Fredrik Ahlberg växte upp i Malmberget men började hålla på Linköping. Det var också kärleken till laget som tog honom till Östergötland där han blev en ståplatsprofil och engagerade sig i supporterföreningens styrelse. Hela livet har präglats av hans kärlek till ishockeyn – och till LHC.
Vad får en kille från Malmberget att börja hålla på Linköping HC? Ja, till och med bli så engagerad att han sedermera blir en profil på ståplatsläktaren, spelar in LHC-poddar, sitter i styrelsen för supporterföreningen White Lions och driver på supporterkulturen. Det var frågan jag sökte svar på när jag satte mig ner med Fredrik Ahlberg för en pratstund på klassiska Lanemos konditori i utkanten av Linköpings stadskärna.
– Jag är faktiskt född på Linköpings BB, säger Fredrik och läppjar på kaffet.
– Mina föräldrar bodde på två olika platser i Linköping, mamma i Lambohov och pappa i Malmslätt. 1995 flyttade jag och mamma upp till Malmberget medan pappa bodde kvar i Linköping.
Då var Fredrik sex år. Luleå Hockey hade precis vunnit SM-guld och styvpappa, som var Luleåsupporter, tjatade på Fredrik att han skulle börja spela hockey.
– Jag började i Malmbergets AIF och blev fast direkt. Så då gällde det bara att hitta ett hockeylag att hålla på.
Malmberget ligger strax norr om Gällivare, runt 25 mil norr om Luleå. Orten är mest känd för sin gruvdrift inom LKAB-sfären, men också som Erik Nivas födelseplats. Malmberget har också fostrat framstående ishockeyspelare som Petter Granberg och Isac Lundeström (vars pappa Peter var fritidspedagog på Fredriks skola). Trots (den relativa) närheten till Luleå är – eller var det i mitten av 1990-talet – långt ifrån alla som håller på Luleå Hockey.
– Nej, det var Leksand, Färjestad och inte minst MoDo med Peter ”Foppa” Forsberg som gällde i Malmberget på den tiden, minns Fredrik. Eftersom vi ofta mötte Luleå blev de snarare värsta rivalerna. De tyckte väl att vi var kusinen från landet men självklart sopade vi banan med dem.
”Det där är mitt lag”
Fredrik skrattar och tar en till klunk av kaffet. En uppväxt i Malmberget sätter sina spår. I Erik Nivas sommarprat 2019 berättade han om rotlösheten och utanförskapet han kände under uppväxten. Många av hans skolkamrater blev så deprimerade i Malmberget att de till och med begick självmord. Det kanske är att måla upp en onödigt mörk bild av Malmberget, men även Fredrik Ahlberg bestämde sig tidigt för att lämna gruvorten i det norrländska inlandet. Men det återkommer vi till.
– På den tiden fanns ju knappt internet, och det var inte många jag kände som hade Aftonbladet eller Expressen. Det var med andra ord inte helt enkelt att följa hockeyn mer än möjligtvis Elitserien, berättar Fredrik.
– Men så hittade jag till text-tv, och där upptäckte jag att Linköping hade ett hockeylag i division 1. ”Jag är ju därifrån. Det där är mitt lag”, tänkte jag och så blev det.
Eftersom Fredriks biologiska pappa fortfarande bodde i Linköping åkte han dit på loven, och via lokaltidningen Östgöta Correspondenten upptäckte han hur lagets tröjor såg ut, vilka som spelade i laget – och att de var riktigt bra. Som en slags julklapp kunde han se sina första matcher med LHC under jullovsfirandet i Linköping.
– På våren 1999 blev LHC klara för Elitserien och helt plötsligt, insåg jag, skulle de komma upp till Luleå och spela. Då sa jag direkt till min mamma och styvpappa att jag ville åka till Delfinen och se Linköping spela, berättar Fredrik.
Den första gången Linköping HC gästade Luleå Hockey i Elitserien var den 5 december 1999.
– Jag hade en matchtröja av äldre modell på mig, den kanske bäst kan beskrivas som fulsnygg, skrattar Fredrik. Jag tror inte att det var så många andra i arenan med LHC-tröja. Min mamma och styvpappa satt på sittplats, men jag gick till bortastå på ena kortsidan. Luleå gick upp till 7–2 innan Linköping började äta sig ikapp. De kom så nära som 7–6 men Luleå gjorde ett sent mål och vann med 8–6.
Det var en i raden av förluster för Linköping den säsongen. Laget gjorde sin första, historiska säsong i högsta serien, men hade det kämpigt.
– Vi var toksist och jag fick mycket gliringar i hockeylaget. De pikade mig för att jag höll på ett så dåligt lag och jag minns att det faktiskt tog hårt på mig, säger Fredrik uppriktigt.
Lumpen tog honom närmare laget i hans hjärta
Så var det den där längtan bort. För Fredriks del var det aldrig något alternativ att stanna i Malmberget. Men när han var gammal nog för att flytta hade hans biologiska pappa och resten av släkten på den sidan flyttat utomlands. Det fanns egentligen ingen naturlig plats att flytta till.
– Mönstringen blev min räddning. Jag travade in där och sa att jag ville göra lumpen i närheten av Linköping. Den enda anledningen till det var LHC, att jag ville närmare hockeyn. ”Är du säker? Om du väl blir placerad där måste du infinna dig där, det går liksom inte att ändra sig. Det är ett lagbrott att utebli” sa handläggaren lite oroligt men jag var i alla fall tillräckligt övertygande för att få igenom det, säger Fredrik och skrattar åt minnet.
År 2008 flyttade Fredrik till Linköping och sakta men säkert öppnades dörren till en ny värld: supportergemenskapen.
– Från mina första besök i Linköping 1999 och fram till 2006 hade jag bara gått på hockey med min bror som bodde kvar i Linköping. När jag väl flyttade ner själv 2008 började jag träffa lite folk i samband med matcher, gick i gemensamma marscher till arenan och gick till supporterbaren Royal Arms och drack öl.
”En enorm upplevelse att ställa sig på ståplats”
Redan under sina lovvistelser i Linköping och ströbesök i Stångebrohallen hade Fredrik noterat att Linköpingsklacken var annorlunda än många andra klackar. Där bar inte speciellt många lagets matchtröja, klädseln gick mestadels i svart, inspirerad av brittisk supporterkultur. Det väckte en nyfikenhet och när Fredrik blev gammal nog var ståplatsläktaren den givna platsen för honom att se LHC:s matcher från.
– Det var verkligen en enorm upplevelse att ställa sig där på ståplatsläktaren i Stångebrohallen för första gången och vråla rakt ut, säger Fredrik. De äldre, lite tuffare grabbarna var väldigt välkomnande men mina jämnåriga kamrater var lite avigare, de tyckte kanske att jag behövde bida min tid lite innan jag skulle komma in i gemenskapen helt och hållet.
Fredrik sögs in mer och mer i gemenskapen och i supporterkulturen. Och uppenbarligen gav det eko bland ”Clubens” mer rutinerade fans.
– Jag fick frågan om att gå med i styrelsen 2012 och blev väldigt smickrad, jag gick på små rosa moln några dagar. Samtidigt hade jag jämnåriga kompisar som nog hade strävat efter att komma in i styrelsen i flera år men hela tiden fått höra att det var för tidigt. Då stack det kanske lite i ögonen när jag dök upp som gubben i lådan och fick en rak inbjudan, berättar Fredrik.
Efter tre år som ledamot med ansvar för souvenirer gjorde han ytterligare tre år som vice ordförande under Niclas Wilhelmssons ordförandeskap.
– Då blev det verkstad på riktigt, då fick jag ringa bussbolag, fixa souvenirer, hålla i dialog med både medlemmar och LHC. Det var inte tal om att sitta i styrelsen, det handlade om att jobba i styrelsen.
Läste allt som skrevs om LHC
Att ishockeyn upptog mycket av Fredriks fritid var knappast något nytt, även om det ideella engagemanget i styrelsen för White Lions kanske gradvis puttade undan en del av tiden han tidigare la på att suga upp information om LHC.
– Jag läste allt som skrevs om LHC i media! Det hade nog räckt med att någon suckat Cluben så hade jag varit där och skrivit ut det och läst som godnattsaga, skrattar Fredrik.
– Nuförtiden läser jag inte lika mycket, jag tycker många journalister är dåligt pålästa om vilka vi är, var vi kommer ifrån och på vilka grunder man ska bedöma LHC. Jag läser supporterforumet Hockeybulletin och en del på Twitter, men inte när LHC förlorar.
Engagemanget för LHC och inlevelsen i matcherna har knappast försvagats med åren, snarare tvärtom.
– Jag har kanske blivit lite mindre nördig än när jag som liten grabb satt och skrev ner alla resultat, publiksiffror och statistik i ett häfte, men känslorna är nog nästan starkare nu, säger han.
– Under match är det en ren och skär pärs, då är jag inte glad. Samtidigt klarar jag bara av att se matcher live, på plats. Om jag inte kan gå på matchen stänger jag av allt, alla appar på telefonen, messenger, rubbet. Jag har C More men kollar inte matchen där. När jag vet att matchen är slut går jag in och kollar resultatet, och har LHC vunnit sätter jag mig nöjt och ser reprisen, läser ”Bullen” och slukar allt runt matchen.
Fredrik skrattar till åt beteendet som möjligen kan uppfattas på gränsen till det neurotiska, men som är vardag för en supporter. Med åren har inte bara matchupplevelsen utvecklats, Fredrik har också lärt känna människor i och runt klubben han älskar och därigenom fått en större förståelse för hela apparaten runt ett SHL-lag.
– Helt plötsligt hade jag kompisar som var biljettansvariga eller kommunikationsansvariga hos LHC och då får man så klart en annan inblick i verksamheten.
Fem frågor till Fredrik Ahlberg
Vad är speciellt med Linköping HC?
– Jag skulle säga lagets supportrar. Vi har inga medgångsfans som börjat hålla på LHC för att det är en klubb som vunnit en massa guld. En LHC-supporter är en smart rackare som kan ishockey, bryr sig väldigt mycket och som är kvar trots att SHL-laget aldrig vunnit SM-guld. Jag är otroligt stolt över LHC:s supportrar.
Vad har ditt supporterskap för LHC gett dig i livet?
– Väldigt många kompisar och ett viktigt socialt sammanhang. Dessutom en glädje i vardagen, jag kan vara riktigt lycklig en torsdag mitt i veckan när jag sätter mig på bussen till Saab Arena och vet att jag ska få se på hockey. Allra helst om LHC är inne i en bra trend och jag känner att jag kommer få se mål, jag kommer få se dem på min sida av isen och jag kommer att sjunga jättemycket.
Vilken är din favoritspelare i LHC?
– Frågar du mitt barndomsjag är det Mikael Sandberg. Utan honom hade vi inte haft dagens LHC, skulle jag vilja påstå. Det finns otroligt många, men allt sammantaget är det nog kanske ändå Tony Mårtensson. Han var otroligt bra under sina år här.
Vilket är ditt roligaste minne kopplat till en bortaresa?
– Kanske lite udda men jag väljer nog en oktoberdag 2016, det var nog tredje omgången den säsongen. Vi hade torskat mot HV71 hemma och, om jag minns rätt, även mot Färjestad. Vi var 30 pers som åkte upp till Gävle i en buss med 55 platser. Det var lugnt och stilla, inget extravagant. LHC vann med 2–1 och det var bara en riktigt skön bortaseger.
Vilken är den tyngsta hockeyupplevelsen du varit med om?
– Förlusten i finalen 2007 mot Modo. Jag var på match fem i Örnsköldsvik som vi torskade efter att ha dominerat sudden fullständigt. Det var en tung hemresa. Sen torskade vi även match sex och förlorade guldet.