MÖT MÄNNISKAN: MARTIN FILANDER

Med en pappa med hockeybakgrund och en fyra år äldre storebror som också spelade hockey var det rätt naturligt att även Martin Filander skulle testa på hur det var att hantera en puck och en klubba. Men det var långt ifrån den enda sporten han provade på och det var först som 16-åring som han enbart fokuserade på hockeyn.

– Jag var kvar länge i byn. Jag var ingen talang och bytte till Tumbas J18-lag som andraårsjunior, säger Martin Filander.

”Byn” som han refererar till är Åkers Styckebruk, cirka två mil söder om Strängnäs. Är man uppväxt där blir Åkers IF naturligt moderklubben och när Martin Filander växte upp var det framförallt Mats Hallin, som också är från ”byn”, som spelarna såg upp till – och Martin Filander var inget undantag.

– Hallin spelade i Åkers a-lag som väldigt ung. Det gick en del skrönor om honom. Bland annat om hur han gick till gymmet om de hade förlorat en match. Han var en tuffing i NHL, spelade med karaktär, och i brukssamhällen smäller det ofta högre än en massa lir. Mycket handlade om hur mycket man var beredd att jobba och vad man var beredd att offra för att bli något. Jag gillade det. För på något sätt ger det en känsla av att vad som än händer försöker man, man biter ihop och gör sitt bästa. Sedan finns det säkert avarter rent generellt från den mentaliteten, men träningsmässigt var det otroligt nyttigt. För mig var Hallin en jättebra förebild. Men det var inte så att någon sa något direkt till mig, utan det var mer att jag hörde om beteenden och fick fånga upp det själv på något sätt, säger Filander.

"Satte en stolthet i att vara bra på fystester"

Mats Hallin gjorde sju säsonger i SHL, fem i NHL och var med och vann Stanley Cup med Islanders 1983, och snacket kring honom påverkade en ung Martin Filander.

– Jag satte träningen och tävlingen väldigt högt. Jag försökte gå i bräschen på det sättet, hela karriären. Det gick säkert upp och ner, men det var den inställningen jag hade i mitt huvud. Jag satte en stolthet i att vara bra på fystester för att komma förberedd och försökte täcka skott för lagets skull, säger Filander.

När Filander bestämde sig för att bli tränare fick han också ett samtal från sin förebild.

– Hallin ringde och gav några värdefulla tips. Inget konkret, men han berättade för hur det var för honom när han gick från spelare till tränare, och lite sådana saker.

Mats hör fortfarande av sig ibland på ett väldigt fint sätt. På något sätt är det vackert, i och med att vi kommer från samma lilla ställe. Jag uppskattar väldigt mycket att han gör det. Sedan vet inte jag om han tänker på just det, att vi är från samma by, men för mig känns det som det, säger Filander. När SHL.se når Filander är dagens ispass med Oskarshamn över och när allt är klart på hallen ska tvåbarnspappan hem för att ta hand om sjuka barn.

– Det är lite pusslande nu med jobb och familj, men det går bra. Jag har världens roligaste jobb, så det är inte synd om mig, men det ska fortfarande pusslas ihop, säger 41-åringen, förmodligen med en kaffekopp i handen.

För det går inte långa stunder på dagen innan Filander vill ha en påtår.

– Det blir nästan mer kaffe än mat på dagarna, säger han och skrattar.

Han uppskattar sitt snitt till ungefär tolv koppar per dag.

– Och det är pappmuggar, inga fikakoppar. Det är alldeles för mycket. Jag försöker strypa det, men det är svårt, säger han.

Är det för att bli pigg eller bara smaken du gillar?

– En ful ovana bara. Jag sitter och jobbar framför datorn, planerar, har möten och då är det lätt att trycka en pump på kaffetermosen och sedan har man den där kompisen med sig hela dagen, säger Filander.

"Jag sov på a-lagets soffa några gånger"

Hans egna karriär spenderade han i Botkyrka (Division 1), AIK (HockeyAllsvenskan), Almtuna (HockeyAllsvenskan) samt Örebro (Division 1/HockeyAllsvenskan). Medan han spelade i Botkyrka gjorde han en klättring i den civila karriären. Vid 22 års ålder hade Martin Filander fått ett chefsjobb på Scania.

– Efter gymnasiet började jag jobba på monteringen och på den vägen var det. Därför fick jag jobba med ledarskap tidigt i livet, säger Filander.

Den stora höjdpunkten i Filanders hockeykariär var 2010 när han var med och spelade upp Örebro i den näst högsta ligan. Därefter blev det tre säsonger i HockeyAllsvenskan innan han 2012 beslutade sig för att avsluta karriären, 30 år gammal. Säsongen därpå blev han tränare i Örebro Hockeys J20-lag, lite av en slump.

– Jag var på väg att bli konsultchef på ett utbildningsföretag, men då kom Lars ”Mozart” Andersson (som då var GM i Örebro Hockey) och frågade om jag visste någon som kunde ta över klubbens juniorsatsning, säger Filander, som tipsade om sig själv – om han fick göra det på heltid.

Örebro gjorde det till en heltidstjänst, vilket gjorde att Filander tackade nej till jobbet som konsultchef. Säsongen 2012/13 var Filander huvudtränare för Örebros J20-lag, hade hand om hockeygymnasiet, var sportchef på juniorsidan och sedermera blev han även materialansvarig i föreningen.

– Långa dagar blev det. Örebro hade precis gått upp till HockeyAllsvenskan och tjänsten spretade lite. Men tar man sig in får man vara beredd att jobba hårt för att skala bort några roller.

– Jag bodde dessutom i Strängnäs, 12,5 mil enkel väg till i Örebro. När det sista ispasset var 22.30 och dagen efter började HG (hockeygymnasiet) klockan sju på morgonen kändes det långt till Strängnäs, säger Filander.

Hände det att du somnade på bänken i omklädningsrummet?

– Jag sov på a-lagets soffa några gånger faktiskt. Det hände också att jag var hemma efter midnatt och sedan gick upp klockan fyra för att hinna till morgonträningen. Nu kan jag se tillbaka på det med ett leende, men min fästmö kanske inte var lika nöjd. Vi hade dessutom en nyfödd i slutet av min första säsong där, säger Filander.

Tillsammans med spelarna i J20-laget sattes ribban högt redan första säsongen tillsammans. Målet var att gå upp till J20 SuperElit, vilket de också gjorde – bara veckor innan Örebros a-lag tog klivet upp i SHL.

– Åren i J20 betydde mycket för mig. Det har gett mig inspiration och glädje och faktiskt är det något jag tänker tillbaka till ganska ofta, säger Filander.

"Blir lite ödmjukare med åren"

Efter två säsonger i Örebro har han varit två säsonger som huvudtränare i Västerås, fyra säsonger som assisterande tränare i Malmö Redhawks och sedan 2020 är han huvudtränare i Oskarshamn. Så hur har han förändrats som ledare under de här tio åren?

– I grunden, inte så mycket. Jag försöker ha god kommunikation, jag försöker ha ett positivt mindset, men att ändå ställa krav. Jag var lite fyrkantigare i början. Jag tyckte mig veta mer vad som var rätt och fel. Man blir lite ödmjukare med åren. Jag har insett att det finns många olika sätt att lyckas på. Hockeymässigt har det förändrats en del, men även om jag har utvecklats som människa och ledare är det i grova drag väldigt likt, säger Filander.

Vad är det framförallt som har format dig till den ledare du är i dag?

– Dels min uppfostran och dels ledare jag har sett upp till genom åren. Jag hade jättebra kollegor och chefer över mig när jag jobbade civilt. Jag har lärt mig mycket av dem. Sedan är det livet i stort som formar en. Jag vill vara en person som kan se mig själv i spegeln. Jag kan ha dåligt samvete ibland och vet att jag gör misstag, som alla andra, men jag har inga problem att be om ursäkt. Alla köper att man gör misstag, men man behöver stå för dem, vara ärlig med det och ibland vara den som tar tag i den frågan först. Som ledare är det lätt att vara den som alltid har rätt, men man kan visa att man gör fel. Ber man om ursäkt tror jag att man får mer respekt med sig än om man ska vara ”king shit” och kör sina härskartekniker.

Jag tror inte på det över tid. Det är mest det, jag försöker tänka på vem jag vill vara och vilken ledare jag skulle vilja ha. Det är vinklarna jag försöker utgå ifrån, säger han.

Hur ofta reflekterar du kring om du varit den person du vill vara?

– Varje dag försöker jag det. Är vi som lag dåligt är det först och främst mitt fel. Att skylla på spelarna är enkelt, men det är jag som ska förbereda dem och se till att de är trygga i deras roller. Om jag säger ”i dag tävlar vi inte” är den första jag skyller på mig själv. Någonstans är det först och främst mitt ansvar, men om inte individen tävlar är det mitt ansvar att försöka ifrågasätta det eller hjälpa till att lyfta det. Så tror jag det är med all typ av ledarskap, det börjar alltid hos en själv, säger Filander.

"Var skapligt dålig förlorare när jag var yngre"

Filander tillhör kategorin tränare som sällan får några tydliga utbrott. I tv-intervjuer under och efter matcher upplevs han ofta väldigt samlad.

– Jag försöker att andas. Det brinner inombords för mig med, men jag försöker att tänka mig för. Jag vill inte göra för mycket i affekt. Största anledningen till det är att jag tycker att spelarna får betala priset då. Säger jag en massa saker i affekt kan motståndarna få bränsle av det och jag tror inte det hjälper vårt lag, säger han.

Riktigt så resonerade inte Filander som ung. Då resonerade han knappt alls kring eventuella vredesutbrott i tävlingssammanhang. I en tennismatch mot sin pappa fick Martin Filander, efter ännu ett kastat racket, smeknamnet ”Martin Roe”, av sin far, som då syftade på den hetlevrade tennisspelaren John McEnroe.

– Jag var skapligt dålig förlorade när jag var yngre. Det har gått x antal tennisracket, klubbor och annat. Hela familjen gillar att tråka mig för att jag inte kunde hålla ihop det när jag förlorade. Det fanns inga gränser, och det är inget jag är stolt över i dag. Efter en tennismatch mot pappa fick jag det där smeknamnet internt, säger han.

Lever smeknamnet kvar inom familjen?

– De gillar att slänga upp det ibland. De känner inte igen mig längre i det avseendet. Här i tränarrummet, för mig själv och med kollegorna, kan det brinna till, men det är ingen annan som får se det längre, säger Filander.