MÖT MÄNNISKAN: LINUS FERNSTRÖM

Linus Fernström, 35, tog en lite annorlunda väg till SHL. När han var 18 år spelade han fortfarande kvar i moderklubben Stenungsunds HF, vilket betydde att han höll till i Division 3. Sommaren efter att han fyllt 19 år flyttade han till Uppsala och då gav han sig själv ett ultimatum. Fem år senare skulle han spela proffshockey – annars skulle han avbryta hockeysatsningen.

– Jag läste psykologiböcker och böcker om mental prestation. Allt för att ge mig de bästa förutsättningarna. Då lärde jag mig hur man kan arbeta med målsättningar och hur man lägger upp planer. Jag satte upp ett datum på när jag skulle nå målet att spela proffshockey och jag klarade det med viss marginal. Jag har kvar de papperna, och det är kul att ha i efterhand, säger Fernström.

Hur detaljerad var den här planen?

– Det slutgiltiga målet var SHL och sedan frågade jag mig själv hur jag skulle nå dit? Jo genom att först spela i HockeyAllsvenskan, men för att nå dit behöver jag först göra några säsonger i Division 1 och så vidare. Men mellan de här divisionsmålen hade jag även skrivit upp vad jag behövde göra för att ta nästa kliv. För att nå Division 1 måste jag först vara bra i Division 3, men hur blir jag bra i Division 3? Då behöver jag äta och träna på det här sättet, jag behöver förbättra detta i min teknik och så vidare. Jag benade ner det till vad jag skulle göra varje träning, säger Fernström. För mig är det vad målsättning handlar om. Det är lätt att fasta vid målbilderna, men för att nå dit behöver man vara superkonkret, säger han.

"Lärde mig att det inte alltid går spikrakt"

Jakten mot proffshockey hade kunnat få en bättre start för Linus Fernström när han lämnade Stenungsund. Hans pappa fixade en try out med Team Uppsala i HockeyEttan, men Fernström fick inget kontrakt. I stället fick han spela en säsong med Almtunas J20-lag.

– Jag visste inte ens att det fanns en J20 SuperElit-serie, men det var bra för mig. Vi var ganska dåliga, men jag fick mycket att göra på matcherna. Dessutom fick vi spela i SHL-arenorna och det gav inspiration, för jag kände att det var dit jag ville. Slitet uttryck, men jag tror det fanns någon mening med att jag hamnade i Almtunas J20 den säsongen, säger Fernström.

Av de fyra kommande säsongerna spenderade han tre i Division 1 samt en i Norge. Han medger att han under den här tiden var nära att ge upp drömmen om att bli hockeyspelare på heltid.

– Två, tre gånger tog jag nog en rejäl funderare. Jag minns en gång när vi hade spelat mot Lindlöven borta en mörk oktobertorsdag och vi hade torskat med 2-8. Jag gick ut och gick efter matchen och tänkte: ”Hur ska jag kunna ta mig till SHL?”Jag försökte återgå till den där planen jag hade haft, och lärde mig att det inte alltid går spikrakt upp, säger Fernström.

Enligt hans plan skulle han efter åren i HockeyEttan ta steget till HockeyAllsvenskan, men i stället hörde Frölunda av sig. För Stenungsundssonen, som hade haft Frölunda som favoritlag i yngre år, blev det nästan för mycket att ta in.

– När jag fick samtalet stod jag i köket. Jag kommer ihåg det så sjukt tydligt. ”Hej, det är Christer Källgren här, sportchef i Frölunda”. Jag tänkte att det var någon som skämtade och sa ”tjena, tjena” på halvskoj. Men han presenterade sig igen och då förstod jag att det faktiskt var han, säger Fernström, som under första säsongen i Frölunda var utlånad till Almtuna och Oskarshamn i HockeyAllsvenskan.

Hur var första tiden i Frölunda?

– Jag var inte jättekaxig i början. Under försäsongen första året i Frölunda skulle jag stå en European Trophy-match. Jag var inte van vid morgonvärmningar och snackade med Micce (Andreasson, målvaktstränaren) och han sa: ”skit i den”. Då hoppade jag den, men hela laget var med inklusive alla stjärnspelare. Efter morgonvärmning kom tränaren Kenta Johansson fram och sa: ”Nu är du i Frölunda och nu kan du inte göra hur du vill, här är det andra bullar”. Så här i efterhand kan jag förstå hur konstigt det såg ut när en uppstickare från Division 1 skippade en morgonvärmning. Man får vara lite mer rutinerad för att göra en sådan sak. Som tur var höll jag nollan den matchen, säger Fernström.

Du missade inga fler morgonvärmningar i Frölunda efter det?

– Efter det var jag med på alla, säger han och skrattar.

Var med i SVT:s "Husdrömmar"

Fernström gjorde fem säsonger i SHL och spelade drygt 100 matcher i högstaligan. Det hade förmodligen blivit fler om han inte hade åkt på en hjärnskakning under slutspelet 2018 med Brynäs. I den fjärde kvartsfinalen mot Växjö fick Fernström en smäll mot huvudet. En smäll som visade sig bli betydligt mycket mer kostsam än vad någon först hade trott. För det blev Fernströms sista match som professionell hockeyspelare.

– Jag tänkte att jag skulle tillbaka till hockeyn. Jag tänker nästan fortfarande det, även om jag fattar att det inte blir så. Jag kommer alltid vara hockeyspelare på något sätt. Det var inte någon speciell dag jag tog beslutet. Det blev bara en övergång. Under den här perioden funderare jag både på vem jag var och vad jag ville göra i stället. I efterhand förstår jag att jag mådde dåligt över det. Då förstod jag det inte på samma sätt. Då var det mer deppigt att jag inte kunde fortsätta spela, säger Fernström.

Som en del i rehabiliteringsprocessen och för att få tankarna på något annat började Linus Fernström rita på sitt drömhus. Tanken var först att anlita en arkitekt, men Linus Fernström började i stället rita själv – med tanken att genomföra husdrömmen när hockeykarriären var över flera år senare. Men till slut hade han tagit fram alla ritningar som behövdes och fått igenom bygglovet att de kunde börja bygga huset – och SVT:s populära program ”Husdrömmar” följde processen.

– När programmet sändes sa jag till sambon Karin att antingen händer inget eller så kanske det är någon som hör av sig. Samma kväll som programmet gick fick jag ett sms av ett par som hade en tomt som de ville ha hjälp att rita ett hus på, säger Linus Fernström.

Trots den positiva bekräftelse Fernström fick från jobbet han hade lagt på sitt eget hus var han långt ifrån säker på att det här var något han skulle satsa vidare på.

– Jag är självkritisk och har alltid varit det. Så var det även här, men då var det skönt att snacka med Gert (Wingårdh, i ”Husdrömmar”) om det. Jag tog upp argument som att jag inte hade någon utbildning, men han sa bara att jag hade utbildat mig själv och att han har anställda som också har gjort så, säger Fernström.

"Hade varit kul att rita ett hus åt någon hockeyspelare"

För snart två år sedan startade Fernström sitt eget företag ”Fernström Arkitektur & Design” (som går att följa via instagramkontot @fernstromarkitektur) och snart har han ritat sju, åtta villor plus en del andra projekt. Men han väntar fortfarande på att första lagkamraten från hockeykarriären ska höra av sig.

– Det hade varit kul att rita ett hus åt någon hockeyspelare. Jag har ritat åt en fotbollsspelare på hög nivå (Mathias Svensson, tidigare Elfsborg och Charlton bland annat) och det var på g med en NHL-kille, men det blev inget. En hockeyspelare som kund hade varit kul, säger han.

Du hade väldigt tydliga målbilder som spelare. Har du några sådana även nu som arkitekt?

– Jag har tydliga mål hur jag vill att det jag ritar ska upplevas men rent företagsmässigt har jag inte satt målet än. Jag har satt mig ner med det, men jag har inte kommit fram till vad målet med den här resan är. Jag har en passion för det här och det är det som driver mig. Det känns inte som ett jobb, utan det är bara kul. Många tänker att en arkitekt bara ritar ett hus, med det är inte ens en tiondel av jobbet. Man måste lära känna människorna som ska bo där, vad de har för värderingar och höra om deras drömmar. Det är kul och inspirerande. Ska vi snacka kickar var det en kick att hålla nollan en fredagskväll. Nu får jag en kick av att hålla en presentation för en kund som säger: ”Vi är supernöjda. Det är exakt så vi vill ha det, men vi förstod inte att det var så vi ville ha det”. Att kunna ge det till någon annan är en kick, även om den kanske inte är lika stark som under hockeykarriären, säger Linus Fernström, som tillsammans med sambon Karin Persson har barnen Stella, 5, och Frans, 2.

Hur trivs du med livet nu?

– Jag är tacksam att det har blivit så här. Zoomar jag ut blev det ändå bra. Jag hade såklart velat fortsätta spela hockey mycket längre, men jag fick ändå spela många år och trivs med var jag är i livet nu, säger Fernström.