Möt människan: Mantas Armalis

Mantas föräldrar Vidas och Dalia kommer från Plunge, en stad i västra Litauen med strax under 20 000 invånare. Från Plunge till Frihamnen i Stockholm är det ungefär 50 mil, så paret behövde knappast karta och kompass för att hitta till Sverige, men karta och kompass hade likafullt avgörande betydelse för flytten.

– De var duktiga orienterare och för att utvecklas valde de att flytta från Litauen till Haninge när jag var ett år gammal. Norden var världsledande på orientering och de hade bäst möjligheter att utvecklas i Sverige. Sen blev det liksom att de stannade kvar här även efter den aktiva karriären, berättar Mantas.

Hockeyn blev räddningen

Pappa Vidas kan stoltsera med ett VM-guld i H35-klassen, och det var nog ingen i SoIK Hellas styrelse som höjde på ögonbrynen när klubbens två framstående litauiska orienterare skrev in sin förstfödde i rullorna.

– Det var nog ofrånkomligt att jag skulle hålla på med orientering, skrattar Mantas, men jag tyckte aldrig att det var speciellt roligt. Hockeyn blev nästan en räddning från orienteringen, haha.

Att hockeyn hade introducerats för Mantas har han dåvarande grannen från Norra Söderby i Haninge, Kristoffer Dahlstedt (som gjort en match i Hockeyallsvenskan för Hammarby), att tacka för.

– Han var tre år äldre än mig och brukade alltid placera mig i målet när han skulle skjuta skott ute på gatan. Jag var väl fem, sex år ungefär men hade inget emot att stå i mål, tvärtom.

Fast när det kom till den organiserade ishockeyn dubblerade Mantas.

– Jag var målvakt i förstalaget och utespelare i andralaget och dubblerade på matcher, träningar och cuper. Så höll det på upp till U15, säger han.

Haft stor nytta av att dubblera

Alla är vi summan av våra erfarenheter, så även Mantas Armalis. Från orienteringen hade han en kondition som få ishockeymålvakter kan matcha, och från sina många år som utespelare hade han en vass skridskoåkning och en trygghet i spelet med puck.

– Jag kan inte se något negativt med att spela både ute och i målet, snarare tvärtom.

– Om det var lika kul för mamma som fick skjutsa mig till dubbelt så många träningar och matcher är väl en annan femma, lägger han till med ett skratt.

"Var ärligt talat rätt slarvig"

Allt har ett slut, så även skjutsandet. Hade den inte klippts tidigare så kapades navelsträngen permanent när Mantas var 16 år och kom in på hockeygymnasiet i Mora. Från Skogås till Mora är det ungefär 330 kilometer.

– Det var speciellt att flytta hemifrån så tidigt. Första året bodde jag i korridor på en camping med ett gäng andra spelare som gick på Moras hockeygymnasium, berättar Mantas.

– Det var kul, men jag var väl ärligt talat rätt slarvig med sömn, kost och de bitarna. Efter ett par år insåg jag att jag var tvungen att hålla mig på en proffsigare nivå om jag skulle ta mig någonstans.

Från J20-träning i Mora till modelljobb i Milano

När Mantas gått ut gymnasiet skaffade han ett jobb i en klädbutik i Mora. En kväll hade butiken bjudit in representanter från olika leverantörer. Det var lite fest, samkväm och produktvisningar.

– När kvällen var slut hade leverantören från Filippa K gått fram till min chef och sagt: ”Din säljare ser ut att kunna jobba som modell”.

Det visade sig att den säljaren själv jobbat som modell. Det ledde till att Mantas fick ett modellkontrakt med Stockholmsgruppen och ganska omgående bokades på sitt första modelljobb.

– De flög ner mig till Milano för ett jobb, berättar Mantas. Det var en rätt stor kontrast till vardagen i Mora, haha.

Modelluppdragen var inte många, och trots att Mantas tyckte att det var en kul grej och dessutom gav honom tillräckligt med fickpengar för att kunna fortsätta satsa på hockeyn fanns det en hake.

– Jag är egentligen för stor för att vara modell, i alla fall haute couture-modell. Det tyckte de till och med nere i Milano när jag kom ner för att göra mitt första modelljobb, skrattar Mantas.

"Hockeyn var nummer ett"

Att bedriva två parallella karriärer är en delikat utmaning. Fråga bara Mark ”Mark in da Park” Owuya. Den före detta djurgårdsmålvakten fick stor uppmärksamhet när han deltog som rappare i tv-programmet Idol 2006 – samtidigt som den då 17-åriga Mark imponerade i Djurgårdens J20-lag och spelade U18-VM för Sverige.

– Ja, det finns likheter mellan oss på det sättet, medger Mantas. Och jag kan förstå att det är intressant för media att skriva om, det är ju inte alla hockeyspelare som rappar eller modellar, haha. Det enda jag upplevt som negativt genom åren är väl att jag ibland fått etiketten ”modellen som spelar hockey” och kanske inte blivit bedömd helt och hållet som hockeyspelare.

– Modellbranschen är till stor del ett genetiskt lotteri, om du inte har det från födseln kan du i princip inte ta dig in, fortsätter Mantas. Jag upplevde att jag gled in där på ett bananskal, samtidigt som jag hade jobbat jättehårt hela livet för att bli bra på ishockey. Modellandet var jättekul, och det är inte många som får chansen att göra det, men trots att jag på den tiden bara spelade på J20-nivå fanns det aldrig något tvivel om att det var hockeyn som var nummer ett.

Ett litauiskt hockeymecka

Även om Mantas ”bara” spelade i Moras J20-lag på den tiden hade han faktiskt hunnit med att spela VM. Som 15-åring fick han inte vara med vid uttagningarna till tv-pucken, eftersom han på den tiden inte hade svenskt medborgarskap. Då hörde Mantas pappa Vidas av sig till det litauiska ishockeyförbundet och berättade att det fanns en målvakt i Haninge som var sugen på att representera Litauen. Via U18-VM och JVM avancerade Mantas snabbt upp till A-landslaget och debuterade i VM 2011 (VM är indelat i divisioner, och Litauen spelade då i Division 1, vilken sedan dess i sin tur delats upp i två divisioner, 1 A och 1 B, där Litauen 2020 kommer att spela i 1 B).

– Det är väldigt ojämn nivå på landslaget, säger Mantas uppriktigt. Många av spelarna är ändå vana vid att vara producerande spelare med nyckelroller i sina klubblag, så vi har ett offensivt viktat lag. Det är lite si och så med hemjobbet ibland…

Traditionens makt är stor, så även i Litauen. Inte nog med att i princip alla mansnamn slutar på vokal och -s (Mantas, Vidas, Darius, Dainius etc). Alla hockeyspelare (nåja, nästan alla, i alla fall) kommer dessutom från den lilla orten Elektrènai.

– Haha, ja, jag vet faktiskt inte varför det är så, säger Mantas, men i många år fanns den enda hockeyrinken i Litauen i just Elektrènai, och det har väl spelat stor roll.

Litauen är ett basketfrälst land, men i lilla Elektrènai är det alltså hockey för hela slanten. Energija Elektrènai har vunnit den inhemska titeln varje år det funnits en titel att spela om sedan 2003 (laget har även deltagit i Lettlands och Vitrysslands seriesystem parallellt). Och det är från Elektrènai, med ungefär 12 000 invånare, NHL-proffsen Dainius Zubrus och Darius Kasparaitis kommer.

Apropå traditionens makt. Målvakten Jon Lee Olsen blev nyligen den förste öppet homosexuelle hockeyspelaren på elitnivå, och i Sverige och SHL väntar vi fortfarande på den som ska bereda vägen.

– Det finns ett stigma runt hockeyn, att det ska vara macho och tufft. Och tufft är det rent fysiskt och så till vida att vi alla är utsatta för höga prestationskrav, men det finns inte längre någon macho-kultur eller intolerans. Det ligger i det förgångna.

Hoppas att någon bryter barriären

– Det kanske låter klyschigt, men det handlar om att bryta barriärer, säger Mantas. Jag hoppas att någon snart, helst igår, vågar ta steget och komma ut.

Det är med patos Mantas talar om HBTQ-frågor. Han är en av SHL:s ambassadörer för SHL Pride Week, och deltog i förra veckan vid QX-galan som prisutdelare.

– Det var en stor ära för mig, och att jag tillsammans med Christopher Mastomäki och Johan Alcén fick dela ut pris på QX-galan tror jag var en viktig symbolhandling. Hockeyn har kanske legat lite efter i HBTQ-frågor, men nu finns det en stark vilja från ligan och förbundet att göra något åt det, och det märktes att gay-communityn uppskattade att vi var där.

– Som klimatet är idag tror jag inte att det skulle vara några som helst problem för en SHL-spelare att komma ut som homosexuell. Jag har pratat med många, både spelare och folk runtomkring lagen jag spelat i, och alla vittnar om att det är en himmelsvid skillnad nu jämfört med för tio år sedan.

– Problemet tror jag snarare ligger i yngre åldrar, spekulerar Mantas vidare. Jag vet själv med mig att jag sagt saker på ishockeyplanen jag ångrat efteråt, och man har inte samma filter i 15-årsåldern som när man är vuxen. SHL:s satsning på Pride Week ger oss chansen att skapa en diskussion och kanske också påverka klimatet inom hockeyn i stort.

Vi är mitt uppe i premiären av SHL Pride Week, som kulminerar i en Pride-omgång på lördag där Mantas och hans Skellefteå möter Örebro. Det blir med andra ord en match i matchen mellan Mantas och hans prisutdelar-kollega Christopher Mastomäki. Vem som vinner matchen må vara viktigt i det korta perspektivet, men än viktigare är att hockeyn på lång sikt vinner matchen mot intoleransen. If you can play, you can play.