Möt Människan: Jonas Junland

När det väl tog fart gick det väldigt snabbt och nu är Jonas Junland, till supportrarnas stora glädje, hemma i Linköping igen. Men det är inte ett topplag han har återvänt till. Junland har återvänt till ett Linköping som bygger nytt.

Fem poäng ner till 13:e plats. Tid för stress? Tid för panik? Inte då. Det är en lugn Junland som slår sig ner i stolen mitt emot undertecknad. Han lutar sig tillbaka. Vi börjar från början. Hur var det att komma hem till Saab Arena?

– Det gick fort. Direkt efter första matchen kände jag när jag vaknade upp... Han väljer sina ord innan han säger:

– Det var intentsivt. Ut och spela första matchen som lagkapten i hemstaden utan att ha träffat grabbarna i princip. Där gick det fort.

Hur kunde du ta in allt?

– Dagen efter kunde jag titta tillbaka på det. Fan vad coolt. Mottagandet var enormt. Frågan är om arenan har varit så högljudd på länge. Det var en oerhörd stolthet, men samtidigt kände man: "Hände det? Eller hände det inte?"

Det hände. Något som inte minst speglade sig i det faktum att Junland var tvungen att stänga av mobilen för alla meddelande, välkomsthälsningar, frågor och glada tillrop som strömmade in.

– Det plingade hela tiden. Det var när jag vaknade upp dagen efter som jag kunde börja ta in det: Det var jäkligt coolt.

Hur snabbt gick det när du kom till Linköping?

– Jag hann hem och tejpa klubborna och fixa handskarna. Sedan var det bara ut och spela.

Han landade i Linköping kort före matchen, men det var inte problemet. Inte heller formen som han själv beskriver som okej. Matchtempot saknades måhända en aning, medger Junland men:

– Det var mottagandet och nervositeten över att vara lagkapten i hemstaden. Jag behövde bli av med den matchen. Jag var tvungen att spela enkelt och hjälpa grabbarna. De fick ta hand om mig lite. Det var ett jäkla dygn. Det är skönt att det är lite träning som gäller nu.

Apropå träningarna. Junland gillar det han har sett så här långt.

– Träningarna har varit sjukt bra. Den här gruppen kör. Det är inga problem. Jag kommer in i en ganska stabil grupp trots placeringen i tabellen. Det har varit ganska lätt att komma in som ny, säger han och fortsätter:

– Jag personligen tycker att det är onödigt att titta nedåt i tabellen. Det är bra drag därute. Vinsten mot HV och sedan Färjestad när jag fick vara med. Hade de några lägen? Så var känslan efter. Vilket jobb! Det är läge att titta uppåt nu tycker jag.

Fyra år har passerat och det har hänt ett och annat i Linköping Hockey Club sedan Jonas Junland var en del av klubben och laget sist. Vilka är de största skillnaderna han ser så här långt?

– Den största skillnaden är att jag är så förbannat gammal, utbrister han och skrattar.

Han blir allvarlig igen. Historien mellan klubben och Junland har inte bara varit en dans på rosor.

– När jag lämnade så kände jag att om jag skulle vara kvar så var jag tvungen att tro på det man höll på med men jag kände att det kanske inte fanns någon bro mellan Emvall och Tangnes. Och om de var villiga att släppa mig och Rahimi på grund av små principer.… Det fanns ingen jättetrygghet mellan sportchef och tränare.

Han fortsätter lugn och samlad. Junland hymlar inte, men han lägger inte några superlativ i sin analys av situationen. Han ger sin sak - rakt och ärligt:

– Jag ville stanna men ändå inte och när det väl blev som det blev så var det bättre att sticka utomlands. Jag ville inte spela i någon annan klubb i Sverige då. Då blev det det beslutet. Efter två år pratade jag med Emvall och Tangnes igen och kände väl lite samma igen. Det var inte att jag signade två nya år i Schweiz, det var mer att jag inte ville komma hem, säger han.

Så Junland körde sitt raka race i alp-landet:

– Då var det mer att ”Jag går väl upp och slänger upp det här på bordet i Schweiz och så får vi se vad dom säger. Säger de nej kan jag alltid göra något annat.” Men de ville ha mig kvar och då var jag kvar. Då var det överstökat.

Linköping bygger om

Men Linköping har ändrats. Lagledningen är ny och det är en annan ton i föreningen.

– När Pajen (Niklas Persson, red. anm.) tog över kände jag en större trygghet. Det är en bättre kommunikation om vad vi vill. Att komma dit är ju själva jobbet. Men det här är det vi vill och det vi tror på.

I NHL kallas det för en rebuild och det är ju lite vad som händer här.

– Så är det ju. Och när Bert tog över kände jag att det blev drag på saker. ”Nu vill de köra, nu vill de ändra på saker.”. Men då hade jag ju ett år kvar i Schweiz. Men jag hade en bra kommunikation med Pajen och när det blev som det blev i Schweiz så…., säger han och fortsätter:

– Jag känner ett väldigt driv att få vara med på det tåg som de vill ska ta fart nu. Att bli bättre för varje år. Linköping har en historia av att vara ett stabilt topplag även om man inte har vunnit än. Man är bra och spelare vill komma hit. Det ska man börja bygga upp igen för så är det inte nu. Så har det inte varit ett tag. LHC har blivit ett andra/tredjehandsval för spelare. Så ska det inte vara.

Har du följt LHC när du varit utomlands?

– När jag har varit ledig och de har spelat så har jag tittat. Kanske inte alla matcher, men säg 85 procent i alla fall. Sedan har jag haft kontakt med…ja, de är inte så många nu men Broc är ju tillbaka. Jag har haft kontakt med Sebban (Sebastian Karlsson). Uffe (Ulf Söderström) och Cappe (Peter Casparsson) har jag sms’at med. Sedan har jag ju varit här och sommartränat tre av fyra år när jag har varit utomlands så jag har ju varit hyfsat nära gruppen, säger han.

Hur gick snacket mellan dig och "Pajen"?

– Det var ju mest för framtiden. Jag hade ju kontrakt. Det var inte att försöka göra något under säsong men av olika skäl så blev det en ohållbar situation därnere.

Du vill inte gå in på det som hände?

– Äh, det är inte så mycket att prata om. Jag vill att de ska göra bra ifrån sig i år också. Jag gillar grabbarna där nere jättemycket. Det blev fyra år för mig därnere. Jag känner inte att jag vill prata så mycket om det mer än att det var sköt att det blev som det blev i slutändan. Det gynnar ingen att prata om det nu.

Borta bra men hemma bäst

Han ser tillbaka på tiden i Schweiz med goda minnen framför sig. Boendet, omgivningen. Hockeyn. Går det att sätta ord på det? Jodå, han går in i berättar-läget igen:

– Det var grymt. Vi bodde otroligt vackert. Frun, jag och barnen - vi har alla trivts sjukt bra. Energidagarna när man är ledig kan man åka upp i bergen och ta in solen. Sjön därnere, vingårdar man kan promenera i... Det är utan tvekan det finaste stället vi har bott på. Fansen har varit grymma, det var fyra roliga år. Det var ett jäkla ställe att spela hockey på. Men hemma är ändå alltid bäst. Det är familj, vänner.

Både han och hans fru kommer från Linköping så hemma är verkligen hemma för paret.

– Linköping….äh, vad fan? Många kommer kanske hit och tycker att det inte är så coolt. Men Linköping är bra. I mina ögon är Linköping jävligt bra. Men vi kommer nog att komma ner till Lausanne igen många gånger i livet.

Hur mycket spelade familjesituationen in i beslutet att flytta hem?

– Lite grann. Min fru är väldigt bra. Hon låter mig ta besluten även om jag frågar. Hon förstår att det är en kort karriär. Vi pratar om vissa saker. I beslutet nu så kände vi…. Vi har haft en jättebra barnvakt därnere som har avlastat en del men kan vi komma hem och få in barnen på en bra förskola så kan de få lite sitt och aktiveras, frugan kan ta det lugnt och jag kan vara i ishallen de timmar jag vill utan att behöva stressa hem så blir ju det ett bättre liv för alla. Så på sätt och vis har familjesituationen spelat in, säger han och fortsätter:

– Men det var inte enbart för familjesituationen. För att jag ska kunna spela så bra hockey som möjligt måste jag tro på det mer än att bara spela bra. Jag måste brinna för det. Jag vill ha lite mer. Det var det som kändes mest. Nu har jag bra hockey i mig. Jag vill inte komma hem och vara 36. Jag tror att jag kan vara en ledande back i det här laget under några år framöver. Jag kände att det var nu. Inte sen. Det var ett beslut jag var tvungen att ta.

Supportrarna har sett dig som en frälsare för laget. Hur ser du på sådana saker? Går det att ta in deras tankar?

Han skrattar där han sitter, lika avslappnad som för 15 minuter sedan när vi började prata. Faktum är att karln inte har rört sig en centimeter sedan vi började vårt samtal.

– Det finns absolut ingen sanning i det. Så funkar det inte. Det är svårt. Det är jättekul att folk känner så men jag ser det absolut inte på samma sätt. I en tung period för föreningen vill folk gärna tro att det finns frälsare. Då säger man ”Nu kommer det att bli bättre för att Jonas kommer hem.” Men det funkar inte så. Jag kan göra mitt bästa för att gruppen ska bli bättre. Men det är kul. Visst är det kul att folk känner typ: ”Han är härifrån och han vill hem”. Det är bara att vara en kugge i hjulet och köra, säger Junland, som alltså bar kaptenens C på bröstet från första skridskoskäret i Saab Arena under återkomsten.

– Det är samma att vara lagkapten. Jag vill inte gå här och gorma och ta över. Jag vill bli en del av den gruppen som har startat det här. Man måste göra saker ihop. Det är lite lustigt hur folk ser på det. Det är kul att de är glada över att jag kommer hem och att de tror på mig. Det gäller att ta in det nu för det kan ju gå tre år så sitter de där och säger ”Fan, vad Junland ser slut ut. Hur tänkte Pajen när de skrev så många år?” Människan är känslostyrd och hockey är en känslosport. Det går verkligen upp och ner.

Det har gått upp och ned för Linköping på senare år också. Men vägen framåt tycks vara uppåt. Jonas Junland är hemma för att hjälpa klubben i sitt hjärta på rätt väg. Frälsare eller inte.