt arbete eller spela hockey på lägre nivå i Nordamerika eller Europa. Jag har alltid gillat att resa och velat åka till Europa. När jag fick ett hyggligt kontrakt med Fehérvár och jag och min fru fick chansen att bo i hjärtat av Europa kände vi att vi kunde göra det som ett experiment.
Det gick över förväntan och Derek spelade till sig ett kontrakt med Villacher SV, svenskbekantingarna Thomas och Michael Raffls moderklubb.
– För mig fanns inga tankar på NHL då. Jag trodde nog att jag kunde få en hygglig europeisk karriär, kanske ta mig till en klubb i Tyskland och möjligen, om jag hade tur, ett lag i Sverige. Men för mig och min fru handlade det lika mycket om att njuta av livsstilen. Vi tyckte det var helt otroligt att vi hade Rom, Florens, Wien och München runt hörnet. Det var ställen vi bara hade läst om i böcker och aldrig trodde att vi skulle få se med egna ögon.
Hittade tidigt kemi med Daniel Viksten
Om livet vid sidan om isen var bra måste man nog säga att livet på densamma var ännu bättre. Derek Ryan fullkomligen öste in poäng under två säsonger i Villacher och mot slutet av den andra hade han imponerat så pass att Tommy Salo alltså reste ner till den lilla österrikiska orten för att få amerikanens signatur på ett kontrakt – men fick se sig snuvad av Örebro, som hade räddat sig kvar i SHL via kvalserien säsongen 2013/14.
– Jag visste i princip ingenting om Örebro eller vad jag kunde förvänta mig av SHL, men gick in med inställningen att jag skulle åka dit, jobba stenhårt och göra mitt bästa för att slå mig in i svensk ishockey.
Även om det blev en tuff acklimatisering till SHL hittade Derek Ryan ganska omgående kemi med Daniel Viksten. De två parades ihop med Brian Willsie, som betydde mycket för Derek Ryan.
– Han blev lite av en mentor för mig, och jag såg upp till honom. Jag visste att han hade spelat massor av matcher i NHL och frågade honom om allt möjligt. Hur det går till när man flyger i NHL, hur det är på hotellen och mellan matcherna. Jag var så otroligt nyfiken på hur livet som NHL-spelare var, berättar Derek.
– Brian var viktig för mig, men även för laget, fortsätter Derek. Även Marcus Weinstock var en viktig karaktär i laget, sen är det svårt att inte minnas ”Hudashow”, haha.
En giftig trio
En bit in på säsongen fick Daniel Viksten och Derek Ryan en ny tredjelänk, snabbskrinnaren Martin Johansson. De tre kamperade sedan ihop återstoden av grundserien och var en stor anledning till att Örebro slog sig in på sjätte plats och gick till slutspel. Tillsammans stod de för inte mindre än 135 poäng.
– Vi hade väldigt kul tillsammans och så hade vi en blandning av alla ingredienser du behöver i en bra kedja: Snabbhet, skicklighet, målfarlighet. Jag ser mig själv först och främst som en playmaker och både Daniel och Martin är otroligt bra målgörare. Satte jag upp någon av dem i bra läge blev det oftare mål än inte, minns Derek.
– Som lag betraktat prickade vi också rätt i många delar. Vi hade bra målvaktsspel från Hudacek, vår producerande kedja, bra rollspelare i Willsie, Weinstock och Henrik Löwdahl med flera. Alla hittade sätt att bidra till lagets framgång.
”Tänk att en okänd kille från EBEL kunde vinna poängligan i SHL”
Om det fanns lagkamrater som tvivlade på Derek Ryans kompetens i början av säsongen var det nog som bortblåst mot slutet av densamma. Det slutade nämligen med att Ryan tog hem poängligan, tilldelades priset Årest forward i SHL Awards och han vann även Guldhjälmen.
– Det var coolt, utbrister Derek. Priserna står på en hedersplats i huset hemma i Spokane. Tänk att en okänd kille från EBEL kunde vinna allt det!
Även om Örebro blev utslagna i kvartsfinalen är det en säsong Derek Ryan rankar högt i sin hockeykarriär, och som han till stora delar tackar för den framgång han nu nått i NHL.
– Året i Sverige var absolut avgörande för mig, intygar han. Jag lärde mig massor, både som hockeyspelare och människa, och hade aldrig kunnat ta steget till NHL utan den säsongen. Örebro som organisation tog väldigt väl hand om mig och det var där jag för första gången på allvar kände mig som en professionell hockeyspelare i sättet jag blev behandlad.
– Även socialt har jag och familjen många bra minnen från Örebro. Vi spelare hängde ofta på ett ställe som hette Java, ett typiskt svenskt café.
Och även om Derek Ryan inte känner någon i det Örebro-lag som nu spelar SM-semifinal håller han koll på hur det går.
– Absolut! Jag följer SHL noga. Jag brukar snacka svensk hockey med min lagkompis här i Calgary, Rasmus Andersson, hans pappa (Peter Andersson, förf. anm.) kommer från Örebro. Det är jäkligt coolt att det gått så bra för Örebro i årets slutspel!