Huvudskadorna släckte hockeydrömmen för Nils Andersson, men drygt 14 månader efter hans sista match är 29-åringen på en bra plats i livet, delvis tack vare en utbildning som känns rätt och söndagsmiddagar med systern Johanna och hennes familj. "Jag visste inte att jag saknade det under hockeykarriären, men nu skulle jag inte byta det mot något annat", säger Nils Andersson i ett samtal om höga krav, hans balettförsök samt varför han läste in hela gymnasiets matematik på högstadiet.
Fredagseftermiddagar under vinterhalvåret brukar betyda uppladdning inför lördagens match för Nils Andersson, men det här är inget vanligt år för 29-åringen från Umeå. Den här fredagseftermiddagen i början av mars har det varit jobb med ett projektarbete på förmiddagen och senare under kvällen väntar lite häng med klasskamraterna.
– Är jag fortfarande i ropet?, säger han frågande när SHL.se når honom.
"Portat mig själv från Leos Lekland"
Nils Andersson är fostrad i Björklöven och 2010 lämnade han Umeå för Växjö. Där var han med och spelade upp Lakers i SHL, något han även har gjort med både Malmö och Djurgården. Han hann också med att representerade HV71 i högstaligan och totalt blev det 120 poäng på 257 SHL-matcher för den offensivt skickliga backen. För ett knappt halvår sedan meddelade Andersson, i en intervju med Sportbladet, att karriären var över – och därmed blev han ännu en i mängden av ishockeyspelare att tvingas lägga skridskorna på hyllan på grund av sviterna från ett antal hjärnskakningar. Men nu, 14 månader efter sin sista SHL-match, mår han förhållandevis bra.
– Kroppen mår otroligt bra, om vi separerar kroppen från knoppen. Jag har insett att det är så här kroppen ska kännas. Jag har inte ont hela tiden, vilket är härligt, säger Nils Andersson, som spelade sin sista match i december 2020.
– Huvudet har fortfarande sina sämre dagar. Det finns bättre och sämre dagar, men det är inget som hindrar mig från ett bra liv. Mitt upplägg på vardagen är mer anpassningsbart nu. Jag kan missa en dag eller hoppa över programpunkter där jag inte har hälsan med mig, säger han.
Kan du rehabträna något, eller får man bara låta tiden ha sin gång?
– Det finns knep och knåp och jag har prövat det mesta, men det jag har kommit fram till är att det viktigaste är att jag undviker vissa saker. Jag undviker saker som vanliga människor får huvudvärk av, men jag måste vara ännu mer noggrann. Sova bra och undvika för mycket intryck. Jag har portat mig själv från Leos Lekland. Där någonstans är jag. Om jag styrketränar eller konditionstränar får jag huvudvärk efteråt, men jag börjar bli ett fullblodsproffs på att ha huvudvärk. Man vänjer sig vid det mesta. Det finns folk som har det mycket värre. Vad finns det för hemska sjukdomar? MLS, eller ALS heter det ju, haha. MLS är ju fotbollsligan i USA. Det finns folk som spelar i MLS som har det värre än mig, säger han och skrattar igen.
Du sa att du har testat det mesta för att minska huvudvärken. Vad är det konstigaste du har testat?
– Jag var på ett balettpass på Sats – Barre. Jag läser från Google: ”Inspirerad av dansarnas övningar vid balettstången, men innehåller också sportigare inslag i form av funktionella styrkeövningar. De är enkla, graciösa och oerhört effektiva.” Jag var svår, ograciös och otroligt ineffektiv när jag var där. Men jag prövade.
Men det blev bara en gång.
– Haha. Det stannade där ja, konstaterar han.
"Håller tummarna att det ska bli bättre"
Nils Andersson återkommer till att han är glad och tacksam över att han mår så pass bra och beskriver det som att han är ”över ytan”. För ett drygt år sedan var läget annorlunda och han funderade mycket på hur vardagen skulle bli.
– Framför allt de tre, fyra första månaderna efter den sista smällen, då jag inte kunde göra någonting. Sedan kom jag upp i en nivå där jag åtminstone kunde ha ett bra vardagsliv, och den nivån har jag stannat på. Skillnaderna i måendet är så pass små att det är svårt att säga om det blir bättre eller sämre. Jag håller fortfarande tummarna att det ska bli bättre än så här, säger han.
Din storebror Erik tvingades också sluta med hockey på grund av hjärnskakning. Har du kunna ta hjälp av hans erfarenheter?
– Han är som ett stöd, men det som är tufft med den här skadan är att man är rätt ensam i den. När det är tufft vill du inte prata med någon. Då vill du bara gömma dig, lägga dig under täcket och inte prata med någon. Den största stöttningen är nog min hockeykarriär. Att jag har blivit härdad genom hockeyn. Jag kan hantera motgångar och vet att jag kan resa mig när jag blir slagen till golvet. Jag har knep för att lura huvudet att överleva tio minuter till. Saker man har lärt sig i löparspåret. Sådana knep har varit viktiga för mig och det är jag tacksam för. Men såklart, alla som bryr sig om mig är ett jättebra stöd, säger Nils Andersson.
Andersson kommer från en idrottsfamilj. Storasyster Johanna har två SM-guld i fotboll med Umeå IK, storebror Erik har spelat 480 SHL-matcher och har två SM-guld på meritlistan och pappa Torbjörn var med och vann SM-guld med Björklöven 1987. Därmed var det också ganska givet att det skulle bli hockey även för Nils Andersson.
– Ja, det var givet. Ibland kan jag känna att det var lite väl givet. Men varför känner jag att det var lite väl givet?, säger Nils Andersson, och tystnar några sekunder innan han försätter:
– Jag var ganska stöpt in i hockeybubblan. Nu när jag går en annan bana med studierna, där inget är givet, kan jag känna mig nyfiken på vad som ska hända. Jag ångrar inget med hockeyn och jag är otroligt tacksam för allt och jag har fler minnen än jag hade kunnat drömma om, men jag är nyfiken om jag kan hitta något jag har en talang för. Att känna det är uppfriskande, för det var tufft när hockeydrömmen dog, säger Andersson.
Dina syskon är några år äldre än dig, hur var er relation genom uppväxten?
– Vi spelade ofta innebandy i hallen. Det var jag och syrran mot brorsan och det brukade bli jämnt. Vi hängde mycket. Sedan var det till och från fram till innan vi stack på lite egna äventyr när vi flyttade hemifrån. Då var kontakten sporadisk, som den är vid unga 20 år. Nu bor både jag och Johanna i Stockholm och hon har fått en dotter. Jag hoppar in som barnvakt/morbror. Vi har en jättefin relation nu och är väldigt nära. Familjemiddagar på söndagar är ett stående inslag varje vecka och det är något jag inte visste att jag saknade under hockeykarriären, men nu skulle jag inte byta det mot något annat, säger Nils Andersson.
Hur är du som morbror?
– Skicklig, disciplinerad och taktiskt kunnig, säger han och skrattar.
"Börjar bli tydligt att jag är på rätt ställe"
I stället för hockey är det numera studier som får störst fokus från Nils Andersson. Han pluggar Digital Media Creative på Hyper Island i Stockholm.
– Jag studerade Naturvetenskap på Dragonskolan på gymnasiet. Jag behövde väga upp det med något coolare, säger han och fortsätter:
– Jag trivs jättebra. Det är en yrkesutbildning och de flesta får jobb. Det kan handla om allt från Art Director och UX-designer till Motion Designer – mycket engelska ord, haha. Det är väldigt fokuserat mot klienter och att man gör riktiga uppdrag. Företagen vi jobbar mot köper studenter i stället för konsulter. Sedan får vi som studenter styra skutan lite åt det håll vi vill och det passar mig rätt bra för jag måste ta reda på vad jag tycker är kul. Men det börjar bli rätt tydligt att jag är på rätt ställe, säger han.
Om du ser tillbaka på din karriär. Fick du ut din fulla potential tycker du?
Nils Andersson brukar vara ganska snabb på att svara, men nu blir det tyst i några sekunder.
– Att svara på det är inte lätt. Lite beroende på när du hade frågat. Hade du frågat mig när jag var 15 år överpresterade jag. Hade du frågat mig när jag var 23 år kanske potentialen i tv-spelsrankingen hade varit högre. Då trodde jag nog att jag skulle ta mig längre. Ska jag summera hela karriären tror jag nog att jag skulle ha kunnat få ihop en säsong som hade lett till att jag hade tagit mig till en liga som rankas högre än SHL. Den potentialen tyckte jag att jag hade. Jag vet inte om det hade gjort mig till en bättre eller sämre spelare, men rent spelmässigt nådde jag väldigt högt tycker jag. Flera gånger under karriären var jag inte alls säker på att jag skulle livnära mig på hockeyn. Min målsättning var länge att jag skulle etablera mig i SHL. Det gjorde jag och på ett sätt är jag jäkligt stolt över min karriär, säger han.
"Trodde inte att jag skulle bli något inom hockeyn"
Ett vägskäl där Nils Andersson var osäker på om han skulle ”bli något” inom hockeyn var 2012, när hade tagit klivet från SHL (Växjö) till allsvenskan (Djurgården) och första säsongen i Djurgården åkte han på en korsbandsskada.
– Inför år två på kontraktet bestämde jag mig för att ge allt för att testa hockeyn den säsongen, men annars hade jag tänkt börja plugga, säger han.
– En annan händelse jag minns var redan på högstadiet. Då var jag jätteledsen en dag och gick till mina klassföreståndare. Det var tre killar i min åldersgrupp som fick spela med de som var ett år äldre, men inte jag. För mig var det ett otroligt misslyckande. Jag kände mig otroligt värdelös då och insåg att jag måste bli bra på något annat. Då började jag plugga matte i stället. Jag läste in all gymnasiematte i högstadiet. Jag trodde inte att jag skulle bli något inom hockeyn och att jag därför behövde hitta min edge på något annat sätt, säger han.
Du fick privatlektioner i matte då?
– Skolan anställde en mattelärare till mig, så jag träffade honom på morgnarna innan skolan. Vår vanliga mattelärare var bara högstadieutbildad, men när jag kom upp till Matte D kände hon att hon inte riktigt kunde lära ut. Jag kom ihåg att när jag skulle göra tentorna fick jag åka iväg och göra det med gymnasieklasserna, och jag hade knappt kommit in i puberteten, men det gick bra, säger Nils Andersson.
Vilken målmedvetenhet du hade redan då.
– Jag var nog ganska konstig som barn. Inte för att jag är normal nu haha. Jag satte alltid höga krav på mig själv. I min familj har vi alltid ställt höga krav. Kanske inte på varandra, men vi vill gärna prestera. När jag var barn kanske inte det var så hälsosamt. Jag mådde inte särskilt bra när jag gick in och grät hos mina klassföreståndare för att jag inte fick spela med de äldre. Det tog otroligt hårt. Hårdare än vad det ska göra. Nu lägger jag mer vikt på vem jag är som person än vad jag presterar. Tidigare var det sammankopplat, och det hängde med väldigt länge. Det var nog fram till att jag var 25 år innan jag insåg att jag inte är vad jag presterar, säger Nils Andersson.
Hur kom du till den insikten?
– En del i det är att man blir äldre. Sedan fick jag jag människor kring mig som inte brydde sig om hockey. De kunde ringa mig vid åtta på kvällen och när jag ringde upp någon timme senare kunde de bli irriterade över att jag inte hört av mig tidigare, men då hade jag precis spelat en SM-semifinal. De brydde sig inte alls hur det gick i hockeyn och det påverkade mig ganska mycket. Någon typ av kombination är det väl. Även ett stort jobb från min sida, med mentala coacher och mycket självreflektion. Jag skrev ner vem jag ville vara och hur jag ville uppfattas. Börjar man sätta ord på det inser man att ingen bryr sig hur mycket mål eller assist jag gör. Det är det ingen som kommer ihåg det på min begravning. Min plus/minus-statistik från 2013 kommer inte att stå på min gravsten, säger Nils Andersson.